Åh nej, inte det också!

Men f*n, nu har vi fått in vinterkräksjuka i huset! Varför ska folk envisas med att träffa tjocka släkten på julen? Sambon och jag har ju varit själva här hemma, men hans son åkte iväg för att träffa sina  syskon trots att en av familjerna precis haft vinterkräksjuka. Han kom hem redan idag, och vi som hade hoppats få ha barnfritt åtminstone en dag till. Det dröjde bara någon timme efter att han kommit hem innan han blev sjuk.

Vinterkräksjuka som är så fruktansvärt smittsamt. Och Sambon och jag som redan är i så dåligt skick. Till och med i vanliga fall blir jag sjuk i en vecka om alla andra är dåliga i 24 timmar. Speciellt när det gäller magåkommor. Och jag har magsjukefobi, eftersom jag blir så fruktansvärt dålig - och det var förr när jag var friskare. Nu vågar jag inte ens tänka på hur sjuk jag kan bli....

Jag är julallergisk!

Jag hatar verkligen julen! Särskilt när jag inte kan sova natten innan. Jag vaknade första gången efter bara två timmar. Då hade jag drömt en stressig och frustrerande dröm om min bror. Men jag kunde trots allt somna om. Sedan vaknade jag halv fem av att jag hade myrkrypningar i hela kroppen, så då var det bara att kliva upp. När jag sedan efter en andra frukost vid tiotiden kände mig trött och gick och lade mig så hoppades jag att få sova en timme eller två. Men jag hann bara precis somna så ringde Sambons mobil och väckte mig. Krypningar igen på direkten! Vad hjälper det att jag stänger av ljudet på min mobil när vi lägger oss och vilar, när han har sin på?

Jag är arg och irriterad, ledsen och frustrerad. Stod i duschen och grät tidigare, för då tänkte jag på hur glad yngste sonen var när han var liten och hur deprimerad och desillusionerad han är nu.

Trötta och slitna

Min utmattning är riktigt brutal nu, och Sambon är dålig och under utredning på Vårdcentralen. Därför är vi oerhört tacksamma för att vi för första gången får chansen att fira julen helt ensamma tillsammans med vovvarna. Det vill säga, det blir inte mycket till firande. Vi har inte fått fram något som helst julpynt, vi kommer inte att ha någon julmat, och vi ger varandra bara ett paket.

Sambons barn har dragit i honom för de vill att han ska resa dit och fira med dem, men han har lyckats stå på sig då han känner att han bara inte orkar, utan han behöver vara hemma och vila upp sig eftersom han är väldigt trött. Min mamma förträngde att jag bjudit hit henne och väljer istället att fira jul tillsammans med mitt ex.

För övrigt lyckades jag dra ur mamma med tång igår att min bror tydligen blivit väldigt förnärmad över att jag blockerade honom på Facebook, när jag inte längre orkade bli trakasserad för min tros skull. Men snälla någon, är världen upp och ner eller någonting? Han blir förnärmad fast det är jag som har blivit trakasserad!? 

Det hände något bra till slut

Min bror har fortfarande inte gjort någon ansats till att höra av sig. Det är nog som Sambon säger att bror min är kränkt för att han inte får kränka mig. Så sjukt det kan bli! Jag har beställt en bok som ska skickas direkt hem till honom som någon sorts julklapp men framför allt som en stor vink. Den heter "Får man göra slut med sitt syskon?" och är skriven av bröderna Luuk, efter att Martin tänkte göra slut med storebror Kristian för att han kände sig trakasserad av honom. De lyckades hitta tillbaka till varandra. Får se hur det går med min bror och mig... 

Men nu till någonting trevligare! Jag träffade terapeuten en sista gång förra veckan, och - jippi! - jag ska få fortsätta när hon är tillbaka från sin ledighet. Men då vi byter fokus från min(a) depression(er) till min traumatisering istället.

Det var faktiskt en vecka med två ljuspunkter. I torsdags hade jag chansen att predika i en kvällsmässa i torsdags i ett ofantligt mysigt litet kapell. Och oj, vilken fin feedback jag fick sedan! Det var till och med en präst som kramade om mig efteråt och tackade för en väldigt fin predikan.

Jag får faktiskt rätta mig själv där, för tre ljuspunkter var det faktiskt när jag tänker efter. Den tredje var ett otroligt fint luciatåg i fredags i samma kapell. Det var musikelever från en folkhögskola som stod för det. Underbara toner! Det var otroligt vackert och proffsigt måste jag säga.

Chockad, ledsen, sårad och i upplösningstillstånd

 I söndags drabbades jag av en total melt-down, self-destructive mode (självdestruktivt sammanbrott).

Under en längre tid nu har min bror trakasserat mig för min tro på Facebook, och det urartade till slut med att han upprepade gånger var riktigt arrogant och elak i sina kommentarer. Han hånade och förlöjligade mig. Detta trots att jag flera gånger bett honom sluta kommentera. Men det blev bara värre och värre.

Dessutom råkade det tidsmässigt sammanträffa med att sambon gjorde ett utspel och sa åt mig och hålla tyst. Och för att ytterligare göra det värre så förlöjligade hans son också mig.

Det resulterade i först en hysterisk gråtattack och sedan en destruktiv promenad i storm och regn som resulterade i att jag blev blöt, fick dubbelsidig migrän, sov dåligt och drömde mardrömmar hela tiden det lilla jag sov.

 För att sätta en gräns, men faktiskt ännu mer för att ta hand om min hälsa beslutade jag efter vånda att blockera honom på FB, vilket är mycket drastiskt för att vara jag. Men jag orkade inte mer helt enkelt; jag gick sönder inombords.Jag har ju en väldigt liten släkt och nästan inga vänner, så det var verkligen inte lätt att fatta det här beslutet, men det han höll på med var rena mobbingkampanjen, vilket egentligen gör att han bryter mot lagen:

Diskrimineringslagen:

4 § I denna lag avses med diskriminering

4. trakasserier: ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder

Allt bra tar slut

 Under hösten har jag gått i en korttidsterapi som har varit väldigt bra för mig och mina depressioner. Terapin har varit en av de ytterligt få saker som varit riktigt bra. Enda sättet att få terapi var att gå med på att delta i en studie, vilket bl a innebär att terapisessionerna filmas och att jag får svara på en massa extra frågor, men det tycker jag faktiskt att det varit värt. Terapeuten är mycket bra. Igår när jag var där frågade jag om jag kunde få fortsätta gå hos henne när terapin var slut, för jag känner att än så länge har vi bara rört upp en massa gamla känslor. Jag behöver hjälp att kunna blicka framåt nu och sätta upp någon sorts strategier för hur jag ska klara mig framöver. Men se det gick inte, för terapeuten ska gå på en låååång semester efter att jag träffat henne sista gången nästa vecka. Men så jädrans typiskt då! Ovanpå allt annat elände som pågår i mitt liv så tar terapin alltså definitivt slut nästa vecka. Hon sa att hon skulle prata om vad det finns för andra möjligheter för mig att söka hjälp inom psykiatrin, men jag bara känner att... Nej, jag orkar inte träffa en ny människa igen och berätta allting om igen från början. Det blir bara ett steg fram och två steg tillbaka. Så nu rasar jag ner i mörkret igen. Orkar inte ens försöka ta mig upp en gång till. Jag är ett vrak.

Och som om det inte räckte med det så gick tvättmaskinen sönder igår också. Den är ju gammal, och det visste vi när vi flyttade in, men det har varit den bästa tvättmaskin jag någonsin haft så jag hade hoppats att den skulle hålla ett tag till. Speciellt med tanke på pengarna också. Det blir dyrt med en ny maskin. Alla större butiker som säljer vitvaror finns så långt bort så då kostar det en bra slant för hemkörning, och då hjälper det inte att maskinen är billig. Så vi köper dyrare hos den lokala elfirman istället, men då blir framkörningsavgiften inte så stor, vi får 5 års garanti på maskinen, och de installerar den åt oss. Dessutom finns reparatörer inom byn, så skulle det bli något fel på den kan vi få felet åtgärdat snabbare. Men det är ändå dyra pengar.

Det kommer mera

Tja, det blir ännu ett inlägg om min bedrövliga hälsa. Ni får försöka stå ut; jag kommer säkerligen snart att skriva om något annat.

För bara några dagar sedan fick jag - återigen - riktigt smärtsamma kramper i tarmarna och diarré. Jag får det med (o)jämna mellanrum, och min förra läkare var nog aldrig helt säker på vad det berodde på. Han trodde på tarmfickor som blir inflammerade, vilket får smärtsamma tarmtömningar och feber till följd. Ofta får jag lite feber, men den här gången uteblev febern, och det gjorde desto ondare i tarmarna. Jag drar mig för att rådfråga en en läkare om saken för jag bara vägra att genomlida en koloskopi igen

Inte nu inatt men förra natten sov jag faktiskt hela natten utan att vakna som jag brukar. Jag hade jublat, om jag hade kunnat ta mig ur sängen, men ryggen gjorde så ont att jag nästan inte kunde röra mig. Och optimist som jag är så trodde jag att det hade börjat en period med bättre sömn än vanligt. Men jag hade fel, inatt sov jag mindre än vanligt till och med - vilket har dragit igång mina "restless legs" som kryper och kryper så jag blir galen.

Och som om det inte räckte med det... Jag har fått framfall också. Var hos gynekolog häromdagen, men hon säger att det "bara" är 2 på en fyragradig skala så jag får ingen behandling - än. Inte för att jag egentligen vill ha behandling; jag vill inte ha framfall. Bara inte en sak till! Och ändå, det är så påtagligt så det går inte att ignorera. Framfall är väl sådant där som man helst inte ska diskutera offentligt, och bara därför så gör jag det.

Känner mig som om jag var 100 år gammal. Minst.

Vinter

Två dagar i slutet på förra veckan var jag där mitt andningshål finns, en plats där jag hämtar kraft. Då var det ännu stabila plusgrader, milt och skönt. Och nu två dagar senare är det minus tio grader ute - och kallt inne också eftersom värmesystemet inte heller har hunnit med att inse att nu är det kallt. Lika så där plötsligt som terrorattacken i Paris. Och alla andra ställen som också råkat ut för liknande attentat. Helt plötsligt är klimatet iskallt, och vi måste bara förhålla oss till det.

Smärtan i hjärtat tävlar med den i kroppen. Det värker konstant, och jag vågar mig inte ut för att inte värken ska bli ännu värre i kylan. Det gör ont när kläderna ligger ligger an mot huden. Och det går ju liksom inte att vara utan kläder, särskilt inte så här års. Det är kallt t o m inomhus, eftersom kylan kom så plötsligt så värmeanläggningen har inte hunnit anpassa sig efter de nya omständigheterna.

Smärtan triggar myrkrypningarna, och jag håller på att bli tokig. Det kryper i hela kroppen dygnet runt. Om jag inte snart får tag på en läkare som vet vad han sysslar med och får en fungerande medicinering så går jag snart och ställer mig framför tåget. Jag orkar inte. Jag får inte sova på nätterna, och på dagarna får jag inget gjort för att jag både är supertrött men också för att jag har konstanta krypningar.

Ett liv i obalans

Jag är verkligen helt slut. Det är därför jag inte bloggat på så länge. Det finns bara ingen ork liksom. Om jag kunde skulle jag antagligen sova 20 av dygnets 24 timmar, men tyvärr sover jag inte ordentligt ens på nätterna. Och dagtid, när jag är så trött att jag somnar nästan så fort jag sätter mig ner, är det helt kört när jag lägger för att försöka sova. Då drar mina krypningar igång.

Jag lider av det som tidigare kallades för Restless Legs Syndrome och numera heter WED - eller Willis Ekbom Disease. Det är en kronisk och progressiv sjukdom, d v s den fortsätter att bli sämre hela livet, och den innebär att man lätt får som myrkrypningar i armar, ben, mage osv när man är i vila. Så när jag lägger mig ner och ska sova, sätter krypningarna igång. Det är inte hela sanningen att säg att det bara handlar om krypningar för det är så mycket mer, bl a smärta.

Det finns mediciner som kan lindra lite men ingen som botar. Blir det riktigt illa blir man tvungen att få en morfinpump inopererad. Men det är något jag kommer att motsätta mig i det längsta, för jag vill inte genomgå några operation om jag på något sätt kan slippa. Jag har ju fibromyalgi också, och jag läser ofta om personer vars fibromyalgi blivit så otroligt mycket sämre efter ett kirurgiskt ingrepp. Jag vet ju att jag redan för många år sedan, när jag genomgick ett par operation, hade så vansinnigt ont så länge efter operationen att ingen trodde på mig. Då hade jag ännu inte fått diagnosen fibromyalgi, men jag hade lika ont så troligen led jag av sjukdomen redan då.

Men jag har fler skäl att motsätta mig operation. När jag genomgick galloperationen vaknade jag mitt i, med tub i halsen och allt. Det är något fel med mig som gör att både smärtstillande medel och narkosmedel tar väldigt dåligt på mig.

Men det är otroligt svårt att balansera livet mellan WED, som gör att jag behöver röra på mig, och utmattningssyndromet och fibromyalgin som gör att jag absolut inte kan röra på mig för mycket. Ja, det är till och med så med min WED att om jag rör mig för mycket så blir krypningarna värre. Och det är verkligen inte lätt att hitta någon balans.

Men ändå, det svåraste är att vara så trött att jag inte kan hålla mig vaken men att ändå inte kunna sova.

Utsugen

Undrar hur mycket kraft det finns att suga ur en människa egentligen. Någon gång tar den ju slut. Och det känns som att det är väldigt nära nu.

Enorma problem med ene sonen. Problem även med den andra som är nära att hoppa av studierna för andra gången.

Och så Sambons hemmavarande son som efter sex månader på utbildning är hemma och drar igen. Han fick dubbelt så lång utbildning som är brukligt och ändå är han inte anställningsbar inom det han utbildats för så han får inte gå kvar längre, vilket jag har full förståelse för. Det är bara en extra påfrestning att han går hemma hela dagarna igen.

Och så min mammas nära förestående flytt. Hon har ju inte gjort vad hon ska vilket komplicerar det hela ytterligare. Ingen flyttanmälan gjord, telefon och sådant är inte flyttat. Jag vet inte om hon har sagt upp elen ens. Osv.

Och jag är bara helt slut. Men måste kämpa för andra ändå. När ska någon kämpa för mig undrar jag ibland. Sambon gör det genom att ta hand om det mesta här hemma. Men ingen kämpar för att jag ska få den hjälp jag behöver i sjukvården t ex. Inte ens när jag tagit slut genom att kämpa för andra.

Så ibland undrar jag hur mycket man egentligen ska hjälpa andra. Jag tycker ju i grund och botten att man ska göra det, och då har jag alltid levt som jag lär. Men det fungerar inte när det är helt ensidigt som det ju är när det gäller mina barn och min mamma. Jag menar ingen som jag hjälper på helt frivillig basis, utan just mina barn och min mamma som jag är bunden till att hjälpa.

Mamma förresten, ja hon har gjort det igen. Föga förvånande. Hon gav ju bort min mormorsmors guldörhängen för inte så länge sedan, de som skulle gått i arv till mig. Det tror jag att jag skrev om för ett tag sedan. Nu har hon gått och gett bort en nästan komplett Rörstrandsservis från ca 1915 som hon också hade lovat mig. Jag har kommit fram till att jag måste vara osynlig eller genomskinlig på något vis. I varje fall har jag inte fastnat i mammas minne. Överhoppad. Ständigt överhoppad. Tänk vad det skadar en människa. För livet. Och så länge hon lever så river hon hela tiden upp det såret. Det får aldrig en chans att läka.

Allt och alla går på tok

Möte på sonens skola i veckan som gick. Det blev värre än jag förväntat mig - som vanligt! De vill göra sig av med problemet, d v s  göra sig av med sonen. De har uppmanat oss att söka insatser från LSS som aldrig varit särskilt tillmötesgående, som jag inte har något som helst förtroende för, vars insatser hittills varit under all kritik, och som bara slår ifrån sig med händer och fötter då sonen inte själv vill ansöka om insatser (han är myndig).

Har försökt hela veckan att få tag på en handläggare, men först var de borta på utbildning i två dagar. Jag lyckades i alla fall få tag på ett namn och ett direktnummer, så jag kastade mig på telefonen kl 10 i fredags när vederbörande skulle vara på plats igen. Jag ringde och ringde men fick inget svar, och kl 11.20 sa telefonsvararen att hon satt i sammanträde och "träffas åter på måndag". D v s hon hade gått för dagen. Hyser inget större hopp om att få tag på henne under nästa vecka heller, för hon hade redan i fredags både fått mail och meddelande på svararen från mig, men hon ringde inte upp mig heller.

Och varför är det alltid bara jag som ska dra i dessa trådar? Han har en pappa också som dessutom är arbetslös och har lika mycket tid som jag nu. Eller varför inte skolan eftersom det var de som krävde det här? Men nej, det är alltid jag som redan är så utsliten som en människa kan vara.

Jag har fått diverse nya symptom så jag börjar fundera på om jag måste söka läkare:

- värk på nya ställen i kroppen och en sorts smärta som jag inte känner igen sedan tidigare
- jag somnar när jag sitter ner, inkl vid ratten (Det hände tre gånger vid en och samma biltur häromveckan.  Jag hade som tur var änglavakt så jag lyckades väja undan i sista sekunden innan det smällde.)
- underarmarna, händerna, benen och fötterna domnar
- jag snubblade två gånger i en och samma trappa förra veckan. Även då hade jag änglavakt, för det kunde ha gått riktigt illa båda gångerna. Jag vet inte om snubbla är rätt ord heller. Någonting hände så att jag liksom flög framlänges i trappan.
- muskelsvaghet
- våldsamma humörsvängningar
- depression

Det blir alltid värre

Även om jag blev ledsen över fläcken på klänningen så känns det som en bagatell efter dagens besked. Sonen har rasat i sitt mående, och jag får en flashback från de fruktansvärda åren 2012-13. Och jag går också under, för man kan inte klara av att bära den bördan ovanpå en dubbeldepression, utmattningssyndrom, fibromyalgi och felbeslut.

Åh nej!!!

Jag som var så glad. Det är jag inte längre nu kan jag säga.

Förra veckan åkte Sambon och jag in till en av städerna i närheten för att göra lite ärenden. På underklädesbutiken där jag var för att köpa trosor hade de en ursnygg fritidsklänning som jag tyckte var för dyr för att jag skulle unna mig den. Men Sambon hade precis fått sin lön på nya deltidsjobbet och ville bjuda mig på den, då han också tyckte att den var riktigt snygg - så läckra färger. 

Jag har gått omkring och myst med den när jag under nästan två veckors tid haft väldigt ont i magen och inte kunnat ha byxor på mig. Faktum är att jag verkligen har älskat det här plagget och t o m tänkt att man skulle kunna använda den som en vanlig klänning också.

Men idag när jag tog den av mig för att dra på mig byxor och tröja, när jag skulle till biblioteket så upptäckte jag att det sitter flera stycken vita färgfläckar i bak på klänningen. Jag kliade mig i huvudet och kunde bara inte begripa var de har kommit ifrån, eftersom jag inte varit i närheten av Sambons målarfärgpytsar eller ens det som han målat.

Så kom jag på att jag skulle titta på alla stolar, och mycket riktigt, min skrivborsstol har vita färgfläckar på sitsen, och jag minns att han lånat min dator någon gång under helgen. Hur är man skapt om man sätter sig på en skrivbordsstol med tygsits när man precis har kommit in med målarkläderna på? Jag skulle vilja klippa till någon.

Nu är jag så ledsen och besviken. Klänningen är definitivt inte användbar som vanlig klänning längre, och jag kommer inte ens att känna mig snygg i den som fritids-/hemmaklänning även om ingen ser mig.

Ledsen...

Ledsen och besviken

Min mamma förnekar sig aldrig. Så där i förbifarten berättade hon att hon gett bort min mormorsmors guldörhängen, som det alltid varit sagt att jag skulle få ärva, till min brorsdotter. Alla smycken som hon gett bort har hon gett till mina brorsdöttrar. Mig hoppar hon helt sonika över, och det gör ont ända in i själen. Det var sagt att örhängena skulle gå i släkten från mor till dotter. Eftersom jag inte har några döttrar så hade min brorsdotter fått dem så småningom ändå, men jag kunde ju fått ha dem ett tag först.

I en bisats berättade hon för mig att hon gett bort dem. Jag blev helt stum. Och jag blev som förlamad. Jag fick inte ur mig ett ljud, och inte kunde jag fly därifrån heller. Jag har ingen annanstans att ta vägen när jag vill hälsa på mina barn.

Det är möjligt att hennes avsikt inte är att vara elak, men resultatet blir detsamma. Jag är ledsen, sårad, besviken och förbannad. Mest ledsen och sårad. Jag känner mig osynliggjord och överhoppad.

Varför kan jag inte göra vad en normal människa skulle göra och skälla ut henne? Bryta kontakten? Varför kan jag inte göra sådant? Jag avskyr att hon fortfarande kan göra mig så illa. Eller är det jag som är dum som tar illa upp?

Jag är kär

För några veckor sedan var jag inne i stan för att hämta min mobil som varit på lagning. Det visade sig att den inte gick att laga utan jag fick en ny på garantin. Jag tar inga direkta glädjeskutt över det, för så fort jag hade installerat några få appar så började den precis som den förra mobil att säga att "Lagringsutrymmet är fullt". Jag har alltså inga som helst förhoppningar på att den här ska fungera bättre än den förra. Jag ska bara vänta tills den nya pajar, och sedan ska jag byta märke och aldrig, aldrig, aldrig mer köpa en #Huawei.

Nu var det ju så att det ligger en klädaffär i samma område som mobilfirman, och det stod "REA" i fönstret så jag var ju tvungen att gå in. Glad blev jag över att de säljer ett märke som gör kläder i stora storlekar, men även de andra märkena har alla kläder i upp till XL. Det var 50% resp 70% på en himla massa kläder. Jag provade och provade, men det var bara ett enda plagg som passade. En kavajjacka - om det nu finns ett sådant ord. Lite tajt över magen kanske, men ett sådant plagg bär man ju mest oknäppt.

Jag är helt kär! Tyget är så fint! Nu är ju ljusblått kanske inte direkt min färg, men jag tänkte att om jag har ett plagg under i en färg jag passar i, eller kanske en snygg scarf till, så kommer det att funka. 

Nu är jag rustad för en tidig höst.

På den översta bilden är färgen lite mörkare än den är i verkligheten och på den nedersta bilden är den ljusare.

Biten av en fluga

Visste ni att helt vanliga flugor kan bitas? Det gjorde inte jag. Men nu gör jag det.

Häromnatten hade jag en sådan där sömnlös natt som jag är specialist på, och jag hade sällskap av en ytterst irriterande fluga som tydligen inte heller kunde sova. Den var väldigt närgången; den riktigt envisades med att flyga nära mig och sätta sig på mig hela tiden. Envis som jag också är så viftade jag bort den gång på gång.

Rätt som det var hade den satt sig på min ena tumme utan att jag hade märkt det. Men när det helt plötsligt gjorde riktigt ont blev jag varse den. Den finns inte mer ibland oss kan jag säga, för jag blev gramse.

Och bettet det bara kliar och kliar, och emellanåt uppstår det en vätskefylld blåsa precis bredvid bettet.

Vad sjutton är det med alla insekter? 

Och mitt i natten ringde min ene son och hade lite lätt panik. Då hade han en spindel "stor som handflatan" på väggen i sitt rum. Jag föreslog att han skulle hämta dammsugaren och suga upp den, men nej då skulle den ju kunna rymma innan han hann ända fram. Vi dividerade lite fram och tillbaka.

"Men kan du inte väcka pappa och be honom om hjälp?" frågade jag fåfängt.

"Nej, du vet ju hur han är", svarade sonen. "Han bara säger att spindlar är nyttiga djur och så går han och lägger sig igen."

Och precis sådan är han. Sonen kom på att han skulle gå och kolla om brorsan var vaken. Det var han inte, och när han kom tillbaka hade spindeln försvunnit. Vi fortsatte prata medan jag gäspade. Jag frågade om vi kunde avsluta så att jag fick gå och lägga mig.

"Nej men mamma, du kan ju inte lämna mig helt ensam med en jättestor spindel på rummet!"

Ni förstår kanske varför jag är väldigt trött idag...

Besviken!

Åh nej, vad besviken - och ledsen - jag är! De kommer inte på besök från vår gamla kyrka.

Ända sedan vi flyttade hit har vi planerat att de ska komma och besöka oss. Först sa vi att det skulle ske i våras, men då hade alla så fullt upp med annat så det blev inget. Däremot bestämde vi i våras, när vi var och hälsade på dem, en helg nu i september när de skulle komma. Då satt vi allihop med kalendrarna för att vi skulle få till ett datum när alla kunde.

Och så fick jag besked precis häromdagen att det inte blir något. En efter en hade hört ihop sig till hon som skulle samordna det och sagt att de inte kunde.

Jag deppar ihop. Det var det enda roliga jag haft att se fram emot sedan vi flyttade.

Visst  kan det hända saker som gör att man inte kan. Men för allihop? Jag blir besviken på människor och känner mest av allt för att bli eremit och aldrig mer ha med människor att göra.

Kafka

 Det var inte så länge sedan jag skrev ett inlägg om en stor skalbagge som jag hittade på tröskeln till bilen. Den som har missat det kan läsa det HÄR.

I slutet på förra veckan var det dags igen. Jag var på annan ort och skulle sätta mig i bilen för att köra hem. När jag öppnade dörren på passagerarsidan rasslade det till och ut ramlade en ännu större skalbagge. I motsats till den förra så var den här i allra högsta grad levande.

Jag som inte ens gillar småkryp blir ju livrädd för sådana här enorma kryp, så rädsla var givetvis det första som slog mig. Sedan tänkte jag så här: Vissa människor skulle vid det här laget börja fundera över om det här är något slags tecken. Med tanke på att jag aldrig i hela mitt 50+ liv tidigare har sett en enda så där stor skalbagge så är det helt osannolikt att jag på mycket kort tid ska se två stycken.

Men om det är ett tecken? Vad betyder det i så fall?

Ja, vad betyder stora skalbaggar för mig? Jag började fundera, och det dröjde inte länge innan jag kom att tänka på Franz Kafka och hans bok Förvandlingen där en man vaknar en morgon och upptäcker att han har förvandlats till en jättestor skalbagge.

Förvandling alltså. Till vad? Ja, det vet jag inte. Jag vet bara att det handlar om förvandling.

Krassen är larvig

Det vill säga krassen är full med larver. Hur många som helst. Där fick jag svaret på vad det är som äter av krassen blad. En googling ger vid handen att det rör sig om kålfjärilslarver, och att enda botemedlet är att plocka bort dem en efter en, en sysselsättning som jag ännu inte kunnat förmå mig till att göra. Lika lite som jag klarar av att plocka mördarsniglar. 

Hur som helst, det är synd på krassen för det har äntligen växt sig hög och fin och nyligen börjat blomma. Det är nog sista gången vi sår krasse, just eftersom kålfjärilslarverna i brist på kål gärna mumsar i sig krasse.

Fortsättning?

Tack för alla fina kommentarer! Jag saknar kontakten med mina fina bloggvänner.

Det blir kanske en fortsättning på bloggen trots allt, trots att det bara blir så fel ibland. Jag har inte lyckats tänka färdigt kring vilken form bloggandet kommer att ta och om jag kommer att trivas med bloggandet ifall jag gör om formen. Frågan är om det går att få ihop en blogg på ett sätt som kommer att fungera för mig. Jag vet inte. För det är när jag skriver om det som berör mig mest som missförstånden uppstår. Och just för att det då handlar om det som berör mitt allra innersta är jag så otroligt sårbar, Jag lägger ut mitt öppna hjärta på bloggen, och då får det liksom inte bli fel. Då skriver jag hellre en privat dagbok som ingen får läsa.

Och att bara skriva om vardagliga ting ger mig ingenting.

Orken saknas för tillfället i vilket fall som helst, så det lär dröja ett tag till.

Om det finns någon som har några tankar kring hur jag ska kunna få bloggandet att fungera så är jag tacksam om jag får ta del av dem. För nu känner jag mig extremt sårbar, vilsen och velig.

Tillfälligt avbrott

*** Tillfälligt avbrott ***

Nu känner jag mig väldigt missförstådd, så jag gör paus med bloggen på obestämd tid. Orkar inte med det här.

Synd, när jag nu äntligen hade kommit igång med att skriva ett inlägg om dagen igen. Jag brukar må bäst när jag gör det, men det konstiga är att jag alltid blir missförstådd när jag skriver om känslor och positivitet.

Jag lägger kanske ner.

*** Tillfälligt avbrott ***

Ett halvtomt glas

Det talas mycket, när man ska definiera vad som är en pessimist och vad som är en optimist, om ifall man anser att ett halvt glas med vatten är halvtomt eller halvfullt. Men en del av oss låter oss inte definieras så lätt.

Jag tänker att halvtomt glas i allra högsta grad är påfyllningsbart, och det är jag tacksam för. Det känns inte alls som att det går att fylla på lika mycket i ett halvfullt glas. Och det är ju just det man väljer att fylla livet med som är det trevliga och meningsfulla i tillvaron.

Vad kallas man om man intar den hållningen?

En sådan där dag

Igår var det en sådan där dag när allting hände. När jag var ute med hundarna så satt den yngre av dem och bajsade. Då gick den gamle taxen rakt in i ändan på honom, och eftersom taxar har så korta ben och lever sitt liv så nära marken så fick han bajskorven rakt i huvudet.

När vi kom hem och stod i entrén hörde jag något som lät som att brandlarmet gick i kyrksalen. Åh nej, tänkte jag som var ensam hemma. Vad gör jag nu?

He he he, det var en väckarklocka i en av flyttkartongerna som stod och ringde. Jag hade tydligen råkat komma åt knappen i förrår när jag letade efter en sak och rotade igenom ett antal kartonger.

Starkare än ord

Idag blir det musik - en vacker och melankolisk låt av Peter LeMarc. Jag påverkas allra mest av melankoliska låtar.

Starkare än ord
 
Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå
Jag försöker gå bredvid dig
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord
Så mycket renare än vatten
Så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten
Så mycket starkare än ord
Jorden skälver, marken gungar
Så många timmar kvar till morgonen
Men du orkar inte springa mer
Orkar inte fly igen
Ge inte upp låt ingen slå dig
Du är större än du tror
Va inte rädd du har ett löfte
Så mycket starkare än ord
Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Så mycket starkare än or

Melankoli är vackert

När jag ändå är inne på temat känslor så gör jag ett eget inlägg om en känsla jag från gårdagens inlägg: Melankoli.

Jag tycker både ordet och känslan är väldigt vacker. Den är som Ior i Nalle Puh. Många människor beskyller Ior för att vara pessimist och negativ, men jag tycker att han bara är melankolisk. Vackert melankolisk.

Precis som när det gäller många andra känslor tillåter vi oss sällan att vara melankoliska. Tyvärr. Vi missar större delen av känslospektrat med följd att vi känner oss fångna i oss själva. Det i sin tur gör att vi försöker fly från oss själva på allehanda olika sätt. Det kan vara resor, shopping, missbruk, träning osv. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.

Det sägs ofta att om man ler så kommer man att känna sig gladare. Det stämmer inte. Det finns studier som visar att flygvärdinnor ofta mår väldigt dåligt. Det visar sig nämligen att om man inte känner sig riktigt bra men ler och låtsas att allting är bra så kommer man att må ännu sämre. Så varför inte erkänna för dig själv och andra att du känner dig t ex melankolisk? Det är riktigt skönt att tillåta sig att vara melankolisk ett tag. Världen går inte under för det. Och inte man själv heller.

En som gjorde det var Nils Ferlin. Han var mästare på melankoli. Någonstans i någon av mina flyttkartonger finns en annan bok, en som handlar om melankoli och som jag ska läsa så fort jag hittar den.

AV STÄNDIG ORO …

Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mej vara.

~ Nils Ferlin

Varför gråter inte folk ens på begravningar?

Varför är människor så rädda för att gråta? Det är en fråga jag som gråterska ofta ställer mig. Vad är det de tror är så farligt med gråt? Är det det att vi lever i ett land där mer eller mindre alla känsloyttringar för tabu? I Sverige får vi inte bli arga, och vi får definitivt inte bli ledsna. Vi måste vara lagom glada och alldeles väldigt positiva. Varför det när vi är utrustade med ett brett känslospektrum?

Arg
Belåten
Besviken
Chockad
Entusiastisk
Euforisk
Frustrerad
Fundersam
Föraktfull
Förbannad
Förtjust
Förtvivlad
Förundrad
Förvånad 
Förväntansfull
Förälskad
Generad
Hatisk
Häpen
Indignerad
Inspirerad
Intresserad
Irriterad
Ledsen
Lycklig
Lyrisk
Lättad
Melankolisk
Nedstämd
Nervös
Nöjd
Olustig
Orolig
Passionerad
Plågad
Rasande
Skamsen
Skräckslagen
Skuldtyngd
Skyldig
Sur
Sårad
Sömnig
Upphetsad
Upprörd
Ursinnig
Uttråkad
Vredgad
Ångestfylld
Äcklad
Överraskad...

Den här listan är bara en liten del av alla de känslor vi har,  så varför gör vi vårt bästa för att försöka förtränga de flesta av de känslor vi har? Det verkar inte vettigt. Jag tänker mig känslorna som en sorts karta som vi använder för att navigera genom livet. Känner man skuld, ja då vet man att man ska styra bort från det som ger upphov till skuldkänslor. Till exempel. Men varför anses då vissa känslor vara finare än andra? Eller vissa "negativa" och andra "positiva"? 

Alla känslor är bra! De visar oss att vi lever och att vi reagerar som vi ska på faror, förluster, orättvisor etc, och det måste väl vara bra att vi har hela kartan med oss. Men betänk att en del människor river bort större delen av kartan och säger sig att de bara får känna de känslor som finns på kartan. Men hur ska det gå till? Känslolivet går inte att riva itu och kasta bort vissa delar av. Skulle vi göra det så skulle vi gå omkring som någon sorts zombies, och det blir rätt otrevligt både för en själv och för omgivningen. Då kommer man att krocka både ofta och rejält med andra människor.

Jag har varit på ett antal begravningar i mitt liv, och utan att överdriva har jag varit den som gråtit absolut mest på allihop. På många har jag till och med varit den enda som har gråtit. Men vad är det med folk? Varför vågar de inte ens gråta på begravningar? När vi själva dör en gång i tiden, vill vi då inte att det ska finnas människor som kommer att sakna oss? Och varför skulle det då vara så svårt och farligt när vi saknar en annan människa? De ska väl också ha någon som saknar dem.

Många människor försöker springa ifrån ångest, sorg, vrede och liknande. Men vart du än går kommer du att möta dig själv förr eller senare. Känslorna ligger kvar i ryggsäcken och väntar på ett tillfälle när de kan övermanna dig, då du blir tvungen att ta itu med dem. Och en sak är säker, det är faktiskt lättare att ta hand om känslorna när de uppstår, för då vet man vad de handlar om, än att ta hand om dem flera år senare för då kan de te sig väldigt obegripliga.

Så här går mina tankar en måndagmorgon. Fyll gärna på listan med känslor om du kommer på fler!

HÄR  kan du läsa ett annat intressant blogginlägg om känslor.