Jag tycker om att göra nya upptäckter. Vem vet, förr i tiden hade jag kanske varit upptäcktsresan, om jag levat på den tiden. Nu gör jag bara upptäckter i liten skala nära hemmet. Men ändå. Det är ju inte storleken på upptäckterna som spelar någon roll, och inte heller var någonstans de upptäcks. Det som betyder något är själva upptäckten. Den gör livet värt att leva ett tag till.
Upptäckt nummer ett var på en gräsplätt vid en bensinmack. Där gick några små gråsparvar omkring och letade mat. De verkade väldigt vana vid människor för de var nästan inte skygga alls. Jag kunde stå mindre än en meter ifrån dem, om jag stod still. Jag trodde att de letade frön och sådant, och det gjorde de kanske först. Men rätt som det var rev den största gråsparven av en stor grön bladbit som han började tugga i sig. Jag såg var han rivit av den ifrån och konstaterade att det var ett maskrosblad. Och så tog han en bit till, och då hoppade en av de andra gråsparvarna dit och gjorde likadant.
Det kanske är välkänt för de flesta att gråsparvar äter maskrosbland, men jag kände i alla fall inte till det tidigare så för mig var det en upptäckt.
Upptäckt nummer två var när jag skulle köra bil en solig dag förra veckan. Sambon har ett par solglasögon som ligger i bilen, sådana där som man sätter utanpå sina vanliga glasögon. Jag har haft ett par liknande tidigare, men jag tyckte inte att de funkade så bra, så därför har jag dragit mig för att prova hans. Men nu hade jag solen mitt i ansiktet och behövde verkligen ett par solbrillor. Jag satte på mig dem och hela världen blev GUL(!). Först kände jag att det här funkar inte. Jag kan inte orka med att se hela världen i gult. Det kändes jättekonstigt, Men så lät jag dem sitta ett tag till. Och upptäckten här ligger i att efter en stund har hjärnan ställt om sig, så då ser man världen i vanliga färger igen, trots att glaset är gulfärgat. Hjärnan är verkligen en förunderlig manick.
Inga stora upptäckter för mänskligheten precis, men tillräckligt för att jag ska orka leva vidare ett tag till.
Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.
Igår träffade jag på en helt ljuvlig människa. Jag skulle träffa min sjukgymnast, och eftersom jag skulle till sjukhuset så tog jag med mig två räkningar från sjukvården som är betalda som jag ville få instämplade på mitt högkostnadskort. Jag har riktigt dåliga erfarenheter av sådant från sjukvården där jag bodde innan, för där slog alla ifrån sig och sa att de inte kunde göra det utan jag måste vända mig till någon annan.
Jag förväntade mig alltså motstånd, och jag hade stålsatt mig inför detta, eftersom jag tycker sådant är så jobbigt. Men istället satt det en helt underbar människa i kassan.
"Det är inga problem. Det fixar jag", sa hon. "Jag ser att du har en räkning till."
Jag förklarade att den senaste räkningen hade jag inte ens fått än.
"Jag stämplar in den också här", svarade hon, "så är allt klart."
Det är sådana människor som gör att man orkar fortsätta.
Sedan gick jag vidare och träffade sjukgymnasten. Det var inte lika roligt, trots att min sjukgymnast också är helt ljuvlig. Hon hade fått besked från sin chef att hon måste avsluta mig som patient. Jag är tydligen för besvärlig. Jag har nämligen synpunkter som jag framfört till hennes chef, där jag framförde att de faktiskt inte följer Hälso- och sjukvårdslagen när de fullständigt kör över patienter utan att lyssna till patientens önskemål. Sjukgymnasten själv har fått en sista varning - hon är också besvärlig, för hon envisas också med att tänka själv. Det får man tydligen inte göra i Sverige idag, vare sig som anställd inom vården eller som patient.
Inte så blir det mycket men alltid så blir det nå't, och faktum är att det är godare att äta sådant som man själv har odlat och skördat. Förra sommaren hade vi så mycket sallad så att vi nästan kunde gödsla med den. Dessutom fick vi massor med rädisor, morötter och persilja.
Men i år är det någonting konstigt med fröna, för i år är det nästan ingenting som vill gro. En god vän till mig säger samma sak. Hon hade sått om sina bönor tre gånger, och ändå kom de knappt någonting. Och hon är expert för hon har odlat en gång i tiden så att familjen hade självhushåll.
I år har vi mest mynta och dragon som satte förra året. Lite jordgubbar fick vi - med betoning på lite. Det vi fått mest av i år är faktiskt tomater, och då har vi ändå bara två plantor. Vi har redan ätit flera gånger, och det finns fortfarande massor med kart kvar. De är bra, tomaterna, för de mognar lagom många i taget.
Igår var vi ute och plockade blåbär. Det fanns inte så mycket kvar, men det var första gången vi lyckats ta oss ut i skogen för säsongen - troligen den sista också - så det fanns inte så mycket kvar. Tyvärr var det fler som kommit på att åka till precis samma ställe som vi vid precis samma tidpunkt så det var inte så fridfullt i skogen som jag vill ha det när jag plockar bär, utan jag blev stressad och fick prestationsångest. Eftersom jag vet att ryggen inte håller i många minuter hade jag tagit med mig en liten campingpall som jag satt på mellan varven. Det gjorde det lite lättare. De andra hade stora hinkar med sig, men så ambitiösa var inte vi. Vi hade bara plastburkar. Vi gav oss efter ca 4 liter. Det räckte till efterrätt och till att frysa in.
Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.
Det känns lite grann som en dröm eller en saga, men den är sann. Det har jag fysiska bevis för. Jag har blivit publicerad på riktigt för första gången. Då räknar jag bort texter och dikter som olika församlingar publicerat i sina församlingsblad. Nu finns några av mina dikter med i en riktig bok, om än en dagslända. Det är en gudstjänstkalender för nästa kyrkoår som ett av de stora kristna förlagen ger ut. Det är en riktigt fin inspirationsbok som innehåller bl a betraktelser, böner och dikter som församlingarna kan använda.
Tänk bara. Lilla jag. Och när jag glömmer - för det gör jag alltid om jag gjort något bra - och tror att jag inte duger, kan jag ta fram boken och bläddra i den för att påminna mig själv.
Igår blev det en dag med ett kärt återseende. Vi åkte ett antal mil för att träffa en släktning till mig som bor utomlands. Vi träffades för ett år sedan också, men innan dess var det många år sedan vi sågs. Jag tänker mycket på vad märkligt det är det där med gener. Ju mer vi pratar, desto mer upptäcker vi hur lika vi är i många och mycket, något vi inte riktigt visste om som barn. Det var för stor åldersskillnad på oss då. I den här åldern märks det inte. Och äntligen har Sambon och jag hittat en telefonoperatör där man kan ringa billigt utomlands, så att jag kan ringa henom när hen åkt hem igen. Kul, kul!
Vi hade tänkt gå och äta på den restaurang där vi åt förra året, men de hade typiskt nog stängt på måndagar så det gick inte. Synd, för de hade otroligt god mat och väldigt bra personal. Den här gången blev det en thairestaurang som också hade riktigt god mat och bra personal. Tror inte jag har varit på restaurang sedan vi sågs förra sommaren. Dels är det dyrt att äta ute, och dels är det så krångligt med glutenfritt på restauranger så jag äter helst hemma.
Men, men... Efter en sådan dag känner jag mig som en slagen hjälte idag. Skulle ha åkt in till stan idag, men det gick inte. Jag vaknade redan halv sex imorse, är trött som attan och ovanpå alltihop så har min mage pajat - sin vana trogen. Jag skulle vilja separera från min kropp. Den gör mig galen!
Häromnatten hade jag en dröm. Ja, det har jag säkert varje natt egentligen, men det är väldigt sällan numera som jag kommer ihåg mina drömmar när jag vaknar. Men den här drömmen mindes jag väldigt tydligt.
Sambon och jag var på väg till en begravning. Av någon anledning åkte vi i olika bilar, och han körde till kyrkan för att parkera. Varför jag skulle parkera på ett annat ställe har jag ingen aning om, men det skulle jag. En liten parkering med bara några enstaka platser utanför ett bostadshus.
Av någon outgrundlig anledning tyckte jag att det skulle vara bättre för hundarna att vara bundna ute hellre än att vänta i bilen. (Det var inte varmt och soligt.) Så jag band fast dem med ett presentsnöre (!) - det är väl bara i drömmar man kan vara så korkad - vid en gravsten. Varför det nu skulle finnas en gravsten bredvid en parkeringsplats begriper jag inte. Men drömmar kan ju vara så irrationella.
Hur som helst hann jag nog inte mycket mer än gå en bit förrän hundarna hade slitit sig, och i stället för att springa efter mig så sprang de åt rakt motsatt håll. Nu var det bara tio minuter kvar tills begravningen skulle börja, och jag var rejält stressad. Den yngre hunden gick ganska lätt att kalla in, medan den äldre hade hunnit försvinna utom synhåll. Jag frågade en kille jag stötte på på gatan om han hade sett hunden, och han svarade:
"Han sprang några hundra meter åt det hållet." Och så pekade han ner mot hamnen.
Och där någonstans, med både hunden och begravningen utom räckhåll, vaknade jag.
Sedan när jag tänkte på drömmen kom jag på att hundarna i drömmen nog representerade mina söner. Den ene får jag lätt kontakt med, medan den andre drar sig undan. Som barn var de precis tvärtom.
Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.
Sambons son ringde igår. Jag förstod att det hade hänt någonting, eftersom det framgick att han befann sig på akuten. Han hade blivit misshandlad - av en på jobbet. Vissa människor saknar tydligen helt självkontroll.
Fördelen - om man nu får säga det när det gäller misshandel - med att han blev misshandlad av någon på jobbet är att polisen vet vem det är så de bör ha plockat upp honom redan igår kväll.
Jobbigt är det också för Sambon och mig som vardera har två söner som har neuropsykiatriska funktionshinder och inte mår bra. Vardera en av dem lider dessutom av svår depression.
Glädjande är i alla fall att min son äntligen har skrivit på papper så nu står han i alla fall i kö för att få hjälp.
I förra veckan var jag på en fantastiskt bra konsert - eller jag kanske ska säga en kombinerad konsert och föreläsning om den svenska sångerskan och grevinnan Christina Nilsson. När jag förstod hur stor och känd hon var på sin tid, måste jag säga att jag skäms för att jag aldrig hade hört talas om henne. Jenny Lind ja, men aldrig Christina Nilsson. Det var en operasångerska som sjöng och berättade. Hon hade en gång träffat en kvinna som hette Rut som hade jobbat för Christina en gång i tiden. Hon var då över 90 år, och denna operasångerska bestämde sig då för att hålla minnet av Christina Nilsson - och Rut - levande.
I söndags på gudstjänsten var det två flickor som sjöng, och det gjorde de otroligt bra! Jag önskar att jag kunde komma ihåg namnen på alla sångerna, för de var riktigt bra, men den enda jag minns är Halleluja, den som Leonard Cohen brukar sjunga, fast på svenska. På svenska gick texten i en av verserna så här: "Ett brustet men vackert halleluja". Det tog jag med mig från gudstjänsten där släktingarna till de två flickorna vände sig om, glodde och rynkade på näsan när jag sjöng falskt i någon av psalmerna. Själv vågade de inte sjunga överhuvudtaget. Men jag sjöng från hjärtat. "Det rättar till sig på vägen upp" sa en präst en gång till dem av oss som var oroliga för hur vi skulle kunna sjunga tidegärden a capella på bönegårdens bönestunder.
Det tar jag med mig till körsången som ska börja i höst.
Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.
