Enorma problem med ene sonen. Problem även med den andra som är nära att hoppa av studierna för andra gången.
Och så Sambons hemmavarande son som efter sex månader på utbildning är hemma och drar igen. Han fick dubbelt så lång utbildning som är brukligt och ändå är han inte anställningsbar inom det han utbildats för så han får inte gå kvar längre, vilket jag har full förståelse för. Det är bara en extra påfrestning att han går hemma hela dagarna igen.
Och så min mammas nära förestående flytt. Hon har ju inte gjort vad hon ska vilket komplicerar det hela ytterligare. Ingen flyttanmälan gjord, telefon och sådant är inte flyttat. Jag vet inte om hon har sagt upp elen ens. Osv.
Och jag är bara helt slut. Men måste kämpa för andra ändå. När ska någon kämpa för mig undrar jag ibland. Sambon gör det genom att ta hand om det mesta här hemma. Men ingen kämpar för att jag ska få den hjälp jag behöver i sjukvården t ex. Inte ens när jag tagit slut genom att kämpa för andra.
Så ibland undrar jag hur mycket man egentligen ska hjälpa andra. Jag tycker ju i grund och botten att man ska göra det, och då har jag alltid levt som jag lär. Men det fungerar inte när det är helt ensidigt som det ju är när det gäller mina barn och min mamma. Jag menar ingen som jag hjälper på helt frivillig basis, utan just mina barn och min mamma som jag är bunden till att hjälpa.
Mamma förresten, ja hon har gjort det igen. Föga förvånande. Hon gav ju bort min mormorsmors guldörhängen för inte så länge sedan, de som skulle gått i arv till mig. Det tror jag att jag skrev om för ett tag sedan. Nu har hon gått och gett bort en nästan komplett Rörstrandsservis från ca 1915 som hon också hade lovat mig. Jag har kommit fram till att jag måste vara osynlig eller genomskinlig på något vis. I varje fall har jag inte fastnat i mammas minne. Överhoppad. Ständigt överhoppad. Tänk vad det skadar en människa. För livet. Och så länge hon lever så river hon hela tiden upp det såret. Det får aldrig en chans att läka.
Usch, så jobbigt du har det. Finns det ingen annan som kan gå in och stötta? Tänker på pojkarnas pappa men han gör det kanske redan...
SvaraRaderaVissa sår läker aldrig. Har du berättat för din mamma hur du känner det? Hur ledsen och besviken du blir när hon gör som hon gör...
Kram <3
Pojkarnas pappa finns där rent fysiskt, men han stöttar inte och har aldrig gjort.
RaderaJag har inte bestämt mig än för om jag ska ta upp det som hände med mamma. Troligen gör jag det inte, för hon skulle ändå inte förstå. Och någon empati får jag inte från henne, så det är lönlöst tyvärr.
Kram! <3
SvaraRaderaJag skulle inte ens kunna föreställa mig hur det är med en som går hemma hela dagarna, det måste vara mist sagt påfrestande...
Har din mamma glömt att hon lovat dig servisen? Har du sagt något?
Det blir svårt att fylla på ny kraft när man har det som du nu har det.....
Stor kram ♥
Som tur är så är huset stort och han har sin egen "lägenhet", vilket gör att han i alla fall inte konstant är under fötterna på mig.
RaderaJa, mamma har glömt att hon lovat mig guldörhängena och servisen - eller låtsats glömma. Jag vet faktiskt inte vilket.
Jag hittar ingen kraft någonstans. Den bara fortsätter att rinna ur mig... :(
Stor kram! <3
Tycker din mamma beter sig riktigt illa. Låt bli att hjälpa henne, hon förtjänar verkligen ingen hjälp.
SvaraRaderaKram
Ja, hon beter sig illa. Det har hon alltid gjort. Men tyvärr har jag för mycket empati för att låta bli att hjälpa henne. Men nu är det min brors tur; jag åker inte dit förrän i december. Och så ska vi försöka skaffa hemtjänst eller något åt henne.
RaderaKram! <3
Det är tragiskt att din mamma använder din låga självkänsla till att fortsätta styra, kränka , såra dig... Antar att det är normalt beteende för din mor när hon har narcissistiska drag... Du ska försöka att inte känna dig misslyckad eller värdelös i din mammas närhet - det är ju trots allt hennes funktionshinder som orsakar att hon har ett sådant illa beteende mot dig...I det läget du befinner dig i så vet jag av erfarenhet att man lätt blir stressad av ingenting,och bara tanken på alla måsten ger en hjärtklappning. Det har varit och är väl så fortfarande för mig som för dig att jag måste ta hand om (helst då min vuxna dotter och alla de olika situationer hon försätter sig i) allting själv/finna lösningar / bli tvingad att ta allt ensam.. ( Folk är duktiga på att säga att jag ska ta hand om problemet även myndigheterna lägger sånt på mig ... Ingen underlättar saker och ting för mig och Ingen tackar mig för att jag totalt sliter ut mig heller.. Jag förstår precis hur du mår och jag tycker att det är för j **** igt att det är bara du som måste ta ansvar och se till att allt fungerar för andra. Det är inte rättvist helt enkelt. Stor kram ♥
SvaraRaderaJa, mamma är verkligen supernarcissist. Det är otroligt svårt att inte känna sig värdelös i hennes sällskap. Har ju blivit kränkt av henne i hela mitt liv. Jag har alltid sagt att jag inte blivit utsatt för särskilt mycket mobbing, men då har jag alltid tänkt på skolan. Men jag blev ju faktiskt utsatt hemma. Av den som borde tagit hand om mig och varit på min sida. Nej, livet är verkligen inte rättvist!
RaderaStor kram! <3
Det var tråkigt, att din mamma ännu en gång har förfördelat dig! Inte annat att vänta kanske men det känns ju varje gång det händer ändå. Det enda jag kan komma på som råd är: håll dig borta från henne så mycket du kan. Men det gör du säkert redan. Att ha barn som behöver hjälp även som vuxna måste vara otroligt slitsamt. Tänkte som sagt på det där med god man och förmyndarskap men det kanske inte kan underlätta? Antingen om du och pappan blir det så ni får agera för barnen sedan de blivit myndiga, eller om någon utomstående kan göra detta för er, någon på någon förvaltning eller så. Min mamma var tex förmyndare och god man för några personer, hon var socionom. Jag är som du och vill gärna dra mitt strå till stacken och ta hand om, men kanske är det viktigt att du tar ditt eget hälsotillstånd på ännu mer allvar, på något konkret sätt? Du kan ha en god vilja att hjälpa till, och ingen betvivlar väl den, men det kanske kan bli så att du inte konkret behöver ingripa (eftersom du har ganska allvarliga sjukdomar och inte kan) utan det finns andra i barnens närhet som kan göra saker. Säg till exempel att du måste ligga till sängs och inte kunde ringa och ordna saker heller (för så är det egentligen i dag redan fast det inte syns så tydligt), då måste andra lösningar finnas, andra skulle vara tvungna att träda in i ditt ställe. Om du hade fått stöd att kunna se det så och auktoritet genom tex din läkare/terapeut, så hade du sluppit att bli så utsugen ... om det hade gått att ordna.
SvaraRaderaKram, ta hand om dig <3 <3
Du har helt rätt, jag måste verkligen ta mitt eget hälsotillstånd på allvar. Jag försöker, men det är svårt när man hela sitt liv har fått höra av man inte är viktig. Nu går jag i en korttidsterapi, och därefter ska jag kanske få gå till sjukgymnast, men det är så mycket hjälp jag får i sjukvården. Det är mycket enklare att bara skriva ut piller åt en.
RaderaKram! <3 <3
Stackars dig, det här behöver du verkligen inte! Det var många stressorer.
SvaraRaderaDu är både mamma till dina barn och mamma till din mamma, känns det som. Klart du blir besviken på beteendena.
Varma kramar ♥ ♥ ♥
Nej, det behövde jag verkligen inte. Mest av allt stressar det mig att min yngste son mår så dåligt och att han inte tillåter någon att hjälpa honom.
RaderaMamma till min mamma har jag varit hela livet, så på något sätt känner jag mig snuvad på min barndom.
Varma kramar! <3 <3 <3
Det är ju bara för mycket. Förstår att det känns nästan oövervinnligt.
SvaraRaderaDet där med din mamma har jag så svårt att förstå, hur kan hon bara göra så, obegripligt. Är hon inte dement eller något sådant så borde du prata allvar med henne, om det nu hjälper.
Sänder dig styrkekramar.
Med tanke på mitt dåliga hälsotillstånd är det verkligen bara för mycket.
RaderaJag misstänker att mamma har begynnande demens, men det är svårt att veta om glömskan beror på ångest istället. Jag får henne inte att söka läkare för det. Men det ska jag säga att hon hade mycket väl kunnat göra så där ändå, tidigare i livet och utan glömska.
Kramar! <3
Men vad din mamma än gör, så fortsätter du slaviskt att hjälpa henne, är det inte dax att en gång för alla att sätta ner foten! Förstår att det INTE! är lätt, då skulle du ju redan gjort det... lätt att säja för mej, men du lider så svårt av hennes sätt att vara, det bryter ner dej fullständigt... du har nog med bekymmer med dina söner...
SvaraRaderaMissförstå mej inte, jag lider med dej & önskar jag kunde lyfta av ditt tunga ok från dina skuldror...
Varm kram <3 <3 <3
Nej, det är verkligen inte lätt. Men trots allt så känner jag empati för henne. Hon är ensam, hon börjar bli lite hjälplös, hon är väldigt ensam, och hon förstår inte varför. Och även om pappa är död så känns det på något sätt som att jag hjälper mamma för pappas skull. Men nu ska vi syskon skaffa henne hemtjänst eller något. Hon måste sluta kräva att vi - eller min son - ska hjälpa henne. Det går bara inte.
RaderaVarm kram! <3 <3
Förstår ditt dilemma... fokusera på dina barn...Barnen måste få vara ditt fokus och självklart du själv!
SvaraRaderaHa inte dåligt samvete för din mamma... lättare sagt än gjort.. jag vet...
Men nu är det din tur att LEVA DITT LIV <3
KRAM
Mina barn kommer alltid först förstås. Och nu måste jag för min hälsas skull sätta mig själv därnäst. Mamma får komma sist, vad hon än tycker om saken.
RaderaKram! <3
Hej fina du!
SvaraRaderaHåller med Lena. Bryt med henne, fokusera på dej själv och dina barn.
Hur du än gör för henne blir det ändå inte bra, hon är aldrig nöjd och ger inget tillbaka.
Varm Kram
Jag kan inte bryta. Det skulle inte vara jag om jag bröt. Hon har inte empati, men det har jag. Det är synd om henne på många sätt. Det trista är att hon låter det gå ut över andra. Men vi syskon ska försöka fixa hemtjänst åt henne nu. Vi är så trötta på att hon kräver oss på hjälp.
RaderaVarm kram! <3
Tänker på dig och undrar hur du mår och hur det går för dig och dina barn i all denna röra ? Stor Kram ♥
SvaraRaderaUsch, det går inte så bra tyvärr. Men jag har i alla fall bestämt att jag inte ska åka dit förrän i december, och då ska jag inte stanna lika många dagar som jag gjorde sist. Det allra värsta är att min hälsa går stadigt utför och detsamma gör sonens depression. Nu har han så gott som slutat prata igen. Mitt hjärta brister.
RaderaStor kram! <3
Låter himla jobbigt .
SvaraRaderaSänder dig styrkekramar, och hoppas att saker och ting blir bättre.
Kram.
Jobbigt är verkligen ordet!
RaderaKram! <3
Vilken röra! Håller med några av de tidigare som har kommenterat, bryt med din mamma. Känns som om du för stunden har fullt tillräckligt ändå. Styrkekramar!
SvaraRaderaJag skulle aldrig kunna bryta med henne. Då skulle jag känna mig som om jag vore hon - empatilös. Så det blir till att härda ut, men jag planerar att spendera mindre tid hos henne, och vi syskon ska skaffa annan hjälp till henne. Förhoppningsvis går hon med på det.
RaderaKramar! <3
Hoppas att det börjar kännas bättre för dig ❤️
SvaraRaderaTack för omtanken! Det gjorde det ett kort tag, men jag har rasat igen. Sonen har nästan slutat prata; han mår så dåligt. Och jag får flashbacks från det året han inte sa ett enda ord till någon - ett år och en månad närmare bestämt.
RaderaKram! <3
Stor kram ♥ ♥ ♥
SvaraRaderaTack fina och stor kram tbx! <3 <3 <3
Radera