Motionens baksida

De säger att motion är bra. Jag gick en sväng i skogen i måndags med min promenadkompis, och sedan dess har jag sådan värk, är så stel - som en planka - och har så svårt att röra mig som jag inte har i vanliga fall ens när jag kliver upp ur sängen på morgnarna. Jag kan nästan inte röra mig.

Man får mindre ont om man motionerar, säger de också. Vad vet de om det? Inte sjutton har de provat på att ha fibromyalgi. För det är verkligen inte sant det de säger.

Det är en riktigt gräslig sjukdom. Och då är ändå värken bara ett av många, många symptom. Det finns ungefär 80 olika symptom man kan ha.

 Inte undra på att det är svårt att orka med tillvaron.

Vansinnesvärk

Jag avskyr vintern. Fast det kanske är fel att säga så för egentligen är det fibromyalgin jag hatar. Det är den som gör att jag inte tål kyla. Det är den som gör att kroppen värker på en outhärdlig nivå hela vinterhalvåret, varje vinter.

Jag har knappt varit utanför dörren på fjorton dagar. Värken har varit svår, och det har varit kallt, blåsigt och blött ute, och det är ingen bra kombination alls. Många säger "Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder", men det är en sanning med modifikation när det gäller fibromyalgi. Det bara går inte att klä sig mot kylan, för det känns kallt hur man än gör.

Det kallas för allodyni. Nåja, det finns tre olika typer av allodyni - det betyder smärta av sådant som normalt inte ger smärta. Den kan vara temperaturbunden, taktil resp ha samband med förflyttning. Jag har alla tre.

Kroppen smärtar när den upplever kyla, och det gör den vid allt som är under +20 grader. Kryper det sedan ner mot nollan så vet kroppen att det är iskallt ute, även om jag är inomhus och även om jag, när jag ska gå ut, tar på mig jättevarma kläder. 

Taktil allodyni innebär att beröringen från ett klädesplagg t ex är smärtsamt. Jag kan inte ha kläder som sitter åt, har sömmar på fel ställen, slutar på fel ställe på armen osv, för all beröring smärtar på vissa ställen på kroppen.

Allodyni vid förflyttning innebär att normala rörelser gör ont utan att det är något fel i sig på de knän, höfter, rygg osv som smärtar. 

Och det här är bara en del av det som gör ont vid fibromyalgi. Resten tar vi en annan gång eller inte alls. Låt mig bara säga att vintrarna är tortyr. Smärtan brukar avta på sommaren.

En annan sak som håller på att göra mig tokig just nu - och speciellt i kombination med smärtan - och det är myrkrypningarna jag har. Restless Legs Syndrome heter det, men jag har det även i armarna och i magen. Det är omöjligt att sova när det håller på; det går inte att slappna av överhuvudtaget. Lite bättre blir det av att vara upp och röra på sig, men det är ändå marginellt. Jag har en medicin för detta, men nu i höst är det som om de tabletterna inte hjälper längre, trots att jag höjt dosen.

Det här ihop med min enorma trötthet - eftersom jag aldrig kan sova - gör mig deprimerad och på dåligt humör. Bitvis känns det som om jag ska bli galen. Ja, ibland tänker jag att det skulle vara skönt. Få en hästdos med något sövande medel och bara få sova och sova. Ja, tänk om man hade kunnat lägga in sig på sjukhuset, få narkos och ligga nersövd i tre veckor för att sedan vakna utan myrkrypningar och förhoppningsvis lite piggare. Men tyvärr finns det nog ingen hjälp att få. Som vanligt.

Av gammalt gör jag nytt

Jag fick en idé som jag bara var tvungen att försöka sätta i verket så snart som möjligt innan jag glömde bort den. Så jag har försökt mig på mer återbruk. Av en kjol och ett par byxor, båda för små numera, har jag sytt en ny kjol. För mig är det här återbruk på hög nivå. Inte ens tråd har jag behövt köpa den här gången heller. Fast jo, kjolen är inte klar än; det fattas en linning som jag måste köpa. Jag ska beställa mudd som jag ska sätta i midjan så det blir mjukt och skönt för min fibromyalgi och min IBS-mage.

Här är bild på det ännu inte färdiga plagget - det är bara mudden som fattas. Jag lyckades tyvärr inte ta en bild när jag har kjolen på mig. Då ser man bättre hur den faller. Men jag har alltså fällt in delar av ett par svarta byxor i sidorna som jag låtit gå ner i snibbar. Det vita strecket i det svarta är bara skräddarkrita som går att borsta bort.

Brittiskberoende

Det är bara att konstatera att jag är beroende av välgjorda brittiska TV-serier. Jag har med nöje följt den femte säsongen av Downtown Abbey. Sista avsnittet gick lördag för fjorton dagar sedan, och vad skulle jag göra sedan på lördagkvällarna? Oj, vad glad jag blev över den nya brittiska miniserien När döden kom till Pemberley även om inte deckare är en av mina favoritgenre precis. Det är P D James som har skrivit boken med samma namn. Hon dog förresten för inte så länge sedan, har jag för mig att jag hörde. 

Hur som helst, boken är skriven som en fristående fortsättning på Jane Austens världsberömda roman Stolthet och fördom. TV-serien är väldigt välgjord och helt i Jane Austens anda. Eller nåja, i den anda Jane Austens romaner filmatiserats. Själv dog hon 1817. 

Boken står än så länge oläst i min bokhylla, men jag har en känsla av att jag kommer att börja läsa den så snart miniserien med samma namn är slut.

Apropå genrer kom jag att tänka på en annan bok som också står oläst, Stolthet och fördom och zombier. Den är, vad jag förstår, inte skriven som en fortsättning på romanen utan den är istället omskriven i zombieanda. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om en sådan bok - eller snarare en författare som gör så - men jag väntar med att ha några åsikter om det tills jag har läst boken. Det var förresten en annan klassiker som någon skrev om i samma anda, fast i det fallet  handlade det om vampyrer, Emma and the Vampires.

Det känns som brist på fantasi, bisarrt och som att författaren åker snålskjuts när de använder en annan författares klassiska verk. Men på något sätt tycker jag att det hör till allmänbildningen att jag informerar mig och läser även de böckerna, så de lär nog bli lästa alla tre. Först P D James. Men mest undrar jag om TV ska sända en ny brittisk TV-serie när den nuvarande är slut. Ett avsnitt har gått, nästa sänds imorgon, och veckan därpå är sista avsnittet. Brittiska TV-serier är nästan det enda jag tittar på på TV nuförtiden, så jag hoppas det blir något bra. Morden i Midsommer räknas inte; den är så uttjatad vid det här laget. Jag vill se något nytt.

Klart

Nu är hundtäcket färdigsytt. Puh, vilken pärs! Men det har sina fördelar, för nu vet jag vad jag ska göra annorlunda/förbättra till nästa gång. Täcket sitter som en smäck på vovvsingen. Han gick raka vägen och lade sig och somnade när vi hade provat och fotograferat, så det var tydligen både skönt och varmt och gott.

Någon efterlyste bilder på både täcke och hund, så här kommer det.

Buskörning

"Har det flyttat hit folk från din förra bostadsort?" frågade jag Sambon häromdagen.

Vi hörde en bil som körde så det dånade och en som tutade sent på kvällen.

"Nej", svarade han. "Här i byn finns det bara två tycken som kör på det viset, och den ena bor längre ner på vår gata och kör alltid förbi vårt hus."

När jag fortfarande var vaken vid halvtretiden på natten var han ute igen och körde i byn. Och då menar jag inte att han bara kom hem eller bara körde iväg. Nej, han körde omkring i byn utan ljuddämpare och på full gas. Hela tiden. Ja, byn är inte större än att jag hörde bilen köra runt på olika ställen i byn, och jag kunde inte låta bli att undra vilket nöje han finner i det och om han var nykter eller drogpåverkad.

Jag är extremt ljudkänslig så det hjälpte mig inte direkt att sova. Visst tågen går förbi här också, och ett godståg brukar passera förbi något tidigare på natten. Men det är just det, tåget passerar förbi. Mannen i bilen kör omkring och dånar runt, och det tycks aldrig ta slut. Om det är tyst en liten stund sitter på helspänn och väntar på att ljudet ska dyka upp igen.

Till och med nu när jag sitter och skriver det här inlägget hör jag hur han kör omkring. Det låter hela tiden från hans bil, och jag håller på att bli galen!

Sänkt

Nu har mamma gjort mig ledsen - igen. Jag finns liksom inte för henne. Plus att hon ljuger om mig inför andra. Nu har jag verkligen verifierat att hon är en narcissist. Jag läste den här artikeln på nätet om narcissistiska mödrar: http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/ Jag är skadad för livet; det är nog bara att inse.

Ännu en gång har någon frågat mig om jag väntar barn. Jag borde kanske känna mig smickrad över att de tror att jag är så ung så det fortfarande skulle vara möjligt, men jag blir inte smickrad. Jag blir bara ledsen. Jag är är tjock, jag vet om det, jag mår dåligt av det och jag lyckas inte gå ner i vikt. Jag blir ledsen när någon visar att de överhuvudtaget lägger märke till min mage. Den syns, jag vet, men lite takt och ton kan tycker jag man kan förvänta sig av vuxna människor. Man kommenterar inte någon annans mage, vare sig man tycker att de är tjocka eller tror att de är gravida.

Nu har vintervärken slagit till på allvar i kylan. Just nu har jag sådan värk att jag knappt kan sitta,

Jag saknar stan! Att ha allting inom räckhåll. Jag knatade bort till den lokala lilla matbutiken, som även har hand om posten, för jag behövde bubbelkuvert. Det fanns inga! Jag får nippran; jag är lappsjuk. Jag behöver känna att det finns folk omkring mig, och jag behöver känna att allting finns inom räckhåll. Inte så att jag tidigare stuckit in till stan stup i kvarten, utan det räcker oftast att veta att det finns där. Här finns det inte. Eller jo, lite finns det, men det är tre gånger så långt som vad jag hade förut = tre gånger så dyrt.

Och så var jag hos frisören häromdagen. Jag är inte nöjd, kan jag säga. Nog för att mitt hår är lite svårklippt men ändå. Lockarna har försvunnit och håret ligger platt, trots att jag bad henne klippa upp håret så att lockarna ska komma till sin rätt. Luggen däremot som inte ska klippas upp den klippte hon upp så den ser inte klok ut. Ojämnt klippt är det också. Jag stod en bra stund igår med saxen framför badrumsspegeln och försökte rätta till det värsta, men jag är inte klar än. Måste ta en del i nacken också. Nog för att hon var billig den frisören, men lite bättre kunde hon väl ha försökt. Jag vet inte om hon inte förstod vad jag sa - hennes svenska var inte så bra - eller om hon hade för bråttom eller om det var för att hon var totalt ointresserad. Hon klippte Sambon för ett par veckor sedan, och alla hans lockar försvann också efter den klippningen. Fattar inte hur hon kan ställa still det så. Jag saknar min gamla frisör.

Jag har en god vän som är till åren kommen. Hon har hjärtproblem, och sedan något halvår eller så har hon också svåra problem med njurarna. Hon vägrade länge dialys men blev till slut så dålig att hon hamnade på sjukhus, och alla trodde att hon skulle dö. Så fort jag fick veta det satte jag mig ner och skrev ett brev. Hon bor långt härifrån, så besök finns inte på kartan. Jag måtte ha råkat få de rätta orden i min hand när jag skrev, för jag fick sedan höra via systern och en gemensam god vän att hon blivit så glad över mitt brev. Och hon hade gått med på dialys. Jag är så tacksam för att jag kunnat beröra en annan människa, och om mina ord hade någonting att göra med att hon gick med på dialys så är jag än mer tacksam.

En liten död mus

Jaha, så har vi då hittat den första döda musen här i huset. Och det var inte ens i en fälla, utan den låg död ovanpå en av mina flyttkartonger. Det var en av vovvarna som hittade den. Den hade tydligen varit och ätit på ett armband jag hade som var gjort av frön, för det var helt avgnagt, men annars fanns här tydligen inget att äta. Jag tycker möss är söta, men det är inte sött när de gnager sönder allting och lämnar lortar efter sig. Men ingen mus har gått i någon fälla än. Vi kanske inte har rätt sorts lockbete.

Jag vet att jag tjatar lite grann om spökerierna jag råkar ut för. Nu har det spökat igen. När jag reser brukar jag ha dosetter med all min medicin i, så slipper jag släpa med stora förpackningar. Jag har investerat i två stycken så att jag kan vara borta i mer än en vecka i taget utan att det blir kris på mediciner. Förra veckan, när vi var iväg, hade jag med mig två laddade dosetter. De två förra gångerna hade jag missat att stoppa i en medicin plus att jag hade stoppat någon i fel fack, så den här gången var jag extremt uppmärksam på vad jag stoppade i och var någonstans. I den första dosetten hade en av mina kvällstabletter smugit sig över till morgonfacket, och det var inte en udda dag utan det var likadant för veckans alla dagar. När jag, hemkommen, började ta från den andra dosetten låg det helt plötsligt tre tabletter av en och samma sort i kvällsfacket, när jag i själva verket ska ta två. Jag var som sagt väldigt uppmärksam när jag fördelade medicinen så jag är säker på att jag inte lade fel, så frågan är hur det då kunde bli så här.

Idag var jag hos optikern. Jag beställde tid för att jag tycker att jag börjar se dåligt både på nära håll och på mellanavstånd, t ex när jag möter folk så måste jag komma väldigt nära för att se detaljerna i deras ansikte. Innan dess känner jag inte igen dem. Jag kan inte längre se en person på 10-20 meters håll och känna igen vem det är. Optikerna kollade, fixa och donade och konstaterade dels att jag bara var en bokstav ifrån att få köra bil utan glasögon (vilket jag i och för sig aldrig skulle göra). Dels konstaterade han att med glasögon kommer jag att få 1,0 i syn - det har tydligen varit fel styrka på de glasögon jag haft. Och dels konstaterade han att det inte finns några spår av den grå starr som en ögonläkare för två år sedan talade om för mig för att jag hade. Ingen operation alltså! *jublar* Men hur kunde starren försvinna? Ja, det är många frågor med inga svar.

Syprojekt och flyttbestyr

Igår var det sista gången för terminen på sykursen. Oj, vad terminen har gått fort! Vi har inte haft träffar varje vecka utan det har varit fyra längre träffar på tre lektionstimmar åt gången, och jag har missat en gång så det är konstigt att det känns som om terminen har rusat fram. Igår började jag sy en väska. Det blev en hel del delar att klippa ut, så jag hann inte sy så mycket. Samtal ingår liksom i kursen då alla är väldigt vänliga och trevliga. Men jag sydde väskan så gott som klar idag. Det som fattas är karborrband, och det har jag inte hemma så det lär dröja innan den kan bli klar. Den är sydd av två stuvbitar som jag köpt för en billig peng i en secondhandbutik, en bit möbeltyg och en bit ganska kraftigt bomullstyg. För att vara ett förstagångsförsök så är jag rätt nöjd faktiskt, även om den är långt ifrån perfekt.

Inatt var det inte lika roligt däremot. Jag mådde akut illa hela natten och sprang på toa, men ingen vanlig magsjuka utan jag tror att det är akut mag- och tarmkatarr p g a stress. Dels är jag stressad över att flytten av mina pinaler inte är klar och försäljningen inte är på gång än, särskilt som vi har ekonomiska svårigheter, men framför allt är jag nog skärrad över att jag har flyttat så långt bort från mina älskade pojkar. Fast på något märkligt sätt tycks ena sonen har blivit mer fästad vid mig under min bortavaro och är väldigt hjälpsam när vi ses. "Absence makes the heart grow fonder", säger engelsmännen, och jag kan bara hoppas att det stämmer och att jag inte gjort något dumt då jag flyttade.

Med plus på minus

Vad svårt det är att gå på stan när man måste tänka sig för minst två gånger innan man köper någonting och vända på kronorna. Det liksom förtar glädjen med att gå på stan och titta i affärer. Icke desto mindre var jag tvungen att göra några ärenden, och det är svårt att sätta på skygglappar och inte titta på annat. Till slut blev jag frustrerad och gav mig av hemåt.

På eftermiddagen blev det besök hos en mycket kär vän som nyss blivit opererad för bröstcancer. Det var skönt att få veta att allting gått bra så här långt, även om hon var tröttare än vanligt. Är man 85 år så tar en så pass stor operation rätt ordentligt på krafterna. Ja, det gör den ju även på den som är yngre så klart. Det är ju den mentala biten också som är svår när man har cancer, men hon är vid gott mod och det gläder mig.

Glad är jag också åt att se sonen på så gott humör som han är just nu. Jag vet att det kan ändra sig snabbt, så jag njuter så länge det går. Han är pratsam och glad och hjälpsam och känns mer som sitt rätta jag än vad han har gjort på mycket länge. Därmed inte sagt att det inte finns problem längre, men det positiva överväger just nu, och jag är oerhört tacksam för det.

Skitdag

Sambon och jag osams hela dagen. Mår så dåligt av konflikter. Tog upp det idag så vi har pratat igenom det. Det kan förhoppningsvis hjälpa oss framöver, men tyvärr har det ingen effekt alls på hur jag mådde efteråt. Jag klarar bara inte när någon blir arg på mig. Men nu har vi pratat om det igen och kommit överens om hur vi ska göra med vissa saker.

Annars tycker jag allting är upp-och-ner och undrar om vi någonsin ska bli installerade och klara i huset. Just nu behöver vi mest fundera över ev möjligheter att få in pengar. Däremot har vi haft tur och fått ett jättefint gammalt skåp från ett av sambons barn och av ett annat har vi fått två likadan lampor som står i fönstret. Oftast brukar det väl vara tvärtom att barnen får överblivna eller avlagda saker från sina föräldrar, men här sitter vi i en taskigare sits än barnen och får ta emot av dem. Ja, en byrå fick vi också. Den är inte i alltför lustigt skick, men skåpet är fin i alla fall, och lamporna passar i vårt TV-rum. Man får vara glad för det som är. Fast det hjälper ju inte mot den ekonomiska oron.

Allt som allt så önskar jag att jag hade mer tid att blogga, maila och skriva brev, för det är saker jag mår bra av. Men det är som det är med den saken för tillfället.

Så här känner jag mig i alla fall, överkänslig, överbelastad, snurrig och kaotisk:

Gott och blandat

Jag som ätit så mycket godis så länge, men nu är sockret utfasat sedan ett par månader tillbaka. Man kan ju tycka att vikten borde börja vända någon gång - speciellt som jag numera promenerar varje dag också - men inte ett mikrogram har jag gått ner. Inte konstigt att man tappar sugen! Många säger att de mår så mycket bättre utan socker. Det kan jag verkligen inte hålla med om. Inte ett dugg bättre mår jag på något vis. Jag har bara blivit tröttare, eftersom sockret har varit det som hållit mig vaken om dagarna.

Nu till något helt annat. Ninis undrade över hundtäcket, så här kommer en bild på det halvfärdiga täcket. Det fattas kardborrband så man kan spänna fast den. De kommer att vara beige, för det fick jag begagnat av någon. Om du vill Ninis så kan jag lägga ut en bild igen när det är helt klart.

Jag ritade ett mönster utifrån ett hundtäcke som vi har, och så klippte jag ut delarna i tre tyger - alltihop från Sambons gamla jacka. Fleecefoder och i mitten ett vanligt "slinkigt" foder så det blir flera lager tyg. Och längst ut, Goretex eller vad det nu är för material. Svårt att sy i det är det i alla fall. Kantbandet klippte jag också ut av jackan. Jag orkade inte försöka få till ett snedremsa, vilket gör att på baksidan är kantbandet ganska knöligt på sina ställen. Hoppas inte det ska skava någonstans. Vovvsingen brukar ändå ha en tröja eller två under täcket. Idag har jag klippt ut "stroppar" som ska bli fästen för kardborrbandet. De blir i jackans yttertyg med en remsa av jeanstyg inuti för att göra den stabilare. Sedan blir det två parallella remsor med beige kardborrband. Puh!

Lappat och lagat

Har suttit och lagat ett underlakan som den större hunden bitit sönder. Han har rejäla hörntänder, och just underlakan har han specialiserat sig på att bita sönder. Alla han tagit sönder förut har han strimlat så rejält så det inte varit någon idé att försöka laga, men den här gången hade han nöjt sig med att göra tre revor, så jag klippte sönder ett gammalt trasigt lakan och lappade och lagade. Inte det roligaste jag vet precis, men vad ska man göra när man har ont om pengar?

Jo, då måste man snåla och spara och ta tillvara på allting, så idag har jag suttit och gjort ett mönster till ett täcke till den lilla vovven, och så har jag klippt ut bitarna från en gammal jacka som Sambon har haft. Täcket blir fleecefodrat och allt, med reflexer på. Fast någonstans måste jag få tag på billigt kardborrband, innan den kan bli klar. För övrigt sitter jag och sprättar loss knappar och dragkedjor, ja allt som går att ta tillvara. Om fleecen räcker så ska jag fleecefodra en av mina mössor som visserligen är av ull, men som det ändå drar kallt igenom.

Det känns som om jag bara har lappnings- och lagningsprojekt framför mig, och om det tycker jag inte. Det är nästan lika trist som städning, och det är inte min starka sida något av det.

Ett skapandes grand

För en gångs skull hade Sambon och jag varit duktiga och planerat för veckan. Vi skulle samordna ärendena och åka in till staden i tisdags. Men vi kom inte långt. Inte ens halvvägs hade vi hunnit när bilen gick sönder. Eller rättare sagt vattenpumpen. Mätaren visade att motorn började närma sig kokpunkten. Jag är glad att det inte var jag som körde kan jag säga. Sambon svängde av på en liten väg, där vi kunde stanna tills motorn svalnat något. Sedan kunde vi köra en bit, stanna och köra igen. På så sätt fick vi hem bilen till slut, men verkstan hade tyvärr inga lediga tider förrän i mitten på nästa vecka. Tur då att vi inte bosatte oss mitt ut i skogen utan har gångavstånd till den lilla affären i byn. Ibland är det tur att man kan stå på sig. Jag sa inte: "Vad var det jag sa" till Sambon, utan han konstaterade själv att det är tur att vi bor som vi bor.

Och så till det skapandet grandet. Jag har bytt mitt livs första dragkedja i en jacka. Jag har knappt sytt i en dragkedja överhuvudtaget och definitivt inte i någon jacka förut. Men jag hade ju inget att förlora, eftersom jackan hade varit oanvändbar utan dragkedjan. Som det är nu så håller den minst två sommarsäsonger till. Jag fick den eländes dragkedjan på plats till slut, efter mycket tråcklande. Den sitter inte perfekt på något vis. På avigsidan hamnade tyget utanför sömmen så det glappar lite, men dragkedjan funkar ändå, och jag tänker inte göra om det. Allt som allt är jag ändå väldigt nöjd. Dels med att jag vågade försöka, dels med att jag faktiskt tog tag i det och dels med att projektet faktiskt blev klart och jackan är användbar. Från rätsidan ser det faktiskt inte ens speciellt illa ut. Allra nöjdast är jag nog med att jag inte är perfektionist. Jackan var arvegods så allt den kostat mig är denna dragkedja.

På kursen i tisdags började jag sy en gardin. Jag kombinerade ihop delar av två gamla dukar. En gardinkappa skulle det bli, och det blev det också, med tre vertikala infällningar av virkad spets. Två av dem fick jag dit tillräckligt bra (ni vet, good enough), men den tredje blev sned. Först tänkte jag att den skulle få vara så, men det retar mig varje gång jag ser den. Jag strävar inte efter perfektion, och de andra två blev okej men långt ifrån perfekta. Men jag börjar inse att jag nog faktiskt måste sprätta och göra om den tredje. Men nu har jag sådan värk, då jag satt och sydde för länge på gardinen igår, så nu får det vänta. Och vem vem, jag kanske vänjer mig vid att den sitter snett, precis som jag vant mig vid att golvet lutar. Eller lutar och lutar, det går snarare i vågor.

Jag tror jag skrev att jag börjat sy på en tygkassen förra gången på kursen. Den sydde jag också klart hemma. Det är nog den jag är nöjdast med. Så här blev den:

Jag vet ännu inte riktigt vad jag ska sy nästa gång. Överös mig gärna med idéer!

Om att möta sina rädslor

I början på hösten tog jag mig samman och vågade äntligen sätta mig och köra en liten lastbil - och då menar jag liten. Som jag skjutit på det, och så lätt det gick ändå när jag väl gjorde det. Det är bättre att utmana sina rädslor så snart som möjligt. Bättre att ha prövningarna bakom sig än framför.

Sedan finns det så klart rädslor som är svårare att utmana och övervinna, och det är rädslor för lite mer abstrakta saker som ekonomin, världsläget, samhällstrender osv. 

Konkreta rädslor däremot är betydligt lättare. Det är som ett spöken som bara försvinner när man tar fram det i ljuset. Nu talar jag alltså om rädslor och inte rena fobier.

Fobier är svårare, men man använder samma teknik på dem, att möta och utmana dem. För att slutligen se att "Jag överlevde ju. Det var inte farligt." Min ena son har under sitt liv haft ett oändligt antal fobier. Ibland har han haft flera samtidigt, och ibland har de avlöst varandra. Och jag har alltid använt samma teknik för att hjälpa honom att bli av med sina fobier, att i små doser utsätta honom för det han är rädd för, stegvis upptrappning, och så småningom är fobin borta. När det gäller vuxna måste personen själv vilja jobba med sina fobier, men när det gäller barn kan man som förälder i den trygga hemmiljön jobba. I början låtsades jag att jag bara råkat säga ett ord (han var så rädd för företeelserna ifråga så man fick inte säga ordet en gång). När han inte reagerade på det längre, kunde jag låta en bild skymta fram ibland. Osv.

Jag kan bli så arg på mig själv ibland för att jag är rädd för så mycket. Men faktum är att många rädslor och även ångest (som jag också lider svårt av) sitter i generna, så det är något jag kan "tacka" mina förfäder för. Det kan bli bättre, men när det är så genetiskt betingat som det är så tror jag inte att man helt och hållet kan bli av med det. Skillnad däremot med rädslor som jag själv förvärvat under livet. Dem tror jag att man, om man jobbar på det, kan bli av med.

Ner, upp, ner

Livet är verkligen som en berg-och-dalbana. Först en nerförsbacke när det gäller ena sonen, och sedan ett "upp" när det gäller den andra. Den karamellen tänkte jag verkligen suga på, men när jag ringde Sambon och berättade det så kom nästa "ner". Han hade precis fått veta att en god vän till honom drabbats av akut leukemi och ligger inlagd.

Varning för depression

För någon/några veckor sedan blev ett tåg stående precis utanför oss, ett som inte brukar stanna på den stationen i vanliga fall. Loket hade gått sönder. Sambon gjorde dagens goda gärning och gick ut och frågade tågpersonalen om de villa ha kaffe och bullar. Så det fick de. Tyvärr hade vi inte så det räckte till alla passagerare också. Efter ett par tre timmar kom det ersättningsbussar som körde iväg med passagerarna åt olika håll, men den stackars lokföraren fick köra vidare med trasigt lok. Ensam.

Det hjälpte inte med nya glasögon. Sambon får inte jobba. Katastrofen är ett faktum. Det var över 5.000 spänn i sjön.

Något som också gör mig väldigt ledsen är att min ena son inte vill komma till det nya huset och titta överhuvudtaget. Den andre skulle komma i förra veckan men backade ur i sista minuten. Och sambons son vill inte betala för sig. Han har ju inga stora inkomster så han får ju betala därefter, alltså ingen stor summa. Men han surar ändå. Och det gör mig ledsen att han bor där men ingen av mina pojkar.

Nu på förmiddagen har min vän varit hos doktorn och fått redan på ifall cancern har spridit sig. Så nu väntar jag på att hon ska ringa så jag får höra om hon har fått ett bra eller dåligt besked.

Depressionen äter upp mig inifrån. Det känns som om jag sitter på havets botten med en cementklump om vardera foten och aldrig kommer upp igen. Jag försöker låtsas att allt är okej för jag vill inte förstöra för sambon. (Har svårt att gråta inför hans son också.) Och när folk frågar hur jag trivs så ljuger jag och säger att jag trivs bra. Jag känner inte att jag kan säga som det är inför folk som jag nyss har träffat.

Det faktum att jag hållit igen mina känslor och inte ha någon samtalskontakt längre har lett till mindre och mindre sömn på nätterna. Dessutom har magen kollapsat, och jag har drabbats av nässelfeber.

Och jag vet baske mig inte vad jag ska göra åt någonting.

Glest

Det blir otroligt glest mellan mina inlägg. Jag upptäckte nu när jag satte mig vid datorn att det var fem dagar sedan jag överhuvudtaget hade datorn igång. Och ännu längre sedan var det som jag skrev ett blogginlägg. Tiden och orken räcker inte till. Varför tiden inte räcker till begriper jag inte, men tiden går otroligt fort här. Vips, så är dagen slut, och så har jag ännu inte skrivit på bloggen. Men så nära läggdags orkar jag bara inte sätta mig vid datorn. Jag kanske får göra så att jag sätter mig här under sömnlösa nätter som i natt när jag bara sov två timmar.

Här kommer en liten sammanfattning av lite av det som har hänt sedan jag senast skrev ett blogginlägg. (Scarfen är förresten inte klar än.)

På tre dagar hade vi två ordentliga strömavbrott. Till vår stora förvåning, eftersom det inte pågick någon storm eller så. Vi har hört ryktesvägen att det var någon ledning som blivit söndergrävd. Halva byn låg i kompakt mörker.

Min mamma fick sin resväska stulen på tåget till Stockholm. Hon reste dit för att tillsammans med en väninna åka på en utlandsresa, och blev så klart helt förstörd när hon upptäckte att resväskan inte fanns kvar på tåget.

Sambon har blivit avstängd från jobbet p g a att han med glasögon bara hade 0,8 med glasögon, och han behöver 1,0 för att få jobba. Han gick till optikern direkt, men optikern säger att han bara kan fixa 0,9 med glasögon, då sambon fått åldersförändringar på gula fläcken. Vi hade planerat att han skulle jobba rätt mycket extra i vinter så att vi kunde spara pengar, då vi behöver byta taken nästa år, men det gick åt pipsvägen. Och inom en vecka fick jag besked från F-kassan om att jag får mindre pengar. Pang! Där gick vår ekonomi i kras - och jag med. Det var inte så här vi trodde att vårt liv tillsammans skulle börja. Det blir väldigt, väldigt tajt ekonomiskt med omedelbar verkan.

Jag skulle behöva en professionell fotvårdare för mitt nageltrång, men jag har inga pengar till det så jag försöker att fixa det själv genom att ta ett fotbad ungefär varannan dag och sedan peta in en liten bit kompress under nageln så att det inte ska trycka så hemskt.

Tur med tanke på ekonomin att jag fick ärva en massa kläder. Alla byxor är för korta, men jag har suttit och sprättat fållen på ett par av arvegodsbyxorna och sytt på ett jättefint tygband som precis matchar i färg. Också det arvegods, om än från annat håll. Och ikväll ska jag börja på en kurs i textilt återbruk. Egentligen har jag inte råd med den heller, men å andra sidan kan man kanske spara en del pengar om man blir bra på återbruk.

Allt som allt så är jag långt nere i skoskaften på de kängor jag precis hade köpt och som jag nu grubblar över om jag måste lämna tillbaka. Deprimerad är bara förnamnet, och det bidrar väl till bristen på handlingskraft som gör att jag de flesta dagar inte ens orkar skriva ett blogginlägg.

Scarf på gång

Jag hittade billigt garn som matchar en kofta jag har, så nu håller det på att växa fram en rolig scarf. Mjuk och go är den, som ett gosedjur.

Tio skäl till varför jag ogillar jeans

Jag behövde desperat ett par byxor så jag skulle kunna tvätta det par jag gått med sista tiden. Det enda jag fick tag i som satt lite löst och ledigt var tyvärr ett par jeans. Jag hade inte tid och möjlighet att gå i mer än en butik, och det är långt till stan så jag åker inte dit så ofta.

 

1. Jeans färgar av sig. Torrfäller till och med. Nu får jag mina vita trosor förstörda för tid och evighet.
2. De har nitar och dragkedjor av metall, och jag är nickelallergisk.
3. De har aldrig resår i midjan.
4. Man nöter ut dem fortare än vilket annat par byxor som helst, möjligen med undantag av linnetyg
5. Det är omöjligt att sy om dem.
6. Tyget är stelt och obekvämt och de klumpiga sömmarna skaver.
7. Jag känner mig aldrig snygg i jeans.
8. Alla andra har jeans, och jag skulle vilja ha någonting mer originellt.
9. Många toppar jag har passar inte till jeansblått.
10. Det är opraktiskt, eftersom man inte kan tvätta dem tillsammans med något annat än jeans.
11. Jag får ont i magen av att ha jeans på mig. Inte bara det att det är svårt att böja sig framåt för att de är stela, men jag får ont i magen när jag sitter stilla i dem också. Och ändå sitter de så pass löst att de kasar ner när jag går.

 

Oops, det blev visst elva punkter! Nåja, det säger ju en del...

 

Trött och mer hjärtproblem

Jag är så trött och slut så jag nickar ofta till när jag sitter ner och försöker göra någonting. Men när jag lägger huvudet på kudden för att ta en tupplur så blir jag klarvaken. Inte lätt att komma tillrätta med sömnproblemen då.

 

Mer hjärtproblem i helgen, så det blev akutbesök igen i söndags. Det enda de hittade då var, liksom första gången jag åkte in, att jag har för låg nivå av kalium. Hjärtröntgen har jag ännu inte fått svar på, och nu när jag väntar på det tycker jag tiden går väldigt långsamt. Annars minsann springer tiden sin väg hur fort som helst. Men jag fick veta i fredags att man blir kallad till röntgen två gånger bara om de har hittat något på den första röntgen.

Och på väg hem från sjukhuset ringde min goda vän. Hon hade just fått veta att hon har bröstcancer. Jag grät en rejäl skvätt efter att jag lagt på luren. För hennes skull, inte för min.

I lördags var det en liten, liten  marknad i den lilla, lilla byn. Vi köpte honung och en låda med äpplen. Jag hittade dessutom en bra, liten ryggsäck och några små julklappar till mina brorsdöttrar. Tur jag hann gå på marknaden innan jag blev dålig.

Igår, när jag kommit hem från sjukhuset, planterade jag om de sorgliga resterna av de få krukväxter som har överlevt. Förr i tiden, innan pojkarna fanns, hade jag många krukväxter. Och många väldigt stora växter. Bl a en begonia som stod i en stor kruka på golvet och nådde ända upp i taket. Ja, jag var lite känd - åtminstone inom familjen - för mina gröna fingrar. Men när resten av kroppen inte orkade, då jag aldrig fick sova, så orkade inte fingrarna vara gröna heller, och under många år nu har jag knappt haft några växter. Men nu ska jag, som sagt, försöka rädda det som räddas kan. Om jag sedan orkar med att ta hand om dem jag har, så kanske jag kan utöka med några växter till så småningom, för jag har alltid älskat krukväxter. Men jag kan bara ha växter som tål att torka ut. Annars kommer vi inte riktigt överens. Idag ska jag försöka rädda två pelargonior som legat bortglömda i en kasse sedan de kom hit. Men tänk, den ena av dem har ändå tre stänglar med blomknoppar. Där kan man tala om hopp!

Han har slängt mina tidningar!

Jag har sedan ett par tre veckor tillbaka en gratis provprenumeration på en tidning - enbart under en månad. Det har funnits en massa intressanta artiklar som jag ville läsa senare när jag har mer ork. Jag har gett tidningarna till sambon och sagt att han kan läsa den först, men jag har speciellt bett att han ska ge dem till mig sedan. Jag har inte fått några ar inte fått några så jag frågade honom alldeles nyss var han lagt dem.

Då visade det sig att han slängt dem i pappersinsamlingen!

"Jag trodde du hade läst dem", fick jag till svar.

När jag flera gånger sagt att jag vill ha tillbaka dem?

Hur hade ni reagerat i den situationen?

Gaaahhh

Åh, vad tillvaron är frusterande just nu!

 

Den ena hunden har kissat tre gånger på parketten - varför just på parketten? - och den andra biter sönder saker, tofflor, filtar m m. Nu senast bet han av sladden till mina hörlurar som Sambons son fått låna och lämnat framme.

 

Jag biter ihop på nätterna så jag skadar tänderna, och tandläkaren tjatar på mig att jag måste skaffa en bettskena. Det vill jag inte ha. Jag har inte råd att köpa en heller, för de är väl fortfarande väldigt dyra. Försöker med avslappning för käken och hoppas på det bästa.

 

Och så var jag på hjärtröntgen, eller myokardscintigrafi som det heter, på närmaste stora sjukhus. Och de måste ha hittat något för jag måste dit på fredag och göra en undersökning till. Tyvärr sa inte läkaren någonting i måndags, och jag hade ingen möjlighet att fråga heller, så jag måste försöka pressa honom på ett svar imorgon. Jag måste få veta; det är ju faktiskt mig, mitt hjärta och mitt liv det handlar om. Jag avskyr när sjukvårdspersonal inbillar sig att sekretessen gäller patienten själv och behandlar en som om man vore mindre vetande. Jag försöker vänja mig vid tanken att jag lider av någon hjärt-/kärlsjukdom, men det går inte. Jag vill inte! Önskar att jag aldrig hade åkt dit i måndags, men Sambon insisterade. Jag vill inte dit imorgon heller. Det är bättre att inte veta.

 

 

Vad göra?

Vad gör man när man är för trött och slut för att ta hand om sig själv? Till och med vilan är en plåga. Jag kan inte sova. Jag får värk till och med av att ligga. För att inte tala om myrkrypningar. Det kallas Restless Legs Syndrome, men jag har det inte bara i benen utan som värst i armarna och magen. Och det sätter in som värst både på kvällar och när jag ligger ner, men nu har det börjat komma mitt på dagen också om jag lägger mig och försöker vila. Jag blir galen! Och inte blev det roligare av att jag nyligen fick reda på att det är en progressiv sjukdom; den kommer alltså att bli värre.

Just nu är det inte roligt alls. Alla fysiska problem sätter sina spår och ger ett psykiskt illabefinnande. Depressionen har slagit klorna i mig igen, och livet känns som en mardröm som jag inte vaknar från, och drömmen om en någorlunda normal tillvaro känns bara som luftslott.

Ett fönster mot världen

Sambon håller på och renoverar fönster - skrapar bort gammal färg och målar - och igår skulle vi sätta ett fönster på plats. Det var sannerligen inte det lättaste.

Fönstret är stort, har tre glas, varav en metallkassett med två glas i. Ett glas är väldigt speciellt, och ett av glasen är extratjockt. Det är alltså tungt som attan. Så tung att det har tre gångjärn. Inte helt lätt när man skulle sätta dit det igen.

Först försökte Sambon och jag ett antal gånger, men vi fick ge upp och vänta på Sambons son. Tre personer krävdes det och ett antal försök innan fönstret äntligen satt på plats. Och tur vi fick dit det för idag regnar det.

Apropå regn så har det vuxit upp svampar i gräsmattan. Världens godaste svampar! Och nu tänker alla kantareller, men nej de växer ju inte i gräsmattor. De godaste svamparna heter fjällig bläcksvamp. Det var visserligen inte så många, men vi tänkte ändå äta dem. Sambon och jag ordade om när vi skulle ta in dem. "De kan stå lite till", sa han som inte har någon erfarenhet av fjällig bläcksvamp. "Nej", sa jag, "om de står kvar kommer de att hinna bläcka sig". Trodde han på mig? Nej då, han envisades med att de skulle få stå lite till. Och se, de hade bläckat sig! Ibland är det inte alls roligt att ha rätt, för bläckiga bläcksvampar ska man inte äta.

Jag måste kolla med er om ordverifieringen fungerar. Jag beklagar att jag har måst aktivera den, men på bara två dagar har jag fått över 50 skräpkommentarer, och det är väldigt trist att behöva sitta och radera dem, så nu tänkte jag prova med ordverifiering och se om det hjälper. Men jag kan inte själv se att det funkar - det kan man kanske inte på sin egen blogg? Så berätta gärna i kommentarer om det funkar eller inte.

Under ytan

 

Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan

Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet

Det skrattas och det skålas
Men slutar snart i kaos
Någon sparkar och slår en stackare där
Som är helt utan chans
Jag ser att ingen verkar bry sig
Och inte heller jag
Rädslan är för stor och stark
För att göra något alls

Under ytan
Skäms jag för mig själv
Under ytan
Bränner bilden mig

Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet

Jag tänker på dig ofta
Om du varit min egen bror
Då hade också jag förvandlats
Till ett monster utan nåd
När jag ser all den ondska
Som vi människor släppt lös
Det meningslösa lidandet
Då har jag svårt att förstå
Att alla har vi varit barn
Och hjälplösa nån gång
Älskat utan gränser
Älskat utan tvång

Under ytan
Är vi alla små
Under ytan
Kan en god själ förgås

Aj aj aj

Den här veckan har jag fått nya konstiga symptom. Tokvärk i armar och ben som jag inte känner igen från fibromyalgin. Värken kommer på eftermiddagen eller kvällen och sitter i halva natten. Ända till idag har den varit borta på morgonen och hållit sig borta på förmiddagen. Men inte idag. Aj aj aj, nu har jag haft den här galna värken i ett sträck sedan igår. Tog två Alvedon och en Iprén igår kväll, och inte ens det rådde på värken. Jag håller på att bli tokig! Vet inte vart jag ska ta vägen. Ringde sjukhuset idag och bad en sköterska att förmedla de nya symptomen till läkaren. Kanske kan det hjälpa honom att lägga pussel. Jag hoppas det i alla fall, för så här kan jag inte ha det längre. Är snart färdig att skjuta mig själv om inte värken går över.

Jag har kämpat emot i det längsta, men när min mobil hängde sig gång på gång mitt under en väldigt känslig SMS-konversation med sonen så fick jag nog. Sagt och gjort, införskaffade en ny mobil igår. Satte den på laddning igår kväll, och idag stålsatte jag mig och skulle börja använda den, trots att det känns så fruktansvärt jobbigt varje gång att lära nytt. Men snacka om antiklimax! Mobilen gick inte att använda, för SIM-kortet är för stort. Den kräver ett micro-SIM-kort. Suck! Jag blir lite irriterad på säljaren faktiskt. Jag talade om vad jag hade för mobil, och då borde han ha informerat mig om skillnaderna, för jag tvekade mellan en ny Samsung (som jag varit nöjd med) och en av det för mig nya kinesiska märket Huawei. Och det blev kinesen, men jag ångrar mig redan.

Innan jag ens hunnit börja använda den har jag konstaterat fyra jättestora nackdelar:

1. Jag måste kontakta operatören och få ett micro-SIM-kort innan det går att börja använda mobilen.
2. Mobilen är extremt svår att öppna till skillnad från min gamla Samsung.
3. Det går inte att ta ut batteriet. Det har varit min räddning på den gamla mobilen. Norsk reset så att säga. När mobilen hänger sig, öppnar jag och tar ut batteriet, för när den verkligen har hängt sig så funkar inte ens on/off-knappen.
4. Displayen är av glas till min enormt stora besvikelse. Det gör den väldigt känslig, och jag som är mycket fumlig p g a sjukdom tappar min mobil väldigt ofta. Jag trodde att det bara var iPhone som hade glas, så jag tänkte inte ens på att fråga.

På grund av ovanstående är telefonen döpt till Hua hua!

Obs! Mobilen på bilden har inget med texten att göra.

Allt annat än pigg

Sedan i torsdags är jag hemma igen. Massor med prover tagna och undersökningar gjorda. Inget fel på mage eller lungor i alla fall. Vad gäller hjärtat återstår en röntgen som jag måste åka till ett annat sjukhus för att göra - väntar på kallelse därifrån.

Jag måste säga att det finns enorma fördelar med att ligga på ett lite mindre sjukhus. Då kan läkaren - och jag fick en mycket bra sådan - faktiskt skaffa sig en helhetsbild över ens (o)hälsa. Förutom arbets-EKG gjordes en gastroskopi och en spirometri (kontroll av lungfunktionen). Och så kom han på att han skulle remittera mig för en snarkutredning. Jag tror inte att jag snarkar så mycket, för det har ingen någonsin klagat på, men man kan ju lida av sömnapné ändå. Och det i sin tur påverkar hjärtat. Så nu väntar jag på fler provsvar och kallelser till de båda utredningarna. På de större sjukhusen finns visserligen specialistläkare, men å andra sidan tittar de bara på en liten, högst begränsad del av patienten och struntar i resten. Medan läkare som jag fick på lilla sjukhuset gett sig den på att han ska försöka få mig att må så mycket bättre så att jag ska kunna minska på min medicinering.

Så fort jag kom ut från sjukhuset skaffade jag en akuttid hos en tandläkare för att kolla upp tandvärken. Hon såg som tur var bara friska tänder där det värkte och kom fram till att det var en inflammation i käkens muskelfäste. Tänk att det kan kännas som tandvärk. Det finns mycket kvar att lära...

Från sjukhuset fick jag med mig nitroglycerinspray som jag ska prova när jag får bröstsmärtor. Två gånger har jag prover, och den ena gången hjälpte det men inte den andra. Svårt att dra några slutsatser utifrån det. Jag fortsätter att vara fruktansvärt trött, orkeslös och muskelsvag. Jag får fortfarande bröstsmärtor då och då, och dessutom har jag fått en gräslig värk i lederna som återkommer varje eftermiddag/kväll. Det känns precis som den typen av ledvärk man får när man har hög feber, och orkeslösheten påminner om den man känner när man är sjuk i t ex influensa. Men jag har ingen feber.

Och stressen släpper inte, utan den får påspädning av att ene sonen mår väldigt dåligt igen, och jag vet inte om den andre sköter sina studier.  Jag försöker vila, men det hjälper inte, utan istället får jag myrkrypningar i armar och ben av att jag ligger stilla för mycket.

Jag är så less på det här så hjärnan skriker av uttråkning, men jag orkar inte göra någonting stimulerande. "Svårt fall, doktorn grät", som min mamma brukar säga.

Inlagd

Det blev akuten igen i söndags, och nu är jag inlagd. Jag väntar på provsvar, svar på röntgen och att få göra ett arbets-EKG. Vet ännu inte när jag får komma hem.

 

Det allra jobbigaste med att ligga på sjukhus tycker jag är att man inte får eget rum. Jag är så otroligt ljudkänslig och lättstörd. Kan inte koncentrera mig på att läsa, och då blir dagarna väldigt långtråkiga.

 

En kvinna på salen, en äldre dam, är förvirrad och pratar hela tiden. På natten snarkar hon hela tiden, så det låter konstant. Jag vet att hon inte kan hjälpa det, men jag blir galen.

 

En annan kvinna, en ung tjej, satt och gnydde och spydde när jag kom till salen igår.

Jag vill hem, men Sambon vill att jag ska vara kvar.

 

Till råga på allt har jag fått tandvärk också. Varför kan jag inte bara få ett par lugna veckor när jag kan koppla av?

 

Hjärtat vill inte riktigt

Ja, nu har det inte blivit något inlägg på ett tag. Det blev en tuff vecka rent fysiskt, med ett hjärta som inte riktigt gör som det ska. Jag orkar knappt röra mig överhuvudtaget nu, och jag börjar misstänka hjärtsvikt. Får se om jag måste åka in till akuten ikväll, eller om jag kan vänta och söka via vårdcentralen imorgon.

Om det bara hade berott på kaliumbristen så borde det ju börjat vända nu, kan jag tycka, efter en vecka med kalium två gånger om dagen. Men jag fortsätter att bli sämre, så det måste vara något annat.

Har precis läst på nätet om "brustet hjärta syndrom" som kvinnor med mycket hög stressnivå, i eller efter klimakteriet, kan få mycket hastigt. Och nog sjutton har stressnivå legat högre än högst. I minst tjugo år.

Jag vet inte om jag ska säga till Vännen hur dåligt jag mår nu ikväll, för jag vill egentligen inte åka in till sjukhuset. Det är så himla jobbigt att vara där. Och om det inte går att bota så vill jag inte veta. Brustet hjärta syndrom ska visst gå att bota med mediciner, men om det är någon annan form av hjärtsvikt så vet jag inte hur prognosen ser ut.

Utskriven

Jag blev utskriven från sjukhuset igen till slut. Tack och lov för det är verkligen inget upplyftande ställe att vara på.

Först trodde de att ett aortan eller något annat stort blodkärl hade brustit, men så var det inte. De såg avvikelser på EKG - hjärtat hoppade visst över en del slag, tror jag de sa. Och orsaken till det verkade vara brist på kalium. Läkaren på akuten såg klart oroad ut över avvikelserna på EKG:t och bestämde att jag skulle in på en avdelning med hjärtövervakning i flera timmar. Det märkliga var att läkaren på avdelningen sedan påstod att det inte var några avvikelser på EKG:t. Men akutläkaren hade ju inte skickat dit med för övervakning om hon inte hade varit oroad. Så nu är jag helt förvirrad och vet inte riktigt hur det är ställt med hjärtat egentligen.

Jag googlade på kaliumbrist och kunde notera att jag hade de flesta symptomen som stod där. Jag har varit extremt trött i veckor, och jag som sällan vilar även om jag behöver har varit bunden till sängen nästan dygnet runt. Jag har klagat högt över muskelsvaghet, och den senaste veckan har jag kallsvettats och sagt till Sambon att det är någonting som är fel. Jag har bara inte vetat vad.

Ja, nu vet jag i alla fall, och jag vet också att kaliumbrist påverkar hjärtat också, men förhoppningsvis är det inga permanenta skador utan att det går över med att jag stoppar i mig kalium varje dag.

Och nu skulle jag behöva vila. Men redan imorgon måste jag vara på benen och hjälpa sonen tillrätta. Ja, hela veckan blir sådan. Fullt upp. Men vi får fuska med bussresorna och ta bilen istället, för annars orkar jag bara inte.

Ska till min husläkare på onsdag - tur att jag redan hade en tid där innan det här hände - och han får avgöra medicinering osv. För nu har jag huvudet ner och benen opp.

Rapport från sjukhuset

Dagen idag blev inte alls som den skulle.

 

Jag satt i godan ro vid köksbordet där hemma när det small till mitt i bröstkorgen. Smärtan gick inte över med vila utan började stråla ut mot ryggen. Sambon hade som tur var inte kört iväg än utan kunde ta mig till akuten.

 

Något är knas med hjärtat, och jag har tydligen kolumnist. Det har tagit EKG, röntgen och massor med prover, och nu ligger jag på en akutavdelning för övervakning och mer provtagning.
 

Jag har ännu inte fått besked om exakt vad som är fel, och jag vet inte heller när jag får komma hem.
 

Så här långt har tre eller fyra olika sköterskor stuckit mig, och jag har stickmärken i båda armvecken och båda händerna, då jag tydligen är extremt svårstucken idag.

 

Bråda dagar

Imorgon sätter jag mig på tåget, och sedan börjar åtta riktigt bråda dagar. Vet inte riktigt hur jag ska orka med, speciellt med tanke på att jag redan är så totalt utmattad. Men nu drar det igång imorgon bitti med tidigt väckning, bil, tåg, buss, och så gå från busstationen. Kasta i mig en lunch som inte finns på plats, hoppas att bilen startar och så köra till skola på möte. Och sedan kommer sju dagar till i samma stil.

Just nu fick jag superångest, då mitt bilbatteri hade stått och laddat ur. Det får bara inte ha skett den här gången, för jag måste till ett mycket viktigt möte 45 minuters bilväg därifrån.

Det känns som om jag håller på att bli tokig, och jag får konstiga Flashbacks som jag inte vet varför jag kommer ihåg just nu. Kanske var jag lika stressad då som jag är nu?

Jag har haft hela dagen på mig att packa, men ännu är det inte gjort. Kan inte fatta ett enda beslut om vilka kläder jag ska ta med mig. Och så måste jag komma ihåg alla viktiga mediciner, och det är inte det lättaste eftersom de är så många.

Om jag fortfarande är vid liv om en dryg vecka berättar jag kanske lite om hur det har gått. Men nu gäller det sönerna först och främst.

Tänk vad fort det kan vända. Det tar en bråkdels sekund från det att man sitter och mår ganska bra och tills livet känns som en katastrofal kamp igen och man trillar ner i depressionsbrunnen.

Min brödrost har ändrat färg

Kommer ni ihåg mina kängor, mitt linne och min scarf som ändrade färg inne i garderoben?

 

Nu har det hänt något mysko igen. Jag var tvungen att köpa en ny brödrost för några veckor sedan, och då var den röd och fin. Men igår morse när jag kom in i köket var den svart. Precis som kängorna och scarfen blev svarta för något år sedan.

 

Jag köper aldrig svarta prylar frivilligt, eftersom jag tycker svart är deprimerande, så jag kan inte ha köpt alla dessa saker svarta och glömt bort det. Det är en omöjlighet. Men hur grejerna kan byta färg begriper jag inte. Och inte förstår jag varför de gör det heller.