Men... alltså...?

Ibland undrar jag hur det är ställt i mitt huvud egentligen. Vad tänkte jag på egentligen? Eller rättare sagt, vad tänkte vi på Vännen och jag när vi var iväg och plockade jordgubbar idag? Kom hem med på tok för mycket jordgubbar, så nu har jag ätit magen proppfull, fryst in två stora påsar och kokat två omgångar sylt. Snacka om att ta på sig extraarbete som inte behövdes.

För nu gick stressen igång rejält igen - och jag som just hade lyckats få ner stressnivån något. Avstressande var det däremot att ligga på knäna i halmen och plocka solvarma jordgubbar...

Värme

Nu har det slagit om från det ljuvligt svala vädret till sommarhetta. Jag vet att många njuter nu, men själv lider jag något vansinnigt. Tar på mig så lite kläder som möjligt, sätter upp håret för att det inte ska värma nacken, sitter stilla, och svetten rinner ändå i floder. Håller mig vanligtvis inomhus eller i skuggan i sådant här väder, men idag måste jag ta bussen in till stan, och det är ingen hit alls.

Igår släpade mamma med mig på en promenad i skogen. Ja, vi fick ta bilen dit för det var alldeles för soligt att promenera utan skuggan från träden. Jag hade aldrig följt med om det inte varit för att jag har dåligt samvete för att jag promenerar för lite. Vi gick trekilometersslingan, och efter två kilometer gick hon mig på nerverna så mycket så jag inte visste hur jag skulle orka den sista kilometern. Det är inget nöje att försöka delta i ett samtal, när den andra personen alltid klipper av det man säger genom att prata i munnen på en. När jag tystnar är hon nöjd, för då får hon prata själv, och det är det enda hon önskar. Jag undrar vad hon ska ha sällskap till, eftersom hon ändå föredrar att prata själv. Då kunde hon ju prata med sig själv också så slapp någon annan lyssna.

Imorgon är det tänkt att Vännen ska komma hit och att vi ska fortsätta jobba med min uteplats, men om det är så här hett då så klarar vi inte det någon av oss, och då står arbetet stilla tills det blir svalare igen.

Sådana här dagar önskar jag att jag hade en källare jag kunde gå ner och svalka mig i...

Lånedator

Jag har lånat en laptop för att klara sommarlovet, när alla här hemma slåss om min stationära dator. Laptopen är helt hysterisk. Så fort man sätter igång den ska den bara uppdatera och uppdatera. När jag satte igång den idag hade den inte varit igång på ett antal dagar så den satte igång med uppdateringarna på direkten - jag trodde till slut att den skulle hålla på och uppdatera hela resten av veckan. Visst är det bra att grejerna fungerar, och det behövs kanske uppdateringar, men man måste för sjutton kunna använda prylarna också. Om jag har reserverat en timme t ex till att sitta och skriva, och datorn vill hålla på och uppdatera olika saker i närmare en timme, så blir det ju inget skrivet. Jag blir tokig!!!

Worldwide web

Igår var det dags för migrän igen, så inget av det jag hade tänkt göra blev gjort. Men tack och lov somnade jag för ovanlighetens skull och sov tre timmar på eftermiddagen, och när jag vaknade hade migrändimman lättat något, tack och lov.


Idag måste räkningar betalas, blanketter fyllas i, och så skulle jag behöva ta en tur in till stan och göra ärenden. Bl a behöver jag köpa ogräsmedel. Vännen och jag håller på att lägga om betongplattorna på uteplatsen. Den var helt igenvuxen av ogräs, och så hade plattorna satt sig på vissa ställen så att de lutade in mot huset. Usch, vilket slitigt jobb! Och de som planerade trädgården hade nog inte tänkt ordentligt för det växer en björnbärsbuske precis intll uteplatsen, och rotsystemet går in under plattorna. Vännen bär bort plattorna, och jag sliter och drar i alla rötter. De bildar ett jättelikt nät, och det är värre att försöka trassla upp än sladden till min handsfree. Worldwide webb kallar vi det... I Vännens och min snigelfart lär det ta åtminstone hela sommaren innan uteplatsen är i användbart skick igen, vilket innebär att jag inte kan ligga och slumra i min älskade hammock på hela sommaren. Jättetrist.

Om autism

Jag läste i en blogg nyligen att man inte får tycka synd om sig själv, utan då får man ändra på saker och ting. Jo, säger jag, man FÅR faktiskt tycka synd om sig själv. Ja, man kan ändra på sig själv, men man kan inte ändra utifrån kommande svårigheter eller utifrån kommande svåra människor. Att ändra sina tanke- och beteendemönster kan ta många år, särskilt när man blivit hjärntvättad t ex till att tycka att man inte duger. Jag har jobbat - och jobbar - stenhårt på det i åratal, både med och utan hjälp, och jag tar myrsteg framåt men mer är det inte. Och vill jag ändå verkligen förändra mig själv.

Jag anser alltså helt klart att man får tycka synd om sig själv när man får barn med funktionshinder. Folk verkar tro att bara för att man tycker synd om sig själv och sörjer så gör man inte sitt bästa. Fel! Det är när människor inte tillåter en att sörja som sorgen kapslas in och man riskerar att bli bitter.

Jag läste nyligen Jag brukade drömma om dig av Petra Holst där hon beskriver hur det kan vara att få ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Om sorgen och bristen på framtidsutsikter:

"Länge stod hon där och försökte dölja sin gråt för Love, häpen över styrkan i sin sorg. Det var alltså nu den kom. Insikten om att något var hjälplöst förlorat. Hon grät över de barn de aldrig fått...
Hon sörjde den framtid han inte skulle få. Såg alla dörrar som stängdes framför dem, en efter en i en ändlös rad. Där var dörren till simskolan, pang!...
Hon bävade för alla slag de skulle få utkämpa. Inga tröstande tankar fanns. Inga om eller men eller kanske. Bara här och nu. Och den levande smärtan som förkroppsligades framför henne...
I tvåtusentalets samhälle, med dess krav på flexibilitet, nätverkande och social kompetens var han plötsligt en förlorare. Benen hade slagits undan för honom. Det fanns ingen plats för sådana som han, personer med neuropsykiatriska funktionshinder...
Han hade fått en framtid som inte räknades. Och hon hade fått en framtid hon inte ville ha."

Om autism och otillräckligheten som förälder:

"Att han var så svår att avleda berodde på hans autism. Om han hade föresatt sig att göra något och vägrade lyssna, var det inte för att jäklas. Han hade svårt för övergångar mellan olika aktiviteter.
Att han lade alla leksaker i en hög berodde på att han faktiskt inte visste hur man leker. I brist på fantasi och något meningsfullt att göra fick han hitta på något han kunde.
Att han skrek så mycket var inte för att driva henne till vansinne. Han kunde inte hjälpa att han fick utbrott och han kunde inte sluta bara för att hon bad honom.
Att han inte kunde sitta stilla och sällan kunde koncentrera sig längre stunder i taget berodde också på hans funktionshinder.
Att han inte lekte som andra barn hade också en orsak: autistiska personer härmar sällan och det medför att de kommer ohjälpligt efter i sociala situationer.
Att han inte brydde sig om vad andra tyckte berodde på hans bristande insikt i att andra personer inte tyckte och tänkte som han...
Love kunde inte. Lika lite som en blind människa kunde skärpa sig och se när det behövdes eller en döv person kunde höra lite grand bara man bad honom. Lika lite som man sade till en rullstolsburen person att han skulle ta sig samman och försöka gå några steg.
Och ändå hade hon så svårt att låta bli att bli arg...
Jag vill inte mer. Kan inte böja, vrida och tänja. Lirka, truga och avleda. Avstyra, hindra, anpassa. Ligga ett steg före, i tanke och handling. Alltid.
Om jag så anstränger mig för allt vad jag är värd, är det ändå aldrig nog."

Om att man tappar bort sig själv:

"'För mig var det ett problem att jag alltid tänkte på Albin. Jag hade tappat bort mig själv totalt. Jag visste inte vem jag var längre eller vad jag ville... Men sedan insåg jag att jag skulle dö själsligen om jag bara fokuserade på honom."

Om skillnaden jämfört med föräldrar till normala barn:

"När hon träffade gamla vänner och bekanta märktes förändringen tydligt. På ytan skilde hon sig inte från dem...
Synen på barnen var däremot annorlunda. Hennes vänner lagade näringsriktiga luncher i stället för att värma en Billys pizza i micron och de bjöd alltid på hembakta bullar. De jobbade aktivt för att få ner sockerhalten i maten på förskolan och blev upprörda om någon bjöd på glass på sin födelsedag. De skjutsade sina barn till olika träningspass och lät dem prova åtskilliga stimulerande aktiviteter, och på helgerna arrangerade de lekträffar.
Tess började förstå att hennes vänner hade helt andra bekymmer än hon. De oroade sig för att deras barn inte var självständiga nog att bli lämnade ensamma på kalas när de var tre, och de höll noga på principer som lördagsgodis och ett trevligt bordsskick... De blev dessutom arga för småsaker, som att deras barn var lite för livliga eller svarade uppstudsigt ibland. Tess kunde inte förstå varför; de visste att det räckte med en tillrättavisning för att lösa problemet.
'Hur orkar du?' frågade Kajsa en gång när hon bevittnat ett av Loves timslånga utbrott.
Svaret var att det gjorde hon inte. Men hon var tvungen att orka, för hon hade inget annat val."

Om enda gångerna det fungerar:

"Han var på gott humör, trots sin förkylning. Hon hade hållit honom hemma från dagis i dag, men började ångra sig. Det var bara när han hade riktigt hög feber som han blev lugnare av att vara sjuk. Alltid detta rasande tempo, denna övermänskliga hastighet som fick allt annat att äga rum i slow motion."

Om omgivningens bemötande:

"Hon kunde typen vid det här laget, efter alla tanter och farbröder hon stött på. De stod i sina beige rockar med hopsnörpta munnar, redo att dela med sig av sina åsikter och att visa sin bestörtning. Tanter och farbröder som tog sats och rätade på sina krumma ryggar och fick oanad spänst i stegen när de skyndade sig fram för att kunna hötta med käppen. Så trött hon var på deras inskränkta kommentarer och irriterande huvudskakningar, så enfaldigt förutsägbara de var."

Om uppfostran vs personlighet:

"De flesta föräldrar med normala barn verkade tro att allt deras barn gjorde var ett resultat av deras uppfostran. De förstod inte att det egentligen handlade mer om barnets personlighet. Vissa barn var lättfostrade - och deras föräldrar tog naturligtvis åt sig äran."

Extern hårddisk

Jag har suttit och försökt spara över foton till den externa hårddisken, men jag lyckades inte något vidare. Känner mig urdum; det har ju gått förut utan problem.

Finns det någon som vet hur man gör och kan förklara för en som gått och blivit idiot på gamla da'r? Mina kunskaper och förmågor har gått i graven.

Jag tycker det är så vackert att Trotjänarinnan (vet inte om det syns nu när jag förminskat bilden) får ligga med i graven.

Båda fotona: © Piedrabloggen

Realist

Optimisten är den som säger att glaset är halvfullt, sägs det, och pessimisten den som menar att det är halvtomt.

Men det talas sällan om realisten, d v s den som anser att glaset är halvfullt och/eller halvtomt beroende på situationen och om hon är törstig eller inte.

Vad var det som hände igår?

Ja, vad var det som hände igår egentligen? Ett par dagar tidigare hade jag läst ut boken Jag brukade drömma om dig av Petra Holst. Hon skriver om hur det är att få ett annorlunda barn. Ett barn med autism. Jag förstod av recension i Riksföreningen Austisms medlemstidning av boken skulle vara bra. En bok på det temat rör upp mycket känslor hos mig, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag själv fick två stycken med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag kände igen mig i mycket, men trots att författaren hade ansträngt sig för att beskriva hur jobbigt det är att ha ett sådant barn så hade huvudpersonen i boken det ganska enkelt jämfört med hur det var för mig.

Sedan igår var Vännen och jag och tittade på hans senaste barnbarn. Det här är någonting jag nästan inte berättar för någon, för jag skäms, men spädbarn framkallar nästan panik hos mig. Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med spädbarn, och efter upplevelserna med mina barn som skrek jämt dygnet runt har det inte precis blivit bättre. Jag vill inte hålla i spädbarn, men jag skäms för det så jag tycker inte om när det kommer upp, och det gjorde igår för Vännen utsatte mig för en jättejobbig situation genom att försöka skyffla över bebisen på mig FAST han vet hur jag känner. Föräldrarna blev jätteförvånade, och jag blev tvungen att förklara - riktigt pinsamt!

Men det som triggade allra mest hos mig var hur avslappnade föräldrarna och Vännen var med bebisen och att bebisen somnade och förblev sovande. Jag blev avundsjuk, för något liknande upplevde jag aldrig med mina barn; det var bara ett helvete 24 timmar om dygnet. Och i kombination med avundsjukan kom också en smärta och en sorg djup som alla våra da'r. Som tur var kom inte allt detta igång riktigt förrän jag redan var hemma, men då brast fördämningarna, och jag grät hejdlöst.

Jag gick rakt in i känslan och tillät mig gråten och sorgen, något som omgivningen inte tolererat under alla dessa år. Och när gråten ebbade ut kom jag på vad det var som gjorde mest ont. Det var inte att jag fått funktionshindrade barn. Det var inte heller hur fruktansvärt jobbigt det var att leva med dem. Och det var inte heller avundsjukan. Det som gjorde - gör - allra mest ont var att jag aldrig fick prata om hur jobbigt det var. Det var tabu. Ingen ville lyssna. Ingen ville tillåta mina känslor av sorg och hopplöshet. Ingen ville höra mig säga att jag inte stod ut med mina egna barn. Och det var DET som gjorde det så ensamt och så outhärligt. Det var DET som blev mitt fängelse.

Trygghet

När jag satt och skrev en kommentar på ett tidigare inlägg så kom jag på det.


Trygghet för mig är att vara omgiven av böcker - även om jag inte klarar att läsa så mycket som jag gjorde förr - och många av dem ska vara olästa. Jag är född och uppvuxen i ett hus med mycket böcker. Jag lärde mig läsa tidigt, och jag hängde alltid på biblioteket tillsammans med pappa när jag var liten. Även hos mormor och morfar fanns det mycket böcker, eftersom de också var bokälskare.


Jag kan inte tänka mig en bostad utan böcker, även om det innebär att jag knappt får plats själv. En bekant och jag brukar skoja om att vi är bokoholister. Han går iväg och köper böcker för tusentals kronor som han försöker gömma så att inte frun ska se vad han har gjort. Eftersom jag bor ensam behöver jag inte smyga. Men visst är det ett beroende.


Märkligt nog kan jag inte hitta några bilder på böcker på nätet - inga som man får använda gratis i alla fall - vilket kanske antyder att böcker inte är så populära i största allmänhet. Vad är trygghet för dig?

Nästan krock - och annat positivt

Ni som har följt min blogg kommer kanske ihåg att det inte var så länge sedan jag på millimetern lyckades undvika krock med ett rådjur. Igår var det dags igen, fast den här gången var det en stor rovfågel. På håll såg färgen ut precis som på en fasantupp, och det är ju inga mästerliga flygare så jag förväntade mig att den skulle landa på andra sidan diket från vägen räknat. Men rovfåglar kan byta riktning mitt i luften så den flög ut över vägen igen, och jag fick bromsa. Som tur var hade jag ingen tätt bakom mig så det gick bra för alla parter den här gången också.

Och tur har jag haft fler gånger! Innan vi skulle ut i husvagnen hade jag tänkt köpa en billig pocketdeckare för att ha med mig ut, men jag hittade ingen som lockade och jag var lite sur över det. Igår när jag hämtade en bok jag beställt på biblioteket hade de bokloppis, och där hittade jag en bok av Karin Fossum och en av Karin Wahlberg - för 10 kr/st. Hi hi. Och idag kom det ett vadderat kuvert från Bokus med posten. Jag fattade ingenting, för jag har inte beställt någonting. Men när jag inte kände igen boken och det inte låg någon faktura med i försändelsen OCH boken var signerad av författaren så var det någonting långt bak i min hjärna som sa klick - jag deltog nog i en tävling där för något tag sedan. Jag minns däremot inte alls vad man skulle göra, om det var frågor man skulle svara på, ett korsord att lösa eller en slogan man skulle författa. Har ingen aning faktiskt, men jag har redan börjat läsa boken och den verkar riktigt bra så jag är jättenöjd. Som Vännen mycket riktigt påpekade har jag haft tur och vunnit en del tävlingar de senaste åren - och det trots att jag ytterst sällan deltar.

Och så lite mer positivt medan det varar - det är ju inte så ofta. Här lite foton på de senaste alstren. Först lite änglar:

Och så de tre vise männen:

En födelsedagspresent:

Är det för tidigt för Lucia tycker ni?

Samtliga foton: © Piedrabloggen

Mamma och jag

Mamma tar kål på mig. Igår ringde hon mig tre gånger. Den första gången försökte hon tigga skjuts in till stan, men jag orkade inte förstå vad hon menade. Den andra gången krävde hon att jag skulle komma dit och vara smakråd, och den tredje gången hade var hon tvungen att ringa för att kolla vilken tid vi ska åka till stan idag - eller ja, egentligen var det för att hon behövde ännu mer uppmärksamhet. Hon äter upp mig!!! Och det blir bara värre och värre.

Jag har redan börjat stänga av telefonen på natten, så att hon åtminstone inte längre kan ringa och väcka mig på morgnarna, vilket annars är hennes favoritsport. Men jag måste nog ta pauser dagtid också då jag stänger av telefonerna, för jag orkar inte vara hennes dadda. Jag var inte så gammal när jag fick börja vara mamma åt min mamma som inte själv kunde ta hand om sina känslor.

OM hon hade öppnat ögon och öron så borde hon förstå att jag inte orkar, att hon faktiskt har mer ork än jag, trots att hon är 30 år äldre. Och jag känner ju inte precis att jag har något att återgälda. Hon har gjort mer skada än nytta i mitt liv, känner jag, samtidigt som jag känner mig väldigt grym när jag tänker den tanken. Men min terapeut peppar mig och säger att jag inte alls är skyldig att hjälpa mamma, när jag inte ens har ork att ta tag i mitt eget liv.

Jag lovar, hon äter upp mig levande...

Hemallergi

Jag har funderat lite över varför jag är så allergisk mot mitt hem. Anledningarna är nog många och kanske fler än dem jag kommit på och skriver om här, men det här är nog de största anledningarna.

Jag valde inte att bo i den här lägenheten. I samband med skilsmässan kastade mitt ex ut mig, och jag fick ta första bästa lägenhet jag hittade som hade en liten tomt killarna kunde springa på. Lägenheten var i väldigt dåligt skick redan när jag flyttade in, och det var bara badrummet som blev renoverat. Se'n tog min ork slut, för det är svårt att renovera en trång lägenhet som är fylld med möbler. Inget utom badrummer har nog gjorts vid sedan tidigt 70-tal skulle jag tro, så ALLT är slitet (och mycket var fult redan från början), tapeter, paneler och lister har släppt på många ställen i hela lägenheten, och det är ett stort hål i golvmattan i sovrummet. Mycket av möblerna är också gamla och trasiga och skulle behöva bytas ut. Ingenting utom badrummet ser ut som jag skulle vilja ha det, men för att renovera krävs pengar, tid ork och hjälp så det är en omöjlighet.

En annan anledning är att jag aldrig får vara ifred för mamma. Hon bor på samma gata som jag, och det är en katastrof - ja, i och för sig hade hon ju telefonterroriserat mig om jag bott någon annanstans också. Hon klarade inte av att vänta längre än till kl 10 idag med att ringa. Jag hade gjort upp ett schema för vad jag skulle göra idag, men när hon ringer innan jag ens har fått i mig frukost blir jag så irriterad och frustrerad att jag fullständigt tappar taget om mitt schema - jag har svårt nog att klara det utan störningsmoment - och får ingenting gjort på hela dagen. Det var SÅ skönt när mamma och pappa bodde 90 mil härifrån - ja, pappa hade jag kunnat ha på nära håll, men han är ju död; det är mamma som är så fruktansvärt jobbig. När de gick i pension flyttade de hit, och jag hamnade tyvärr på samma gata när jag i panik skulle ha tag på en lägenhet.

Redan när jag var precis nyinflyttad började mina grannar bråka med mig. Jag fick inte sätta upp staket, det var för mycket ogräs i min trädgård, de påstod att jag hade sopor på uteplatsen, alla mördarsniglar kommer från min tomt och allt vad det nu är jag fått höra under åren. Inte undra på att jag aldrig kommer att trivas på det här stället.

Dessutom har jag upplevt många jobbiga år med barnen, och jag har alltid bott ensam här även om jag haft något förhållande. Det sitter mycket gråt, ångest och allmänt illabefinnande i väggarna här.

Lägenheten är alldeles för trång för tre personer, särskilt nu när pojkarna är nästan fullvuxna till storleken. De skulle behöva större sängar, men var ska jag ställa dem? Varifrån ta pengar? Ork?

Här är stökigt och ostädat. Jag tappade greppet fullständigt för ett antal år sedan, och nu är det så illa så jag orkar inte ens börja någonstans. Många gånger har jag börjat i en ände och röjt upp en liten bit. Sedan tappar jag orken, tiden går, och innan jag får nästa ryck har den första hörnan grott igen på nytt. Lönlöst alltså!

Jag har tråkigt p g a brist på nya intryck. Dels kan jag inte ta hem vänner p g a det ser ut som det gör i lägenheten. Min sociala fobi stoppar mig från att ta mig ut särskilt mycket och särskilt från att ta nya kontakter. Har för lite ork också för att orka göra nya saker, och så orkar jag ju inte med särskilt mycket nya sinnesintryck heller, men följden blir att jag har tråkigt trots att jag är sysselsatt hela tiden.

Jag är fånge både i lägenheten och i mig själv. Det går bara runt och runt i samma spår...

Husvagn och allergi

Vi kom iväg med husvagnen igår med en viss försening och hittade ett ställe inte alltför långt hemifrån där vi tyckte att vi kunde stå. Vi hann gå en kort promenad, där vi såg en gammal ståtlig ek, innan kvällen tyvärr blev förstörd av att jag fick så fruktansvärt ont i nacken att tårarna inte var långt borta. Tog en rejäl insomningstablett och sov faktiskt hela natten, om än oroligt.
 
Medan vi satt och åt frukost kom en herre och knackade på. Vi fick inte stå där, sa han, det var naturreservat. Jahapp, de skyltarna hade vi ju missat, men slottsherren var så vänlig så det var bara att masa sig iväg och leta efter ett ställe där vi kunde stå några timmar till. På vägen hittade vi en skeppssättning som vi stannade och tittade på. Efter lunch lyckades jag äntligen styra in samtalet på oss, vår relation osv, men precis då ringde ett av Vännens många barn, och under tiden han pratade med sin dotter somnade jag och sov drygt ett par timmar. Och sedan tyckte jag tiden började bli så knapp så då kändes det inte bra att börja om.

Jag hann inte mycket mer än komma in genom dörren hemma så sjönk humöret ner i skoskaften igen. Det är då tusan att jag alltid är deprimerad när jag är hemma! Jag är tydligen allergisk mot min lägenhet, vilket gör mig ganska ledsen eftersom jag varken har råd eller ork att försöka flytta.

   Båda bilderna: © Piedrabloggen

När ingen vet

Lite pausmusik medan jag är borta:

Helgen

OM Vännen får tillbaka sin bil ikväll eller imorgon bitti - den har varit på reparation - så åker vi ut med Snigeln (vår gamla husvagn) över helgen. Det är synd att vi inte kan vara ute längre för vi har massor av tid att ta igen, men han ska tyvärr jobba på måndag, och vi tänker att det är bättre att komma ut lite än inget alls. Det blir ju oftast inget alls. Det är tveksam om jag hinner få tillfälle att prata allvar under en så kort utevistelse; vill ju inte förstöra alltihop heller ifall det går snett och vi blir osams.

Parallellt med tvättandet har jag gjort klart ett armband - dock inte det jag hade tänkt mig från början - och färdigställt ett antal änglar. Jag måste bara tömma kameran på bilder (minneskortet är fullt) och sedan kan jag ta lite bilder och lägga ut på bloggen.

Jag känner mig stressad av att inte veta om vi kommer ut imorgon eller inte. Och även om vi SKA ut så känner jag mig stressad vid tanken på att packa. Det var lättare att packa på den tiden jag hade minne och kunde tänka ut vad jag behövde ha med mig. Numera är allt KAOS, och då är det inte så lätt - och inte får jag glömma några mediciner heller, speciellt inte sömnmedicinerna. Stress är tydligen ett genomgående tema för mig just nu. Det känns som om det står någon bakom mig med ett stoppur i ena handen och en piska i den andra...

Stress

Igår var jag superstressad hela dagen; kroppen var så uppjagad att jag hade bröstsmärtor. Dels har det väl blivit så, eftersom jag sovit så extremt uselt igen den senaste tiden. Dels är det nog så p g a att magen är kass. Jag börjar undra om det inte var så att jag råkade få i mig gluten den dagen för några veckor sedan när jag fick våldsamma kräkningar, men inte p g a något eget misstag utan i så fall är det någon tillverkare som gjort en miss i produktionen för jag åt ingenting den dagen som jag inte tålt förut. Magen beter sig nämligen nu som den gör (i upp till ett halvår) när jag fått i mig gluten. Får springa på toa stup i kvarten.

Men jag kom på en anledning till till att jag mådde dåligt igår. Vännen fick ett nytt barnbarn tidigt igår morse, och det smärtade mig oerhört att han varken vill dela glädje eller sorg med mig. Jag vet, man ska inte ta det personligt, men eftersom övergivenhetskänslor är väldigt lättriggade hos mig så gick de igång, och jag kände mig ledsen. Idag är jag så trött så jag orkar in bry mig.

Har just läst i en bok om psykologi att det mått av stress man känner i en viss situation har inte så mycket att göra med situationen i sig utan med hur mycket ackumulerad stress man har och att det oftast inte är så att man stessar upp sig genom sina tankar, för den sortens stress passerar rakt förbi den tänkande delen av hjärnan. Hm... ja... det här var mina egna ord, jag vet inte om det blev begripligt. Det stod nog förklarat bättre i boken. Men det är i alla fall något att köra ner i halsen på mamma som alltid säger: "Men stressa inte upp dig så hemskt! Om du inte tänker på hur jobbigt det kan bli..." Kroppen blir stressad LÅNGT innan jag hunnit tänka en tanke om situationen.

I eftermiddag har jag tvättstugan igen, och mellan varven tänkte jag försöka göra färdigt det armband jag började på igår som är ett beställningsarbete.

Att göra eller inte göra - att kunna eller inte kunna

Jag fortsätter lite på temat jag var inne på häromdagen. Att göra är inte lätt. När man saknar inte bara ork utan också initiativ-, koncentrations- och organisationsförmåga blir nästan allt helt omöjligt att göra. För att inte tala om minnet. Hur ska man kunna göra något när man inte ens kommer ihåg att man ska göra något och vad det är man ska göra.

Det här är nog det som kanske är allra svårast för utomstående att förstå. Att förstå att det kan bli så illa för en människa. En kompis till mig sa om sin mamma (som har psykiska problem): "Men ska det vara så himla svårt att städa lite?" Jo, sa jag, det ÄR det; det är rent omöjligt. Det handlar inte om bristande vilja; det handlar inte om lättja. Det handlar om oförmåga.

När man kör om tvättmaskinen för fjärde gången för att kläderna blivit liggande för länge utan att bli hängda på tork, då förstår man att det inte handlar om vare sig lättja, ovilja eller brist på självdisciplin.

Idag skulle jag tidigt på morgonen ha varit med Junior hos psykologen? Tror ni att jag kom dit? Just det, svaret är nej. Och det var inte för att jag inte kan släpa mig upp tidigt en morgon; det gör jag ju alla barnens skoldagar. Nej, jag var vilse på veckodagarna och hade ingen aning om att det var onsdag igår och således torsdag idag. Jag visste alltså inte att jag skulle iväg någonstans idag och satte därför inget alarm.

Och den här händelsen är långt ifrån unik; den ligger bara närmast i tiden. Så här är det jämt för mig nuförtiden. Det går inte att jämföra med åren när jag jobbade som sekreterare och höll reda på allting åt alla både på kontoret och hemma. Min terapeut säger att jag inte får jämföra utan att jag måste acceptera att det är som det är nu. Men det kan jag inte. För ingen vill ju vara som jag. Folk tittar på mig med förakt när de ser hur min trädgård eller min lägenhet ser ut. Och ingen vill väl mötas av förakt.

Kronisk depression + fibromyalgi + utmattningssyndrom + PTSD + konstant stress och sömnbrist under många många år... = KAPUTT

Jag vill inte vara så här!!! Att vilja men inte kunna. Nej då hade det varit bättre att inte ens vilja...

Jag försöker lära mig att be om hjälp, och vissa saker behöver jag Juniors hjälp att göra. Senior är ingen idé att försöka med. Men vad händer då? Jo, då har mamma fått för sig att hon ska ha hans hjälp i tid och otid, så hon ringer flera gånger om dagen och ber honom komma dit och hjälpa till. Han är vek och säger ja, fast han har lovat mig, och där står jag ensam och utan hjälp gång på gång. Jag har sagt till mamma flera gånger att han lovat att hjälpa mig, men hon är manipulativ som fasiken och får honom ändå att gå dit och hjälpa henne. Och här sitter jag ledsen för att inget blir gjort...

Låtom oss bedje

Alla ni som känner Simona och vet vad hon har bakom sig, och vad hon nu dessutom har framför sig:


Låt oss be tillsammans för att hon ska få en dräglig tillvaro.


Låt oss be för att hon ska hitta den styrka hon faktiskt har inom sig.


Låt oss be för att hon ska orka.


Låt oss be för att hon ska kunna få lugn och ro från sin plågoande.

Sommar

Förra sommaren bara försvann i tomma intet. Plopp sa det och så var det höst, utan att jag hunnit vara ute eller göra någonting överhuvudtaget. Då hade jag så ont i ena foten också att jag inte kunde gå särskilt mycket.

Nu blir jag rädd att den här sommaren ska gå samma väg. Det är redan mitten på juni, och ingenting har hänt än så länge. Nu har jag inte ont i foten, men jag får kramp i ena vaden så fort jag är ute och går. Fötterna är svullna, och det är svårt att ha skor på fötterna. Jag har absolut ingen ork, så jag gör inget åt trädgården. Vill bara sitta inne och häcka och göra ingenting alls.

Jag känner mig stressad och irriterad - svär åt mig själv så fort jag fumlar eller missar något - känner mig ledsen och nere och fruktansvärt besviken på livet. Min terapeut pratar mycket om att jag måste försöka acceptera att jag är som jag är nuförtiden, helt orkelös, med mina diagnoser och min övervikt, med glömskan och allting annat, men det är INTE lätt. Och så pratar hon om att det viktigaste är att jag vilar och motionerar lite lagom mycket, men det är ju inte det jag vill. Jag vill ju göra saker...

Fast det jag kanske just nu skulle behöva allra bäst att lugn och ro på ett retreat, ensam med gråten.

Sorg och smärta

Häpp! Det här inlägget råkade jag lägga in på bloggplatsenbloggen igår kväll. Det var bara tänkt att sparas som utkast egentligen, men eftersom jag kör parallella inlägg så får det åka in här också tills jag hinner skriva ett riktigt inlägg:

Jag grät floder hos terapeuten idag. Det är gammal sorg och gammal smärta som kommer upp

Tvivel

Idag är det så här det känns - det finns nog ingen som kan uttrycka det så bra som Lars Winnerbäck...

Steg och halsband

Idag har jag gått över 12.000 steg! Det är det längsta jag har gått på mycket, mycket länge, men så har jag fått mitt straff också i form av värk, muskelryckningar och en övertrötthet som gör att jag absolut inte kan sova. Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man säga, men det omvända gäller också. Ja jjust det, jag brände mig i solen också. Glömde smörja in mig med solskyddskräm, eftersom det inte var så jättevarmt ute.


Sommarlovet har bara, och jag är helt slut. Det är bara handla, laga mat, diska. bråk mellan killarna och svårt att få dem i säng - och ingenting kan man göra utan pengar.


Igår tog jag mig i alla fall en paus från alltihop och gjorde ett halsband jag gått och grunnat på ett tag.

Samtliga foton: © Piedrabloggen 2011

Släktdefekt och skröfsordlista

Oh, vad käckt,
jag har upptäckt
min släktdefekt...


Släktdefekt = dåliga egenskaper som finns som släktdrag


Den (tror jag) värsta släktdefekten jag är drabbad av är dels min oförmåga att hålla ordning omkring mig. Jag är dubbelt belastad när det gäller just det; både min mormor och min pappa hade samma problem, fast i mig har det blivit dubbelt upp liksom... Ja, och en annan släktdefekt jag har är nog att jag kan prata lite för mycket ibland. Har ni några släktdefekter?


Det är kul att leka med ord och skapa nya, för det här är inget ord som finns i ordlistan på min mobil t ex. I den billigaste varianten av mobiler, såsom min, lägger de bara in skröfsordböcker. Alla bra ord som man använder mycket har de tagit till de dyrare telefonerna; kvar blir bara skröfset till oss andra. När jag ska skicka sms och försöker skriva "vi" blir det "vg" vare gång - hi hi, det är väl enda gången någon får VG varje gång... Och när jag ska skriva "alla" skriver min mobil "aklä". Hur har "aklä" ens hamnat i ordboken??? Mig veterligt är det inget ord. OM det var det, vad tycker ni att det skulle betyda i så fall?


Det finns så mycket jag behöver,
men jag har inga klöver...


Hos mig spökar (bristen på)pengamonstret. Har ni några spöken?

Kloka ord

Läst på internet:

"Så länge man inte ger upp har man inte förlorat."- Anonym

"Having a grievance or resentment is like drinking poison and thinking it will kill your enemy."- Nelson Mandela

Ur dikten "Invictus" av William Ernest Henley:

I am the master of my fate;
I am the captain of my soul.

Ett nej är ett nej är ett nej

Nu ska jag tjata lite mer om min mamma. Vi blev ju osams igår, som jag skrev. Hon ringde mitt på förmiddagen och begärde min hjälp. Jag sa inte nej, utan jag erbjöd min hjälp - på kvällen, inte på momangen. Men si det passade inte, utan det skulle vara NU - anar ni ett visst kontrollbehov? Jag stod på mig och sa att jag kunde erbjuda min hjälp först på kvällen. Då blev hon vansinnig och slängde på luren.

Det hör till saken att det som det handlade om var saker vi hade diskuterat, och jag är av åsikten att det här inte är något som bör göras, så jag har rått henne att låta bli. OM de nämligen tar bort den rullstolsramp som sattes dit när min pappa fick extremt svårt att gå så kommer det att bli jag som får allt besvär med att fixa dit en ny, den dag mamma själv behöver en ramp för att kunna gå med rullator eller nå't. Hon blir 80 relativt snart, och det är ju då det verkligen kan börja hända saker. Hon har redan två gånger fallit pladask framlänges och skadat ansiktet, ena gången med en skallfraktur. Nästa gång kanske hon bryter lårbenshalsen; man vet ju faktiskt aldrig.

När jag gick hem till henne igår kväll efter min långa, stressiga dag, anade jag att hon i ilskan redan hade fyllt i och postat de blanketter hon ville ha hjälp med att fylla i. Och mycket riktigt, det var hon tvungen att påpeka två gånger. Men vad hände gå? Ni ska inte tro att hon kunde känna sig nöjd över att hon klarat av att göra det själv. Nej nej nej, inte min mamma inte. Då skulle hon ju tappat kontrollen över mig. Så vad gjorde hon? Jo, hon hittade naturligtvis på nå'n grej som hon absolut MÅSTE ha från stan. Som hon tycker att jag ska skaffa åt henne.

Dumt nog sa jag att ja, om jag kommer till en hälsokostaffär ska jag försöka komma ihåg att leta efter det istället för: Nej mamma, jag tror inte jag kommer förbi en hälsokostaffär på länge. För det gör jag inte.

Min terapeut hejade på mig jättemycket igår för att jag hade stått på mig gentemot mamma och hållit på mina gränser utan att överge mig själv. Själv satt jag mest och hade dåligt samvete, SÅ styrd av morsan är jag fortfarande. Jag skäms! 48 år gammal, och hennes beteende påverkar mig fortfarande alldeles för mycket. Men jag försöker påminna mig själv om att det inte är lätt att ta sig ur den hjärntvättning hon utsatte mig för som barn.

Jag försöker lära mamma att:

" When you need love, love yourself. When you need acceptance, accept yourself. When you need encouragement, encourage yourself. When you feel the need to fit in, remember you already do in your own life."
~ Unknown author ~

Nu vill hon att jag ska ta över pappas roll förutom den roll hon skapade åt mig redan när jag var liten. Men nu vet jag; nu värjer jag mig; nu tänker jag hålla emot. Diktatorn har suttit vid makten alldeles för länge. Hon ska inte få platta till mig mer.

Utbrändhet

"Utbrändhet är djupast sett att överge sig själv," skriver författaren, terpaueten och föreläsaren Tommy Hellsten i boken Ju mindre du gör desto mer får du gjort - om livets paradoxer.

Det är så sant som det är sagt! Jag övergav mig själv i väldigt späda år för att vara mamma till lags, och när jag nu på gamla da'r försöker ta tillbaka mitt liv och bjuda in mig själv till att få delta i MITT eget liv, då blir hon förbannad. Vi blev osams idag.

Vad ni än gör, överge aldrig er själva! Det kan aldrig sluta med någonting annat än utbrändhet.

Empty Room

Lite apropå mitt förra inlägg...

Eremit

Jag vill bli eremit. Helst i ett ensamt hus ute i skogen, men det skulle duga med en enslig fyr också, se http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2459275/utsikt-for-ensling

Det trista är väl att jag inte har råd att köpa - och synd att det inte är det enda huset på ön...

Citat

"Mod är inte alltid högröstat. Ibland är modet den stilla röst som vid slutet av dagen viskar: 'Jag försöker igen imorgon'."

- Mary Anne Radmacher

Är det dags - eller inte?

Tycker ni det är dags att jag sätter undan vinterkappan och vinterkängorna nu? De står fortfarande framme i hallen och tar plats så att jag inte får plats med sommarskorna. Inte för att det är ett jätteproblem, för så svullna som mina fötter är nu får jag bara ner dem i ett enda par skor.

Njae, men nu är det ju för svettigt för dylikt arbete, och snart nog är det höst igen.

Nej, det är nog ingen idé. De får stå kvar. Precis som plastgranen.

Dansglädje

Jippi, mitt älskningsprogram på TV kommer tillbaka den 14 juni!
TV5 ska visa ytterligare en säsong av "So you think you can dance". Det programmet gör mig så glad, kanske för att det talar till barnet inom mig. Jag dansade mycket som barn och ung.

Det är de duktigaste dansare jag någonsin sett i något dansprogram. Långt från vanliga stela danstävlingar dansar här unga människor ut hela sitt känsloregister, och man ömsom skrattar och ömsom gråter. Det är vackert.

Det blev en ledsen kväll igår. Jag avskyr när Vännen stänger mig ute, och det gör han mest när han mår som sämst och skulle behöva mig som bäst.

Sårad --> Övergivenhetskänslor --> Ledsen --> ARG

Så just nu är jag förbannad över att han alltid utestänger mig när det är något på gång. "Tack för att du finns," skrev han i ett sms, men han låter mig ju inte finnas där när han mår dåligt.

Arg --> Deprimerad

Jag mår skit p g a någonting - jag vet fortfarande inte vad - som egentligen är hans grej. Ibland funderar jag på om jag inte skulle må bättre som singel.

Saker försvinner

Blogging är jogging - för hjärnan! Både läsa och skriva håller Mr och Mrs Alzheimer borta.

Här är det så varmt så jag har svettats ut mina ödem. Däremot har jag inte hunnit dricka i samma takt som jag svettas så nu har jag huvudvärk.

Det fortsätter att försvinna saker som inte borde kunna försvinna - ni som följde min expressenblogg kommer kanske ihåg. Nu senast har min låtsaspeng från IM försvunnit; ni vet en så'n som man använder istället för en tia i kundvagnarna. Den har alltid suttit på samma nyckelknippa som bilnycklarna, och där har den suttit fast i en hållare med karbinhake där man hakar fast myntet (som har ett hål i sig). Själva myntet har försvunnit någon gång tidigare, och då fick jag skaffa ett nytt, men då satt själva hållaren kvar. Nu är rubb och stubb borta! Det finns inte ett spår av att det har existerat överhuvudtaget. Mycket märkligt!

Det där försvinnandet upptäckte jag när jag var iväg och veckohandlade i förmiddags. När jag kom hem skulle jag kolla väderleken på min mobil. Döm om min förvåning när det som ort stod "Prenzlauer Berg" på displayen istället för min närmaste stad! Nu har jag visst flyttat till Berlin också - utan att jag själv vet om det!

Det känns lite bisarrt, som om jag lever i olika verkligheter och tror att alla saker ska kunna återfinnas i alla de olika verkligheterna.

Trädgården har krympt

Jag gick ner til centrum idag, för att få ihop mina steg på stegräknaren som för övrigt har gått sönder. Varför gör de allting i så dålig kvalitet numera?

När jag närmade mig min tomt hörde jag granntanten, som satt ute i sin trädgård tillsammans med några andra grannar, säga:

"De sitter aldrig ute på sin tomt. Aldrig, aldrig, aldrig."

Hon tystnade när hon såg mig och pratade sedan med mycket låg stämma.

Nej, vi sitter aldrig ute längre. Inte efter att ha tagit emot gnäll och skäll av samma granntant var och varannan gång jag visat mig i trädgården. SÅ kul är det inte att få en utskällning.

Matproblem

"Mamma, kan vi inte få någon annan mat till lunch någon gång?" sa Senior efter lunchen igår.

Och den här dumma mamman lagade en ny maträtt till middag. Det var bara jag som åt, kan jag tala om.

Jag önskar autismen dit pepparn växer!!! Jag är less på att alltid äta samma och samma mat. T o m ungarna är ju utdleda på det egentligen, men de klarar ändå inte av att prova något nytt. Jag ger upp. Det blir ingen mat mer i det här huset.

Hur?

Vid en genomsökning upptäckte jag att jag har inte mindre än tre (!) nya tandkrämstuber liggande. Nog för att det är bra att ha EN i reserv - men tre!? Hur kunde detta hända?

Eller ja... jo... jag vet ju hur det händer. Har ingen koll alls. Jag vet att en tub håller på att ta slut, och så köper jag en ny. Se'n glömmer jag att jag har köpt, och så... bäst att köpa en ny tub för den gamla håller på att ta slut.

Det här är ju inte första gången. En gång hade jag två flaskor ketchup och tre flaskor senap stående. Det räcker länge kan jag säga...

Men å andra sidan har jag ingen rapsolja hemma. Den gamla flaskan tog slut idag...

Confusion is my middle name...