Fibromyalgi och annat elände

Eländena kommer slag i slag. Jag hinner inte hämta mig från det ena förrän nästa kommer och slår undan fötterna på mig. Orkar inte skriva om alltihop annat än att det gäller barnen. Jag är helt under isen. Det finns inga krafter kvar. Sov hela förmiddagen idag istället för att ta itu med allt som måste göras.

Jag lånar en text idag. Den kommer från tidningen FibromyalgiNytt, och det är någon som heter Adrienne Dellwo som har skrivit den. En alldeles superb beskrivning av fibromyalgi!

"Fibromyalgismärta... är den smärta som egentligen inte är rimlig. Det är ett plötsligt hugg i sidan, även om det inte finns några strukturella skador. Det är den "elektriska" stöten som får dig att skrika, den märkliga, brännande och stickande smärtan, den generella smärtan överallt i hela kroppen. Det är den som gör att du får ont i fötterna bara för att de är kalla och det som gör att det känns som att linningen på dina jeans gräver sig med taggtråd genom din hud."

Just så. Och jag skulle vilja tillägga: Fibromyalgismärta är den smärta som gör att du får ont i fingrarna av att hålla en penna och ännu mer ont i fingarna av att skriva på ett tangentbord.

Fast just nu har jag mer ont i själen än i kroppen - och det vill inte säga lite.

Gud har dragit sin kos

Förbannat också! Ovanpå allt annat elände så har jag tappat mitt favorithalsband. Ett jättefint ett som jag gjorde, och som jag inte ens hunnit plåta och lägga ut på bloggen. Det var en bibeltext på det, och ordet Gud råkade hamna precis mitt på, så det var mycket förknippat med gud och min tro. Men jag märker det, Gud har inte bara tagit sin hand ifrån mig utan mitt halsband också. Då tar jag tillbaka min tro. Det måste finnas en ömsesidighet; annars finns det ingen relation. Så är det bara.

Orkar inte skriva

Orkar inte skriva. Sonen mår dåligt. Jag mår dåligt. Mycket att göra, och mycket att tänka på.

Varning för ras

Ja, och så rasade jag alltså igår kväll - inte helt oväntat - och idag mår jag illa, känner mig riktigt låg och har ångest. Måste försöka släpa mig iväg till tandhygienisten. I eftermiddag ska det bli skönt med ett samtal med prästen jag har träffat förut. Idag känns det ju inte alls bra att jag släppte ett av mina stödhjul i förrgår, men tack och lov att jag än så länge har ett kvar!

 

Glöm sången och skriv stödhjul

Och då menar jag inte rubriken bokstavligt, utan jag bara tog ord som finns med i inlägget och blandade...

 

Igår kväll - eller var det imorse? - hade jag fullständigt klart för mig någonting som jag skulle skriva om på bloggen, men det är som bortblåst nu. Det är så mycket som snurrar i huvudet så det trillar ut en hel massa, och hjärnan blir tom mellan varven. Det ekar i ett tomrum på den plats där min hjärna en gång fanns.

Glädjande är i alla fall att jag har kommit över min sångfobi. Numera skrålar jag med i alla psalmer i kyrkan, vare sig jag kan melodin eller inte. Det är roligt att sjunga. Men för säkerhets skull frågade jag Vännen igår hur det lät när jag sjöng. "Du ska sjunga högre," sa han. Ja, då blir det så. Gud accepterar oss alla hurdana vi än är, och bara för att man inte sjunger perfekt så måste man ju inte hålla tyst när man nu älskar att sjunga.

Och så gjorde vi något fascinerande. Vi fick en berättelse ur Bibeln, och sedan skulle vi skriva den ur olika personers perspektiv. Det föll på min lott att skriva om vad Jesus tänkte och kände den dagen som berättelsen handlar om. Först var det alldeles tomt i huvudet då med, men sedan bara kom orden, och det blev en hel A4-sida med en liten berättelse som jag faktiskt tycker om.

Kul var det däremot inte att köra hem genom dimman. På vissa ställen såg jag nästan ingenting, och då är det inte roligt att veta att det kan springa hjortar eller vildsvin över vägen när som helst. Men jag kom hem helskinnad i alla fall, och det är jag glad för.

Ja, och så tog jag bort ett "stödhjul" igår. Vi får se hur jag klarar mig utan...

 

Fullt upp idag

En vända in till stan idag. Nu har jag äntligen bestämt mig. Det blev ett par gröna glasögonbågar; de vars form passade bäst in i mitt ansikte. Och så har jag köpt en julklapp och beställt en som Vännen ska ge ett av sina barnbarn. Allt ska göras på en gång när man är inne i stan. Vad gör man inte för att spara bensinpengar? Tänkte gå till Erikshjälpen och leta vinterkappa också men upptäckte att de typiskt nog har stängt på måndagar. Nåja, det är ju fortfarande hyfsat väder.

Hem för en snabblunch och sedan blev det en vända ner till biblioteket, Apoteket och återvinningen. Puh! Och så en del att göra hemma... och nu väntar disken...

 

Hi hi, ja och arbetsterapeuten som var här i förra veckan undrade om jag alltid haft så mycket böcker omkring mig. Svaret är ja ja ja! Vi hade mycket böcker hemma i mitt barndomshem, min mormor och morfar läste också mycket, och jag mer eller mindre växte upp på biblioteket från det jag var gammal nog för bilderböcker. Klart jag har böcker hemma! Men hon tyckte tydligen att det var stökigt, det jag tycker är trivsamt.

 

Helgen

Igår var faktiskt första gången någonsin som jag blev stoppad av polis och fick blåsa. De kollade alla bilar på en väg jag brukar köra ofta. Naturligtvis visade mätaren ingenting, eftersom jag är helnykterist sedan många, många år tillbaka - äter inte ens punschpraliner. Min mamma satt bredvid i bilen och fnissade hela tiden: "Hi hi, det var ju också rätt person att kolla."

Igår missade jag en aktivitet som säkert hade varit jättetrevlig, men jag kände att jag bara inte orkade. Så istället blev det en lugn helg tillsammans med Vännen och hans goa vovvar, promenader och så till sist en finfin kväll i kyrkan ikväll. Tänk vilka fantastiska möten det blir ibland mellan människor som "lär känna varadra från mitten" som en kvinna sa i ett annat sammanhang häromdagen, alltså vi som inte känner varandra och börjar utifrån med frågan "Vad jobbar du med"? - ja, ni vet det ytliga. Utan vi som har andra beröringspunkter. Fantastiska möten kan det bli, när man pratar från hjärta till hjärta. Så nej, inte saknar jag min (o)vän inte.

Imorgon blir det besök hos optikern igen. Fick låna hem några bågar över helgen, men jag får nog prova lite fler ändå imorgon innan jag bestämmer mig. Svårt är det, när man inte hittar några som känns riktigt bra. Men jag har bestämt mig för att prioritera hur det känns att titta inifrån och ut genom bågarna framför hur de klär mig. Tittar mig inte i spegeln så ofta, medan jag tittar ut genom glasögonen precis hela dagarna. Inget mer velande sedan; imorgon måste jag bestämma mig, för jag behöver verkligen mina nya glasögon! Ha ha, det var kanske tur att inte poliserna kollade synen...

 

Kyrkbasar

Tror ni att det här halsbandet blir fint nog att lämna till kyrkbasaren? Det är inte alls så gult som det ser ut på bilden utan det är vitt, silver och genomskinligt. Ska göra klart det imorgon och lämna in det på söndag är det tänkt, för se'n ska det säljas söndagen därpå. Det är första gången jag ska skänka något som ska säljas där, och det känns lite nervöst. Tänker på alla kritiska tanter i kyrkorådet som kanske rynkar på näsan åt det. Och så är det vintage dessutom. Återbruk. Det kanske de inte heller gillar.

 

Om syn och synsätt

Under några veckor nu har jag dragits mer huvudvärk varenda dag. Till slut kom jag på att jag kanske borde gå till optikern och kolla synen. Det tog lite tid; tanken var mig ganska fjärran eftersom det inte ens är ett år sedan jag skaffade mina nuvarande glasögon. Hur kan synen bli så ofantligt mycket sämre på mindre än ett år? Och dessförinnan hade den också blir jättemycket sämre. Så nu blir det en ny stor utgift som jag inte hade räknat med på länge. Och så ständigt samma problem: Hur ska jag hitta ett par nya bågar som jag kan trivas med? Det är hur svårt som helst. Det kändes som om jag provade igenom hela sortimentet i butiken. Sedan fick jag låna hem fem par för att försöka bestämma mig, men det lutar nog åt att jag får gå dit och prova igen... Så det dröjer med glasögonen... tills jag kunnat fatta ett beslut om bågarna.

Apropå syn så hamnar jag osökt på ämnet synsätt. Här är ett strålande exempel på olika synsätt som har med min före detta väninna att göra - hon var förresten snabb med att plocka bort mig på Facebook också:

 

Jag tar mig rätten att säga "Nej, den här gången kan jag inte." Hon går i taket och talar om att det kunde jag visst det.

 

Jag skrev ett mail i all välvlja, och det jag skrev var menat att hjälpa. Hon slår mig i huvudet med det, hävdar fortfarande att jag visst det skulle ha kunnat och bryter en lång vänskap.

 

Hela vägen har hon valt att missförstå mig. Då kan jag inte göra mer. Det blir visserligen lite ensamt, men å andra sidan får jag mer tid för skapande, tid som hon nu påstår aldrig har funnit, att jag aldrig har hjälpt henne. Det var hårda ord för att komma från en person som suger ur all hjälp hon kan få av alla människor, och när hon är färdig med en blir hon arg och kastar bort en. Jag har sett henne göra detta mot andra människor många gånger; jag vet precis hur hon fungerar. Om hon hade känt mig lika väl hade hon vetat att jag inte är det monster hon nu i sin fantasi fått för sig att jag är. Efter så många år borde hon känna mig bättre, veta bättre, men dörrarna är stängda.

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ibland ter hon sig så bisarr att det nästan blir komiskt, men större delen av tiden känner jag bara en djup besvikelse. Desillusionerad känner jag mig.

 

Ledsen

Idag är jag riktigt, riktig ledsen. Min f d väninna försöker fortfarande bestämma vad jag ska och inte ska göra. Hon lägger all skulden på mig, och nu har hon flippat ur alldeles. Idag kom det först ett väldigt otrevligt mail och något senare ett sms där hon ber mig att inte höra av mig mer. Hon hör alltså av sig två gånger på en och samma dag med sina otrevlighetern, men jag ska inte få ge svar på tal? Nu har hon ju tydligen visat sitt rätta jag. Inte undra på att hon är så noga med fasaden, för det som finns under ytan är inte vackert...

Jag förstår inte att en människa man känt så länge och som borde veta att jag inte vill någon något ont helt plötsligt tycker att jag är den värsta människan på jorden. Det gör mig både arg, ledsen och besviken. Och att hon nu för tredje gången försöker bestämma vad jag kan och inte kan göra, det gör mig riktigt arg. Hon vet ju faktiskt inte allting. Det stör mig att hon bara inte kan respektera min gränssättning. Hon klampade ju över den igen med att tala om att jag inte får höra av mig.

Hon har förstorat upp en liten grej så att det tappat alla proportioner. Det hela är så bisarrt att jag knappt kan tro att det är sant. Hon kastar bort en lång vänskap för att jag vägrar låta henne styra mig. Snacka om att hon har kontrollbehov!!! Jag tycker det är jobbigt att hon tvinga mig att sätta tydliga gränser, men det stör mig ännu mer att hon blir så oresonligt och oförsonligt förbannad på mig för att jag gör det.

 

Jag mår SÅ dåligt av det här så jag vet inte var jag ska göra av mig. Det var ju inte precis så att jag var problemfri innan hon flippade ut heller, och med problem på problem på problem blir det väldigt tungt att bära. Synd att hon förstörde det enda jag hade att se fram emot den här veckan, nämligen min skrivargrupp. Jag hade haft en riktigt bra dag om hon inte burit sig så illa åt.

 

 

Med tårar som oändlighetens hav
och som en palm på ensam strand
står jag vingligt kvar
när stormen rasar.
Den söker mig;
den försöker knuffa ut mig till havs.
Nej, jag står kvar
om än som en vinglig palm
på en ensam strand
vid oändlighetens tårars hav.

Slitsamt

Ni som har följt min blogg vet ju att det har varit ett slitsamt år. Jag känner mig helt slut. Och inte blir det bättre av att Storsonen håller på med en frigörelseprotest, Lillsonen mår jättedåligt, min enda väninna på hemmaplan - ja, nästan min enda väninna överhuvudtaget - har projicerat sina inre demoner på mig och försöker styra över mitt liv, och så misstänker jag att mammas förändring kan vara begynnande demens. Ja, så slut har jag varit att jag inte orkat blogga på ett tag. Och då är det illa, för något litet brukar jag liksom alltid orka - ja, jag har ju ett behov av att skriva av mig.

Den enda vila jag fått den senaste tiden var en halvdag i tystnad i katekumenatets regi nu i helgen som gick - underbart, fast alldeles för kort med bara en halvdag. Och så gläds jag åt att en präst som vikarierade här i kyrkan ett tag förra vintern nu har återvänt för ett lite längre vikariat. Jag var där på gudstjänsten i söndags, när han talade om förlåtelse. Jag har inte hört någon hålla bättre predikningar än han, måste jag säga, så nu blir jag nog stamgäst i kyrkan - åtminstone så länge han är kvar.

Ja, och så är jag lite inne i skapartagen igen. Det blev nödvändigt när jag satt och mådde dåligt p g a (f d) väninnans beteende. Och faktiskt, måendet blir lite bättre när jag sitter och skapar. Det har blivit några armband de senaste dagarna, och så har jag just börjat sticka på andra halvan av en poncho. Det är väl kanske det som är så skönt med att skapa; man ser att det händer något. Till skillnad från alla problem som inte löser sig. Önskar jag kunde se något ljus i änden på tunneln. Jag känner mig riktigt låg för tillfället.

 

Bön

Igår på katekumenatet handlade det om bön. Det där är och förblir en svår grej för mig, så därför har jag lite frågor till er andra - om ni vill dela med er. Inget tvång.

För det första, vem ber ni till? Gud, Jesus, Maria, någon annan?

För det andra, när ber ni? Alltså vid vilka tillfällen?

För det tredje, hur ber ni? Alltså, ber ni med egna ord, eller lånar ni skrivna böner som någon annan har skrivit?

Jag brottas och jag bråkar med det här med bön. Det närmaste jag har kommit är att jag i efterhand upptäckt att en del av mina dikter faktiskt är böner. En del av dem har till och med fått rubriken "Bön" - utan att jag tänkt på dem som böner ens då när jag skrev dem. Men försöker jag be så krampar det direkt, så därför önskar jag mig en psalmbok och en bönbok till jul eller födelsedagen. Det finns nämligen många psalmer som kan fungera som böner.

Nu finns det kanske någon som invänder att man kan be ordlöst också, men det är just böner med ord jag letar efter. Jag tycker nämligen som så att jag faktiskt vill prata med Gud.

 

Citat

"Respektera dig själv. Ge bort din tid, din kraft, dina rikedomar, men inte din själ. När du lever för andra har du förlorat ditt eget liv. När du förlorar dig själv finns det ingenting kvar. Vem respekterar dem som inte respekterar sig själva?"

~ Ur Kvinnornas Tao

 

 

Bragdmedalj

Efter en riktigt dålig natt var inte en eftermiddag i stan med mamma det jag behövde bäst. Allting tar fem gånger så lång tid när jag har henne i släptåg, och med tanke på att hon betedde sig som mitt ex så tycker jag att jag förtjänar en bragdmedalj som inte blev galen. Helt slut blev jag däremot. Lyckades med nöd och näppe laga mat när jag kom hem, och disken får vänta till imorgon.

Istället för disk eller liknande så har jag suttit ett par timmar vid köksbordet och designat ett halsband som jag tänker skänka till kyrkans julbasar. Jag intalar mig att det inte bara är disk som är att göra nytta utan även detta.

Och medan jag knåpat och knepat har jag funderat. Över vad det är folk har emot mig. Vännen säger att jag är för snäll. Kan man vara det? Jag har aldrig tyckt det förut, men jag börjar undra om han har rätt. Det kanske är så att jag måste bli bättre på att säga ifrån och sätta gränser. Men det är ju inte jag! Så hur ska jag kunna trivas med mig själv om jag måste ändra mig för att passa andra människor? Livet är ett knepigt pussel som jag bara inte får ihop.

Allhelgonahelg

Igår var det minnesgudstjänst med en vacker konsert. Sedan besök på först den ena och sedan den andra kyrkogården. Det blev gråta av som hette duga; höll aldrig på att ta slut. Ögonlocken är fortfarande svullna. Men vackert var det på kyrkogårdarna i mörkret; det måste jag säga.

"Suffering can't be avoided; the way to happiness is to go into the darkness of yourself. That's the place the seed is nourished, takes its roots and grows up, and becomes ultimately the plant and the flower. You can only go upward by first going downward."
~ James Broughton

 

Färgbyte

Det är något konstigt med min lägenhet. Saker byter färg här. Nu är det tre saker på ganska kort tid och som har bytt färg bara så där.

I början på sommaren köpte jag ett rostbrunt linne som rätt som det var var mörkbrunt när jag tog ut det ur skåpet.

Inte så långt efter var det en mörkblå nackvärmare som blivit kolsvart.

Och nu senast plockade jag fram ett par kängor som jag aldrig kunde ha när de var nya därför att mina fötter var så svullna. Just nu är fötterna mycket bättre och jag tog fram kängorna för att testa om jag kunde ha dem. Då har mina bruna kängor också blivit kolsvarta!

Jag bara undrar: Hur nyttigt är det att bo i den här lägenheten egentligen, som får saker att byta färg? Och om nu grejerna ska byta färg, varför kan de inte byta till någon färg jag gillar i så fall?