Idag

Var på släktkalas igår med Vännens familj. De är snälla och trevliga, men de är så många så jag blir helt slut. Klarar inte att vistas i stora sällskap så många timmar. Jag kände redan innan att jag nog inte skulle orka och hade lust att avstå, men jag har inte träffat dem på så länge så jag kände mig tvungen. Några av dem kommenterade att det var så länge sedan vi sågs. Klart att det var, jag träffade ju knappt Vännen ens en gång under våren och försommaren och hade varken ork eller lust att träffa alla de andra då. Men jag vet att de inte skulle förstå, så jag förklarade ingenting. Tycker inte att jag är skyldig någon en förklaring.

Hur som helst, blev vi kvar mycket längre än vad jag hade trott, och jag hade inte tagit med mig mina kvällsmediciner så klockan blev på tok för mycket innan jag fick dem i mig. Dessutom drabbades jag av akut illamående på vägen hem och väl hemma fick jag springa rätt många gånger på toa, så jag kom inte i säng förrän efter 4 inatt, vilket inte var så lyckat.

Nu måste Vännen slå sig fri så att han och jag kan få tid tillsammans bara vi två och prata igenom det som har hänt, så att vi kan försöka gå vidare sedan.

Svett och tvätt

Jag längtar efter svalka och regn. Den här hettan tar verkligen kål på en. Och inte har det blivit bättre av att jag har tvättstugan idag. Springer som en skållad råtta mellan lägenheten och tvättstugan (= en bra bit), och svetten rinner i floder.

Ibland undrar jag vad det är för fel i huvudet på mig. Varför har jag fått för mig idag av alla dagar att jag måste har stortvätt? Så här mycket tvätt har jag inte tvättat på år och da'r. Hm... ja... det kanske är just därför som det är så mycket tvätt idag. Dålig planering skulle det kunna kallas, men å andra sidan vet jag att jag mått alltför dåligt själsligt förut för att ta tag i det. Idag är det allra mest min svettande kropp som lider. Hinner inte dricka vatten i samma takt som jag svettas, så det blir kanske av vätskebrist orsakad huvudvärk framåt kvällen.

Igår, idag och på lördag

Igår var det gravbesökardag. Vännen och jag besökte både Lilla Hjärtats och min pappas grav. Lite, lite lossnade den gråt som fastnat hos mig. Tänk, jag som alltid brukar kunna gråta när det behövs och gråta floder vare sig det behövs eller inte, nu har jag oceaner av gråt som sitter fast. Och inte går det att gå vidare inte, när man har gråt som fastnat. Hoppas, hoppas, hoppas på att den ska lossna när Vännen och jag börjar prata på allvar.

Jösses, vilken värmebölja det har blivit! Svetten rinner i stora floder. Det kanske är så att jag svettas ut det som annars hade kommit ut som tårar - kanske därför jag inte kan gråta. Jag riktigt avskyr så här varmt väder, då jag mår riktigt dåligt av det, så jag hoppas på det där utlovade regnet på lördag.

Idag hade jag tänkt ta bussen in till stan för att göra lite ärenden, men jag orkar nog inte med det i hettan. Inte minst är det för långt att gå till bussen i sådan här värme. Det finns mycket annat som också måste fixas, men med tanke på att jag svettas floder fast jag bara sitter stilla så blir det nog inte mycket gjort idag inte.

Trött

Idag är jag trött. Riktigt trött. Trött i kroppen så där så att jag skulle kunna sova dygnet runt - fast det har jag inte tid med. Trött på att inte ha någon ork. Trött på jobbiga tonårsbarn. Idag skulle jag vilja säga upp mig som mamma. Trött på att ha det jobbigt på alla sätt och vis. Trött på den här evighetshistorien som Vännen ställde till. Trött på allt.

Splittrad och sliten

Jag känner mig ytterst förvirrad och splittrad. Vännen har kommit ut från behandlingen, och det känns både bra och jobbigt på samma gång. Jag ska inte gå in på varför det känns si eller så, utan bara att det känns väldigt splittrat och förvirrat när känslorna drar åt olika håll. Stressad som sjutton är jag också, och jag har svårt att hålla mitt nyuppkomna kontrollbehov i schack. Vi måste slå oss lösa, för vi bara måste ha ostörd tid tillsammans för att prata igenom allting. Vi behöver ta upp alla tankar och känslor som det här har väckt hos oss båda. Speciellt viktigt tror jag det här är för mig; han har ju haft chansen att ventilera sitt under de senaste fyra veckorna. Jag är trött och slut och sliten - och vi har inte ens börjat...

Söndag

Idag är det söndag, och jag mår inte så bra. Mådde väldigt illa igår kväll och inatt, så jag har sovit dåligt. Och idag har jag ont i skallen och i svanken. Jag kan inte påstå att det är PMS, för detta kom samtidigt som mensen igår, och PMS ska ju komma före mensen. Jag får kalla det MS = menstruellt syndrom. Det yttrar sig också i en extrem lust att sy och sticka.

Igår stickade jag klart en brödkorg, stickad i väldigt grovt garn. Den var rolig att sticka, så det blir nog fler sådana - har hittat ett ställe på nätet som säljer billigare garn än vad de har i "min" stickaffär. Idag kommer jag nog att sticka klart en halsvärmare i grönbeige nyanser som blir skön att ha till hösten och vintern. Men vad ska jag göra sedan? Det kliar i fingrarna, och pengarna räcker inte till så mycket garn som jag skulle behöva. Sy kan jag inte göra när sönerna är här, för då har jag ingenstans att ha symaskinen. Annars har jag en del gamla tyger liggande från tiden för hundra år sedan, när jag sydde en del. Jag önskar mig en provdocka, för då skulle jag kunna sy experimentella kläder - lite som Project Runway, om ni sett det på TV. Man kan ju liksom inte stå och mäta sig själv på ryggen, hålla upp tyget och se hur det faller. Mycket har jag, men ögon i nacken har jag inte. Såg ett läckert tyg på REA igår som jag skulle vilja göra något av, men utan mönster kan jag inte experimentera så mycket när jag inte har en provdocka.

Visste ni att jag ville bli kläddesigner ett tag? Hade ögonen på tillskärarlinjen men hade tyvärr inte råd att gå.

Rädd

Major breakdown igår. Jag grät som en fontän. Det var - och är fortfarande - mycket som behöver få komma ut. Orken är slut. Livslusten är borta. Tillit, trygghet och framtidshopp ligger fortfarande som spillror kring mina fötter. Jag orkar ingenting och vill ingenting, och till råga på allt så dånar sönerna in här idag. Min depression, som gått igång av allt det jobbiga, kör sitt eget race igen, och jag är långt nere på botten av brunnen och tvivlar på att jag någonsin tar mig upp igen.

Igår blev jag utsläpad i skogen av en kompis, och det var välbehövligt. Har ju inte varit ute under hela regnperioden - eller sommaren som det hette förr i tiden. Vi gick så där en 4-5 km och sedan satt vi och pratade. Även om jag behövde komma ut, få luft och röra på mig så var nog ändå prata det jag behövde bäst.

Vännen är kvar några dagar till på behandlingshemmet, och även om det är frustrerande och jobbigt på många sätt - han sa förresten igår att allas anhöriga reagerar precis likadant som jag - så blir tiden efter också väldigt jobbig, för det är då han och jag ska börja (äntligen!!!) att prata med varandra och börja jobba på att se vad som går att bygga upp igen. Jag är rädd. Inte för att det ska bli jobbigt för jag är inte rädd för jobbiga känslor. Men jag är rädd för hur det ska gå, eller rättare sagt att det inte ska gå. Eller ja jag vet nästan inte ens själv vad det är jag är rädd för, men rädd är jag. Jo, nu vet jag. Jag är rädd för att bli sårad igen.

Slut men inte slutet

Nu är det fjärde dagen i rad jag håller på med min jäkla dator, och den är inte klar än. Har ringt supporten si och supporten så och så ytterligare en support. Nu är den fabriksåterställd men fungerar så där. Har uppdaterat allt som går att uppdatera, men helt ärligt så lär den nog inte leva så länge till.

Jag är helt slut både mentalt och känslomässigt. Låg i sängen hela förmiddagen, för jag orkade bara inte kliva upp. Ringde gråtande till min psykiater och bad honom be min terapeut att förlänga terapin. "Jag ska försöka," sa han, "men det är så'nt tryck här och ont om personal, så jag tror inte att det går." Och jag som sitter här och verkligen behöver bearbeta det som har hänt med Vännen och mig.

Hon hade ju fel också, min terapeut, när hon trodde att jag skulle känna mig stärkt av att inte kontakta någon när det krisar utan själv klara av katastroferna. Jag har ju verkligen haft chansen att prova hennes teori under de senaste veckorna, och det har blivit precis tvärtom. Jag känner mig osäkrare än någonsin. Så nu skulle jag behöva ha hjälp att utarbeta en ny strategi för det också.

Vill inte mer

Mina nerver är helt slut. Och det är jag med. Höll på med datorn hela dagen igår med hjälp av supporten. Trodde igår eftermiddag först att allting hade ordnat sig, men även när viruset plockats bort så är det ändå ingenting som fungerar. Det går inte att koppla upp mot internet för det programmet finns inte, och det går inte att göra en systemåterställning för det programmet saknas också, säger datorn. Den är helt körd alltså. Precis som jag.

Det går inte att kopiera ner några av mina dokument på min externa hårddisk, för datorn registrerar inte att den externa hårddisken är inkopplad, så allt går förlorat.

Det enda som återstår nu är om det går att göra en fabriksåterställning. Går inte det heller, så måste systemet installeras om, och då går alla program också förlorade. De som fanns på datorn när jag köpte den. För jag fick inte med skivor på alla de programmen.

Jag vill inte, vill inte, vill inte mer!!!!!

En i raden av katastrofer

Hur stor är ens sannolikheten för att det ska inträffa två katastrofer samma helg? Inte särskilt stor va? Speciellt inte när man har en långtidskatastrof på gång samtidigt. Hur stor är då sannolikheten för att det ska inträffa en tredje stor katastrof under de veckor Vännen är iväg på behandling? Sannolikt ännu mindre. Och ändå hände det igår.

Jag fick in något virus på datorn igår som gjorde att allting låste sig. Det gick inte att göra någonting på datorn alls. Och det går fortfarande så klart inte. Jag skriver nu på en lånad laptop som jag behöver för att ladda ner ett program som jag sedan tydligen ska ladda in på min dator som förhoppningsvis ska ta bort eländet.

Jag är ett hysteriskt, nervöst vrak. Ringde datorleverantörens support, fick ett telefonnummer till ett annat ställe, ringde. De skickade mig ett mail. Jag har inte lyckats göra det jag skulle enligt instruktionerna så jag mailade tillbaka och bad att någon skulle ringa mig. Och det är det samtalet jag nu sitter och väntar på.

Innan min terapeut gick på semester pratade hon om att jag skulle behöva träna på att klara mina katastrofer själv. Då skulle jag känna mig mycket starkare, sa hon. Och så fick jag instruktioner på hur jag skulle träna. Med tanke på att jag har både långtidskatastrofen med Vännen som är alkoholist och inne för behandling, och det samtidigt händer saker som att både kylskåp ochh gräsklippare brinner samma helg och det som nu hänt med datorn, så har jag verkligen tillfälle att träna. MEN istället för att det blir bättre, som terapeuten trodde, känner jag mig bara osäkrare för varje gång och känner definitvt inte alls att jag klarar sådant här själv.

Jag tror att det kan ha med stressöverkänsligheten att göra, för stresspåslagen blir så stora när man känner att man ska klara allting själv att stressen helt tar över. Exponeringsövningar kanske fungerar om man har normala stressreaktioner, men när man har blivit allergisk mot stress p g a bland annat utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom, så fungerar inte exponeringsövningar utan problemet blir bara värre och värre.

 

Jag sitter och funderar över vilka fler katastrofer som kan komma att inträffa under den närmaste tiden. Inbrott i lägenheten... bilen slutar funka... Jag vågar knappt ta ut bilen eller lämna huset. Eller så blir det något som jag inte kan förutse. Men någonting mer blir det säkert under den tid som Vännen är kvar på behandling.

Möta sina demoner

Här kommer en berättelse till från den ypperliga boken 99 berättelser:

Det berättas att den tibetanske mästaren Milarepa gjorde sina dagliga övningar i en grotta.

De lokala demonerna tyckte inte alls om att han var där, så de skapade ett skräckinjagande väsen som skulle jaga bort honom. Den fasansfulla varelsen gjorde entré just när Milarepa skulle börja dagens meditation, men han blev inte rädd.

- Åh, jag är glad att du kommit, sa han. Låt oss dricka lite te. Sedan kan vi meditera tillsammans.

När demonerna hörde detta, tappade de modet och sa till varandra:

- Vår avsikt är att skrämma. Om vi inte kan skrämma honom är vi maktlösa.

Så de gav sig iväg.

Det är det här jag håller på med just nu. Möter mina demoner. Ansikte mot ansikte. De har ingen makt över mig när jag inte är rädd för dem.

Mörkret i källaren

En av många bra berättelser ur boken 99 berättelser hopsamlade från hela världen av Åsa Palmkron Ragnar och Katarina Lundblad:

Tre lärjungar gick till rabbinen och sa:

- Rabbi! Det finns så mycket mörker och ondska i världen. Vi är förtvivlade. Finns det något vi kan göra för att driva bort det?

- Lärjungar, svarade rabbinen. Gå ner i den mörka källaren och slå mot mörkret!

Lärjungarna tog med sig stora käppar och gick ner i den mörka källaren och slog och slog. Men till ingen nytta. Mörkret fanns fortfarande kvar. De gick tillbaka till rabbinen.

- Ta med er kvastar och gå ner i den mörka källaren, sa han nu. Sopa ut mörkret!

Lärjungarna skaffade genast kvastar och gick ner i källaren och sopade ordentligt. Men till ingen nytta. Mörkret fanns fortfarande där.

De gick åter till rabbinen som sa:

- Gå ner i den mörka källaren och protestera mot mörkret. Förbanna mörkret!

De gick ner i källaren och protesterade mot mörkret och förbannade det. Men till ingen nytta.

När det åter kom till rabbinen sa han:

Och nu mina lärjungar: Gå ner i den mörka källaren och tänd var sitt ljus!

De gick ner i källare och var och en av dem tände ett ljus. De tittade och såg att det inte längre fanns något mörker.

Till Gerd

Jag hittade den här dikten igår som jag skrev förra året, och så kom jag att tänka på Gerd och hennes vandringar. Så här är till dig Gerd:

På väg genom livet

Den ensamme vandraren
vandrar på vilsna vägar,
men det bekommer honom inte.
”Om man ständigt går
på kända vägar
kommer man ingenstans,”
säger den vise vandraren.
Den envise vandraren
vandrar även i motvind.
”Vägra att låta dig
dras med av vinden.
Våga vandra
när alla andra står stilla.
Du kommer att finna
alla skatterna längs vägen
som de andra inte sett
för att de hastat fram.”
Den starke vandraren
är den rike vandraren.
Han vandrar fram
genom livet.
                          27 januari 2011

© Piedrabloggen 2011

Hjälp!

Helt plötsligt får jag upp en varning "Den här sidan vill öppna (någonting). Tillåt? Eller tillåt inte?" på varenda blogg jag går in på, inkl min egen. Vad är det här för någonting? Någon som vet? Någon som också har samma problem? Vad kan man göra åt det? Jag blir tokstressad av det, klickar på "Tillåt inte" och ändå fortsätter rutan att komma upp hur många gånger som helst.

Ångesttåget är igång

Klart att lugnet inte kunde hålla i sig. Vännen och jag krockade på telefon igår igen. Vi hade knappt hunnit prata i fem minuter en gång, när han mycket hastigt klippte av mig. Eftersom jag ägnat närmare två timmar åt att försöka komma fram på telefon blev jag både frustrerad och förbannad, och idag är så klart ångesten i full gång igen. Den här tiden när han är på behandlingshemmet är verkligen olidlig. Jag undrar hur det blir när han kommer hem igen. Har han  så till den milda grad lärt sig att vara kort och klippa av mig och hålla sig distanserad så att han kommer att fortsätta med det när han kommer hem?

Jag önskar att det fanns något att göra, någonstans att ta vägen, något som kunde distrahera mig från att tänka på Vännen precis hela tiden. Jag gör mig själv galen, men det går inte att låta bli. Det är 13 dagar kvar tills han kommer hem, och jag kan inte låta bli att undra om det finns någonting kvar av mig vid det laget. Väggarna här hemma rasar över mig, och jag kan inte ta itu med något vettigt alls.

Jag ska tänka på mig själv, säger de, och på vad jag behöver. Ja men jag behöver ju Vännen, så hur ska jag kunna tänka på något annat än honom och oss?

Allting slutar funka

Jaha, och så kollade jag hur det var med gräsklipparen igår. Den som sonen sa brann dagen för kylskåpet. Nej, den funkar ju naturligtvis inte heller. Och jag börjar undra om det verkligen var maskinerna som gick sönder så dagarna efter varandra, eller om det inte ändå är något elfel som blåste ut maskinerna. Hur som helst, nu får det vara nog för ett tag. Jag köper inte en ny, utan mamma erbjöd mig att låna hennes så länge, så kan jag kanske skjuta på utgiften för en gräsklippare till nästa sommar.

Har just läst ut en väldigt bra bok, Utrensningen av Sofi Oksanen. Fick låna den av en bekant, och det var verkligen bra. Hon fick något pris för boken, och jag minns att jag såg en intervju med henne på TV då, men det blev aldrig av den gången att läsa. Nu har jag gjort det. Bra men obehaglig är mitt omdöme.

Diverse

Puh, puh, puh, idag smälter jag bort. Svettas floder och orkar ingenting p g a den hastiga värmen som kommit.

Det har varit händelserika dagar på olika sätt. Bl a känns det som om det verkligen har vänt för Vännen och mig. Vi kommunicerar bättre, och vi har klartgjort att vi strävar mot samma mål, så idag när det var besöksdag kändes det bättre än jag vågat hoppas på.

Här är fortfarande kaos efter kylskåpsincidenten, då jag ännu inte orkat sätta allting på plats. Och det saknas mat i både kyl och frys, kan jag säga.

Pojkarna är här, och det är jobbigt. De bråkar, och jag slavar på och hinner inte med någonting annat.

Imorgon ska jag till doktorn och kolla bl a ett födelsemärke som det är något skumt med. Håll tummarna, är ni snälla, för att det inte är något allvarligt. Jag tillhör tyvärr riskgruppen för malignt melanom.

Bön om bön

Jag fick det bekräftat när jag pratade med Vännen idag; han hade fått fraserna från terapeuten. Jag talade om att det bara gjorde saken värre för mig, och efter en stunds dividerande hade vi ett något mer konstruktivt samtal. Skönt, för ett tag trodde jag att vår relation skulle spricka där och då.

Har handlat hem en gnutta mat som ligger utspridd i den nya kyl/frysen. Inte för att jag kan äta någonting direkt. Förutom diarrén har jag fått tillbaka mina magsmärtor p g a stressen. Jag skulle ha träffat min läkare igår, men fick flytta fram tiden en vecka p g a kylskåpsbranden.

Tvättstuga idag, så jag har inte orkat ställa tillbaka allting än som jag flyttade när kyl/frysen skulle levereras.

Det enda jag lyckas göra för mig själv är att be folk som har en tro att be för mig.

Jag hatar min tillvaro och tycker att jag gör vad jag kan för att ta mig ur eländet, men så fort jag tror att jag är på väg upp så inträffar nästa katastrof. Jag har ingen aning om vad det innebär att ha ett normalt liv.

Hyperstress

Mitt hyperkänsliga nervsystem har fått en rejäl överdos av stress. Igår kväll lyckades jag nätt och jämnt ta mig från TV-soffan till sängen för att jag höll på att förlora medvetandet på vägen. Samtidigt mådde jag så illa så jag trodde jag skulle kräkas.

Både igår och idag är det så att varenda liten cell i hela min kropp är hyperstressad, magen protesterar hejvilt och hjärtat slår oregelbundet känns det som. Hjärnan är nästan utslagen. Och så har jag värk i hela kroppen efter att ensam ha flyttat alla möbler och saker som behövde röjas undan för att det skulle gå att få in den nya kylen.

Och så blir Vännen och jag osams varje gång vi pratar i telefon. När jag berättar hur jag mår låter han bara distanserad och iskall och svarar med fraser som det låter som om han har fått färdiga fraser på behandlingshemmet som de sagt att han ska upprepa varje gång jag säger något om hur dåligt jag mår. Och då mår jag givetvis ännu mycket sämre.

Orkar inte

Orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte...

Jag ger upp

En sak är säker. Det blir aldrig bättre. Nu ger jag fullständigt upp.

Jag var borta över helgen, hade det riktigt bra, kände att jag hamnat lite mer i balans och såg fram emot att prata med Vännen på telefon när jag kom hem. Bar in grejerna från bilen. Upptäckte att lamporna inte gick att tända och att kyl/frys inte var igång. Såg att proppen gått. Satte i ny propp. Den gick igen. Provade en gång till, och då hördes något konstigt från köket plus att det luktade rejält bränt. När jag kom ut i köket möttes jag av ett stort rökmoln.

Ringa runt, leta elfirma som kunde skicka ut någon akut. Han kollade, jo det var kylen som brunnit och jag fick mig en åthutning för att jag inte rullat ut kylen minst en gång om året och dammsugit, men när han själv skulle försöka fick han minsann inte heller ut det. Inget fel på elen i alla fall, så han tyckte jag kunde sova lugnt. Hur jag nu ska kunna sova alls efter den här kvällen...

Maten står i kylen och frysen och blir fördärvad. Hundratals kronor som går åt pipan, förutom kostnaden för ny kyl/frys och akututryckningen som elfirman gjorde.

Nästan samtidigt som jag kom hem och upptäckte alltihop med kylen så fick jag diarré dessutom. Så hur jag ska kunna ut på stan och leta ny kyl/frys imorgon vet jag inte. Och inget har jag att äta heller.

Jag ger upp. Jag vill inte mer. Det blir ju aldrig bättre.