Den braiga prästen slutar :(

Jag missade morgonbönen i kyrkan imorse för att jag är sjuk. Så nu fick jag inte skälla på Gud heller. Det var sista morgonbönen som den braiga vikarierande prästen hade. Jag ringde på förmiddagen och ville boka en tid för samtal senare i veckan, men han slutar idag. Så typiskt. Så precis i linje med allt annat som händer just nu. Och det är långt mellan de riktiga braiga prästerna, så det lär dröja ett antal år innan jag träffar på en igen som jag känner att jag skulle vilja prata med.

Det blir till att ta på sig rustningen och fortsätta klara sig själv.

Det blir en lång natt - eller jag ger upp

Min kropp tog semester idag. Det blev en nästan fyra timmar lång tupplur mitt på dagen. Den visste nog vad den gjorde. Det är nästan så jag undrar om den visste vad som väntade på kvällen.

Först ringde Vännen, förtvivlad. Ett slag i ansiktet från sjukvården som försöker lägga över ansvaret på Lilla Hjärtat, fast det är de som slarvat. Det gör mig så förbannad.

Se'n fick jag veta att jag inte fått plats på en reträtt - när det äntligen ordnat sig med pojkarna de dagarna - som jag och Vännen skulle åka på tillsammans. Och jag som var så lycklig för att det ordnat sig och att jag äntligen, nästan fyra år efter min förra reträtt, skulle få komma iväg igen och få vara i tystnad. Jag är arg, ledsen och fruktansvärt besviken.

Och som om inte det räckte så tycks jag ha fått något magvirus igen. Smärtsamma kramper i tarmarna och sitter mer på toan än här vid datorn. Det blir nog inte så mycket sömn inatt.

Jag ger upp. Det blir aldrig bättre. Och jag som tänkt gå på morgonbön i kyrkan imorgon. OM jag kan komma iväg ska jag skälla på Gud.

Har ingen fast mark under fötterna alls.

Dikt

Hittade den här fina dikten någonstans. Något jag borde tänka på som alltid försöker prestera...

Ej meriter, ej förtjänster
skrev i himlen in mitt namn.
Nåd står skrivet; jag är älskad,
innesluten i Guds famn.

~ Roberth Johansson

Iskalla vindar

Jag kan inte rekommendera en lång promenad i minusgrader och isande blåst när man har migrän. Det är nog bara jag som är dum nog att göra något sådant. Men straffet blev att jag kände mig jättesjuk efteråt och däckade på soffan.

Det var nog inte så bra för min tå heller att gå så där långt. Den är väldigt svullen nu och har en stor vätskefylld blåsa vid sidan av nageln. Det får nog blir vårdcentralen imorgon. Det dunkar dovt i tån när jag sitter stilla. Men jag blev bortskämd med god middag hemma hos Vännen, så jag ska inte klaga.

Kan inte planera

Jag har helt tappat förmågan att planera. Det är så väldigt tydligt när det gäller mat t ex. När det är dags att ställa sig och börja laga middag, upptäcker jag så gott som varje dag att jag har glömt att tänka ut vad jag ska ha till middag. Glömt att handla, glömt att tina något fryst osv. Inköpen kan jag inte heller organisera, för när jag skriver inköpslistan kan jag inte komma på några maträtter utan tänker "Jag har väl nå't hemma," vilket ofta inte alls stämmer.

En helt annan sak. Jag skulle vilja be om lite hjälp. Lena säger att min Smyckesbloggen ser konstig ut när man går in där. Alla inlägg är liksom försvunna, säger hon. När jag går in där ser det ut precis som det ska. Tacksam om fler kan gå in och kolla: http://smyckesbloggen.bloggplatsen.se/ och berätta hur det ser ut för er.

Aj aj aj

Har en stortå som är röd, svullen och gör ont. Har ingen aning om vad som är fel. Önskar bara att det skulle gå över. Helst fort. Vill inte behöva gå till doktorn igen. Tycker jag springer där för jämnan, och ändå söker jag inte för allt jag skulle behöva.

Hade världens jättedisk idag som jag stod och svettades över både länge och väl. Och snart är det dags att laga middag, och då blir det ännu mer disk... Jag skulle behöva vara en evighetsmaskin.

Det enda jag mår bra av just nu är skapandet. Stickar mössor just nu. Gav min brorsdotter en i födelsedagspresent som hon blev jätteglad över. Just nu stickar jag en till mamma, och nu vill Vännen också ha en... Och jag har just hittat en beskrivning på exakt sådan torgvantar som jag letat efter länge, så snart ska jag se om jag har tillräckligt med restgarner för att sticka även sådana.

Och när jag väl satte igång att göra smycken igen så har det blivit en hel kollektion. Nu väntar jag egentligen bara på en leverans så att jag kan göra klart, och se'n behöver jag tömma minneskortet på min kamera så att jag kan plåta och lägga in på Smyckesbloggen.

Blev glad av att se Laleh på Skavlan igår. Kvinnor kan!!! Och en jättefin låt sjöng hon på slutet, "Some Die Young".

Poesi

Jag har varit fullt upptagen med att läsa Tranströmers dikter, sedan jag fick hans samlade verk i julklapp. Poesi är bra för en utbränd hjärna, för det är bara korta snuttar med text, och man behöver inte läsa mer än en dikt om dagen, ifall man inte orkar mer.

Men nu har jag upptäckt en annan av våra duktiga poeter, nämligen Bo Setterlind. I tisdags när jag var i kyrkan på morgonbön så läste prästen upp några av Bo Setterlinds dikter, och jag blev väldigt förtjust. Och sedan stötte jag på en av hans dikter i en pocketbok jag köpte häromveckan. Slog upp första sidan när jag skulle åka tåg till skolan-långt-bort igår, och där hittade jag också en av hans fantastiska dikter.

Här kommer två stycken jag tycker mycket om:

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till solnedgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra
                           sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Var rädd om livet, det skall glädja dig,
var rädd om ljuset, det skall leda dig,
var rädd om mörkret, det skall skydda dig,
var rädd om slutet, det skall rädda dig.

Sorg, saknad och stress

Igår var det gravsättning för älskade Lilla Hjärtat. Det kändes dubbelt tungt, för jag grät även för Gerds älskade Pusselbit som lämnat henne i stor saknad. Livet är så fruktansvärt svårt många gånger. Det är mycket man ska klara av att hantera.

Svårartat krångel på båda sönernas skolor, och en manipulativ lärare gör inte saken bättre. Oro för framtiden - hur ska de klara av vuxenlivet? Och hur ska det gå när min ekonomi går i kras?

Kan inte alls sova på nätterna nu. Vet inte om det kan vara panikångest eller om det är något annat som känns i bröstet och i magen och gör så att jag inte kan sova och knappt vara stilla. Har försökt tvinga mig att sitta stilla och göra smycken eller sticka för båda delarna är lite lugnande. Och du Blessing, jag börjar så smått få idéer till broderier. Nu fattas det tyger och lite mer garner och se'n brakar det nog loss.

Två möten idag och så iväg på resa för att hämta den den förlorade sonen. Är det konstigt att man är stressad? Får se om lite skapande kan få loss mig ut detta förfärliga tillstånd.

Kondoleanser

Mitt allra djupaste deltagande i din sorg, Gerd. Jag tänker på dig och din fina Pusselbit hela tiden.

Jag lånar några ord från svenska psalmboken:

Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

~ Psalm 766

Det har brustit

Igår hade jag en riktigt rutten dag. Det var så mycket som blev helt fel så jag orkar inte skriva om allt. Men kortfattat, ringt rektorn, telefonsamtal från en lärare, möte på en skola. Lång jobbig dag. Sammanbrott. Och naturligtvis avslutas en sådan dag med att Junior inte hade kunnat titta på filmen jag lånat åt honom på biblioteket medan jag var på möte, därför att DVD-spelaren slutade fungera. Den är kaputt helt enkelt. Och på kvällen panikångest så jag kunde givetvis inte sova.

Tänkte därför börja dagen idag på ett lugnare och mer positivt sätt genom att gå på morgonbön i kyrkan, men prästen hann inte säga många ord innan det brast för mig. Grät så jag nästan hulkade. Tårarna bara rann och rann. Efteråt kom prästen fram till mig, klappade mig på armen och skulle just säga något när en annan av prästerna i församlingen kom fram och började prata med honom. Så jag fick ta mig hem hulkande. Gråter, gråter, gråter.

Och imorgon, kära vänner, väntar en till riktigt jobbig dag. Det tar aldrig slut.

Livet är en lång rad jobbiga dagar. Vem är det som håller i trådarna egentligen?

Men, mina vänner, före sammanbrottet gjorde jag ett par nya smycken. Titta gärna in på Smyckesbloggen och säg vad ni tycker.

Mitt förhållande till böcker

Alla här på bloggen undrar nog över mitt märkliga förhållande till böcker. Jag har funderat på hur jag ska kunna förklara det. Faktum är att jag inte ens vet om det går att förklara, eftersom det handlar betydligt mer om känslor än om tankar.

För det första så är jag uppvuxen bland böcker. Hos både mina far- och moföräldrar fanns det mycket böcker, och åtminstone min mormor och morfar läste väldigt mycket. ÄNNU mer böcker fanns det hemma hos oss. Mina föräldrar läste jämt och som lärare hade de även mycket skolböcker hemma

.

Innan jag kunde läsa brukade mamma och pappa läsa högt för mig, och när jag var 4-5 år så lärde min bror mig att läsa ur en barnbok. Sedan dess har jag aldrig slutat.

Att vara omgiven av böcker innebär en trygghet för mig - ju mer böcker desto tryggare känner jag mig. Men böcker har också alltid utgjort en verklighetsflykt för mig. När jag inte hade kompisar att vara mer så läste jag böcker. Varje vecka gick jag till biblioteket och lånade hem en kasse böcker. Hade jag ingen pojkvän - vilket jag aldrig hade - så läste jag. Fick jag inte gå på en fest så läste jag.

Mitt sätt att hantera verkligheten har alltid varit att läsa. För det mesta romaner men på senare år även fackböcker. Jag fick överge romanerna till förmån för fackböcker, då man slipper försöka komma ihåg en massa personer och den röda tråden när man läser en fackbok. Under de perioder när jag nästan inte klarar att läsa någonting alls blir jag väldigt stressad och går upp i limningen. Det är då jag köper böcker istället. Jag har böcker i alla rum (utom badrummet). Jag blir glad av böcker. Kan jag inte läsa så kan jag åtminstone titta på dem, och bara det innebär en trygghet. Och när jag läser är det en verklighetsflykt som jag på senare år försökt ersätta med att titta på TV och film. Men det är inte samma sak. Inte alls.

Man kan väl säga att böckerna har varit mina vänner, barn partners. Ja, man kan väl säga att böcker är solskenet i mitt liv. Eller att böcker är mitt liv helt enkelt.

Söndag-måndag

Jag är helt slut efter veckans overkliga, ofattbara besked. Och imorgon måste jag köra fram och tillbaka TVÅ gånger till skolan-långt-bort. En gång på morgonen för att skjutsa dit sonen efter helgen och en gång på kvällen för ett krismöte. Vet inte hur jag ska orka, så jag har funderat på om jag ska stanna där över dagen, men det känns minst lika jobbigt. Vad skulle jag göra en hel dag i en främmande stad? Jag är långt förbi den tid då det kunde ha känts kul. Då skulle jag vara tvungen att packa matsäck, mediciner osv. Nej, det blir för jobbigt. Skillnad om jag kunde tagit med mig husvagnen. Så det blir kanske tåg på morgonen och bil på kvällen.

Jag behöver lugn och ro, få linda in mig i en kokong och inte komma ut förrän jag blivit fjäril.

Jag borde inte få gå lös

Idag lyckades jag faktiskt sitta och läsa en lång stund. Har en lånebok från biblioteket som det bara är 14 dagars lånetid på, och tjock är den som tusan, så jag läste på så länge jag kunde koncentrera mig - nästan. Fick syn på klockan och fick en himla fart med att börja laga middag.

När maten väl är klar och jag satt mig ner vid matbordet fick jag syn på en annan klocka. Den var exakt en timme mindre än jag trodde. Tog fel en hel timme på tiden. Tänk, då kunde jag ha suttit och läst en hel timme till.

Men det kanske inte är konstigt att jag är förvirrad med tanke på Lilla Hjärtats onödiga död och att det inte funkar med den ene sonen på den ena skolan och inte funkar för den andre på den andra skolan.

Livet är uppochner helt enkelt.

Det är nå't fel

Det är nå't fel på mig, jag vet. Jag kan bara inte låta bli att köpa böcker. När jag var inne på biblioteket i förrgår för att hämta en bok jag hade reserverat, hade de fortfarande bokloppis på gång. Nu fick man en hel kasse böcker för 20 kr.

Ja, det är jättebilligt. Men jag har ju inte plats för böckerna. Och jag hinner inte läsa i samma takt som jag släpar hem. Inte nu längre, när jag har svårt med koncentrationen. Så ja, nog är jag sjuk i huvudet

Jag är inte bara sockerberoende; jag är bokberoende också.

Har jag gjort bort mig nu igen?

För några veckor sedan när jag skjutsade mamma in till stan, gick vi in på bokhandeln i ett ärende. Väl där inne upptäckte vi att de hade rea på en del pocketböcker, så mamma började genast plocka åt sig en massa. Jag valde ut en, jag skulle köpa. Jag gick helt och hållet på baksidestexten, som jag visserligen skumläste men uppfattade att det stod att författaren skriver ärligt och utlämnande. Och jag gillar ärligt och utlämnande.

Mamma frågade vad jag hade hittat för bok, så jag höll upp den med framsidan mot henne så att hon skulle kunna läsa. Jag såg att hon stelnade till men förstod inte varför. Inte förrän jag själv läste titeln på boken.

Den heter Min mamma är död. Jag gissar att det var därför som hon ett par gånger dagarna efter höll på och sa till mig: "Ja, du tycker ju inte om mig."

Stor chock och djup sorg

Nu har vi fått veta.

Innan trodde vi att det skulle kännas lite bättre när vi väl fått veta dödsorsaken, men det känns ÄNNU värre nu.

Lilla Hjärtat dog av diabetes.

Så fruktansvärt meningslöst. Hon var 20 år och hade kunnat leva i 50 år till, om hon bara hade fått behandling. Det är något allvarligt fel på svensk sjukvård. Varför i hela fridens tider tog de inte bara ett enkelt litet prov? Hon sökte ju vård!

Ja, det här blir svårt att smälta. Läkaren ska anmälas i alla fall, men det ger oss ju inte Lilla Hjärtat tillbaka.

Glömska

Eftersom jag redan varit inne på allt det som inte fungerar, så måste jag bara berätta det här.

Imorse när jag klev upp gjorde jag i ordning min frukost. Eftersom jag är barnledig den här veckan och kan ta det lugnt på morgnarna skulle jag unna mig en minibaguette. Ni vet en så'n där som man bakar klart i ugnen. Jag är ju glutenintolerant, och det mesta av brödet smakar urtrist. Minibaguetterna är svindyra, men jag skulle unna mig en. Men innan jag skulle äta frukost så skulle jag "bara" gör någonting först.

Halv ett ringde telefonen, och när jag gick ut i köket för att svara upptäckte jag att frukosten stod där orörd.

Alltså, här är förvirringen total. Kan inte fokusera på en sak i taget.

Det händer rätt ofta att jag inte vet vart jag är på väg. Igår när jag skulle köra hem till en väninna för att gå ut med hennes hund, blev jag stående i en korsning och hade ingen som helst aning om vart jag var på väg och i vilket ärende.

Telia = Felia och den stora Tröttheten

I slutet på oktober 2010 - alltså inte förra året utan 2010! - hörde jag första gången av mig till Telia om att mobiltäckningen här hemma helt plötsligt blivit urusel. Sedan dess har jag hört av mig till dem ett (stort) antal gånger. Tror ni att jag fått något svar? Nej, självklart inte. Bedrövligt dåligt!!!!§"#¤%&/()=?

Igår gick jag ut med en väninnas hund, eftersom hon jobbade och barnen gick i skolan. Sedan blev det promenad i skogen med Vännens hundar. Jag var totalt färdig när jag kom hem och skulle börja med maten. Paj skulle det bli hade jag tänkt, men kesellan till pajdegen hade så gammalt datum så den var oanvändbar. Gissa om jag blev förbannad på den butik som säljer mat med gammalt datum!!! Det är inte första gången heller. Jag hade ingen annan mat tinad så det var liksom paj som gällde. In i bilen och ner till närmaste affär och köpte ny kesella. Helt onödig biltur, och de utsläppen skyller jag på butiken som säljer gamla matvaror. Vid det laget var jag ju så trött och hungrig att jag bara inte hade orkat gå ner på byn.

I övrigt känner jag mig just nu helt nertyngd av problem som rör sönerna och deras skolgång. Och jag som trodde - eller åtminstone - hade hoppats att det skulle vara lite lugnt på den fronten ett tag. Och jag vet bara inte hur jag ska orka - den stora Tröttheten har sköljt över mig igen. Orkar inte ens göra så'nt som är kul. Känner mig lite orolig för mig själv, för jag är mycket tröttare än tidigare, trots att jag varit väldigt trött i åratal. Vad gör man när man inte orkar vara förälder?

Klart slut

Har just blivit färdig med ett jobbigt projekt, och nu gick luften ur mig helt och hållet. Jag är sömnig, trött, matt, svettas floder och orkar inte ta itu med något annat. Sitter här och väntar på att Vännen ska komma om någon timme eller två. Sedan blir det bloggpaus till någon gång imorgon när jag skjutsat hem honom och vi varit ute på långpromenad med vovvarna.

Här är vi på bild, Vännen och jag.

Klumpig

Jag inte bara ser dåligt - längtar efter mina nya glasögon! - och har blivit dyslektisk på gamla da'r, jag är numera väldigt fumlig och tappar saker hela tiden. Häromdagen när jag stod och lagade mat, skadade jag först tummen på rivjärnet, och bara 30 sekunder senare skar jag upp pekfingret med min största förskärare. Jag vet inte hur mycket jag har hällt ut över hela köket, müsli, juice, teblad m m, och igår välte jag en flaska med droppar som gör att nagellacket torkar fortare över hela - nåja, halva i alla fall - köksbordet.

Man kan ju inte lyckas jämt; det är ju helt klart. Men man kan väl få lyckas någon gång i alla fall?

Skrivfel

Satt och skulle anteckna lite till en skiss jag gjorde. När jag skulle skriva ordet "reflektion" skrev jag fel. Ja, just det! När jag tittade på pappret stod det "fel" istället för "reflektion". Hur fel kan det bli egentligen?

Man kan ju verkligen inte säga att jag har huvudet på skaft numera.

Självporträtt

Dikter, drömmar och kommentarer

Letade reda på 2011 års samlade produktion av dikter. Det blev väl ett femtiotal ungefär. Mitt mål är att det ska bli 365 stycken varje år, en om dagen, men så blir det ju aldrig. Men man ska sikta högt, sägs det. Nästa vecka har jag tänkt mig att jag ska skriva in dem på datorn. Det ska bli kul, för det är många dikter jag har glömt. Jag skriva dem ofta mitt i natten, och det är till och med ofta så att jag inte ens nästa dag minns vad jag skrivit. Men här är i alla fall en kort dikt som jag skrev igår:

Det är sant som det är skrivet.
Dig själv får du dras med hela livet.

Igår morse när jag vaknade mindes jag två drömmar jag haft. Den ena handlade om att jag inte alltid ska ta på mig andras problem. Ibland, när folk har strulat till det själva, behöver de får reda ut det själva också.

Den andra drömmen var kortare så den kan jag berätta här, och så får ni säga vad ni tror att den betyder. Jag drömde att jag var inneboende hos en familj. Jag hade inget eget rum utan bara en säng med ett draperi framför uppe på vinden. Familjen jag bodde hos pratade knappt med mig; det var nästan som om jag inte fanns för dem. Däremot hade de en hund, en schäfer, som tyckte väldigt mycket om mig. När den och jag gosade kom inte hunden när matten eller hussen ropade.

Åh, vad jag ogillar det blogspot har gjort med kommentarerna! Fel tid, och så ser det knasigt ut, och inte fungerar det som det ska heller. Dessutom har jag problem med att på en del bloggar så låser sig sidan så att det inte går att göra någonting, varken kommentera eller ens scrolla.

Läst i tidningen

Läst i tidningen Leva PS! Personlig utveckling och psykologi:

"Att försöka boosta och bekräfta sig själv i syfte att få bättre självförtroende kan få motsatt effekt, om det du försöker intala dig själv inte stämmer med verkligheten. Ny forskning visar att det istället kan leda till depression."

Så sant som det är skrivet. Det har jag sagt hela tiden.

Som jag hade dig förut

Det blir snart gravsättning av Lilla Hjärtat. Kan inte låta bli att undra vad det var som hände och önska henne tillbaka.

Bodil Malmsten

Håller just nu på att läsa en av Bodil Malmstens böcker. Bodil har talets - eller rättare sagt skrivandets - gåva. Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i, och en del går bara rätt in i mig. Här ett utdrag ur hennes bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig:

"Olyckan kommer aldrig ensam, olyckan kommer i stim, den frågar inte efter om kvoten är fylld eller om den kommer olägligt.
Den bryr sig inte om att det är jul, den frågar inte om du har tid eller om du har fått nog.
Den väger inte din börda innan den lägger dit en till.
Ett ögonblick skonad och sedan slår den till i stort och smått.
Fuktskador, nerblåsta TV-antenner och en kraschad Rover, det är ingenting jämfört med när olyckan drabbar dem man älskar - dessa tids inställda bomber tickande i ditt hjärta från morgon till kväll.
Vi vet hur det är, alla vet.
Det hjälper inte att oroa sig, oron skyddar inte mot sjukdom och lidande, oron bygger inte upp en mur runt de älskade.
Alla vet."

Precis så där är det. Men orosmoln på himlen finns det ändå.

Min diktsamling

Vet ni vad, jag har fått beställningar på totalt närmare 10 exemplar till av min diktsamling. ☺ Jag hade sålt slut på de exemplar jag beställde för ett år sedan, så nu får jag beställa fler. Den säljer över förväntan bra. Den är ju dyr, trots att jag säljer till självkostnadspris, men den säljer ändå. Och det bara fortsätter att strömma ut dikter, så det blir kanske en uppföljare så småningom.

En av dem som vill köpa fler tycker att jag ska stå bredvid Tranströmer. Det känns otroligt hedrande och inspirerande.

Översättning: Du har redan alla de resurser du behöver - inom dig!

Känsliga personer

Vad skönt ändå det är att känna igen sig. Jag läste det här intressanta på nätet: http://brandingspirit.wordpress.com/2010/12/13/att-leva-med-en-kanslig-personlighet/.
Och här finns mera: http://brandingspirit.wordpress.com/2011/10/08/att-leva-med-kanslig-personlighet-del-2-kroppen/

Lite utdrag ur texterna för dem som inte orkar läsa hela:

"Det kallas HSP, highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet. De konsekvenser som uppstår till följd av den extra känsliga personligheten förväxlades tidigare med social ångest, introvert beteende eller timid läggning.
...
Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”, men om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga.

Det skulle inte förvåna mig om du redan i tidig ålder började maskera dessa förmågor, maskera för att dölja eftersom du inte förstod vad det var. Rädd att bli uppfattad som ett ”freak” gömde du undan din känslighet och begåvning så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av dig... Om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga.

Det skulle inte förvåna mig om du redan i tidig ålder började maskera dessa förmågor, maskera för att dölja eftersom du inte förstod vad det var. Rädd att bli uppfattad som ett ”freak” gömde du undan din känslighet och begåvning så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av dig.
...
Men inget är fel, du är endast en av de personer som fötts med en känslig personlighet, en person med stort behov av egen tid och som vet saker utan att de berättats för dig."

"Som svar på signalerna försöker vi hitta sätt att göra kroppen starkare, mer uthållig eller det värsta av allt, att medicinera kroppen till tystnad. Det i sig leder till att kroniskt stressrelaterade symptom framträder, symptom som t ex matsmältnings problem, muskelvärk, sömnstörningar, migrän eller nedsatt immunförsvar. Det blir som ett slags missbruk, kroppen signalerar överbelastning men signalerna trycks ner med stimulantia eller mer stärkande aktivitet.

Genom att bli medveten om vad det är kroppen signalerar har vi som HSP personligheter en fördel gentemot andra, våra kroppar är känsligare och reagerar snabbare. En signal som inte tas omhand växer snabbt till ett ohanterligt fysiskt problem som till slut skapar ännu mer obehag.
...
För att förstå hur mycket du tar in och hur mycket din kropp och sinne belastas varje dag kommer här ett exempel:
Tänk dig att en person ofta vistas i ett klassrum, han/hon gör en överblick av rummet på morgonen och konstaterar att rummet ser ut som vanligt. En person med hög känslighet vistas i ett liknande klassrum, han/hon kommer dit på morgonen och konstaterar att Olle har placerat sina saker på fel hylla, att Anna flyttat sin bänk ett par decimeter, att Karin ser bekymrad ut och att Anders kommer att bli mer bråkig än vanligt idag."

Det här är jag. Det här har jag alltid levt med.

Nytt år

Dagen före nyårsafton pratade jag med en kompis. Vi kom överens om att vi ska sluta säga att nästa år kommer att bli det bästa hittills, sluta tro att det ska vända.

Vi bestämde oss istället för att helt enkelt bara hoppas att det nya året blir fritt från alla riktigt stora katastrofer. Det är det enda vi kan hoppas på. Det här är verkligenheten och inte en saga.

Syndafloden

Hela världen runt omkring ligger under vatten. Tack och lov inte precis där jag bor, för jag bor på en kulle. Snart ligger vattnet över alla vägar på slätten. Körde förbi två jättestora sjöar igår som inte funnits där förut. Det har regnat mer än 40 dagar och 40 nätter, fast i förrgår hade vi solsken. Den dagen kom jag inte utanför dörren förrän i solnedgången. Men vilken solnedgång sedan!!! Tusan att jag inte hade kameran med mig. Stod bredvid kyrkan och såg ut över den sluttande kyrkogården, där solen gick ner över slätten nedanför. Wow!!!

Jag är tacksam för att all den här nederbörden inte kommer ner som snö. Fy tusan vad jag hade fått skotta i så fall. Och översvämningen hade ju i alla fall kommit förr eller senare.

Och vad gör Vännen och jag i den här blöta världen? Jo, vi gick ut en långpromenad i skogen. Jösses, vad klafsigt det var! Fick lera upp på halva kängan.

I övrigt umgås jag med mitt älskade gudbarn som är på tillfälligt besök.

Den oändliga historien om min mamma

Är det någonting min mamma inte kan så är det att säga något kort och koncest. Minsta lilla grej måste hon prata jättelänge om. Jag var stressad redan när hon ringde igår förmiddag, för jag hade jättemycket jag måste hinna med innan jag skulle köra och hämta min brorsdotter vid tåget.

"Bla bla bla..." Mamma pratade i det oändliga.

Flera gånger försökte jag få henne att lägga på genom att säga att jag hade bråttom och mycket jag måste hinna med. Jag blev superstressad av att hon aldrig slutade prata någon gång. Då kläckte hon ur sig:

"När jag är snäll behöver du inte låta så arg."

DÅ blev jag arg! Innan dess var jag bara stressad och kort i tonen för att försöka få henne att sluta prata. Då hade hon först talat om att hon måste handla mat innan barnbarnet kom (och jag måste agera taxi som vanligt - ja, fast utan ersättning förstås) och att hon behövde hjälp med att hämta ett paket på macken som ligger på andra sidan byn (taxi utan ersättning igen), så jag var redan stressad över att det skulle gå åt mycket mer tid till taxikörning den dagen än vad jag räknat med. Varför i himlens namn kan hon aldrig säga till i tid när hon behöver hjälp??? Hon slänger det alltid över mig i sista sekunden.

Hur som helst, idioten har varit för snäll den senaste tiden. Jag har gett henne lillfingret, trots att jag vet att det inte går. Hon nöjer sig aldrig med ett lillfinger; hon rycker av mig båda armarna om jag så ger henne bara toppen på en lillfingernagel. Så nu måste jag göra mig kort och tvär och avvisande - sådan som jag inte alls är egentligen.

Skit också!

Rädsla och mod

Jag har alltid varit rädd. Jämt. Rädd för allt möjligt. Ständigt rädd.

Mycket länge avskydde jag Nasse i Nalle Puh böckerna. Jag tyckte han var mesig och rädd. Som jag. Och jag gillar ju inte mina egna rädslor, för jag är en feg mes. Så har jag alltid tänkt på mig själv. Det gjorde att jag blev väldigt konfunderad när människor började säga till mig att jag var modig. Att jag är den modigaste människa de känner. Det förstod jag inte alls. Tills jag läste Tao enligt Puh och fann ett citat från Nalle Puh:

”'Du darrade bara invärtes,” sa Puh, ”och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett Mycket Litet Djur.'

Nasse suckade av lycka och började fundera över sig själv. Han var Modig…"

Eller som det står på den här hemsidan: http://www.meditationsguiden.com/inspiration/din-inre-rost/2012/att-vara-radd-ar-det-modigaste-du-kan-vara.

"Att vara rädd är det modigaste du kan vara." Ja, så är det. Det är modigt att våga känna rädsla, våga erkänna för sig själv att man är rädd. Det är modigt att agera trots sina rädslor. Och det är modigt att våga visa sin sårbarhet för andra. Och tänker man så, då är jag modig. Jag är till och med Modig.

Rean

Idag var jag på mammografi. Tycker det är dumt att man ska behöva vänta två veckor på svar. Det borde man få direkt. Så för att stilla min oro gick jag på stan när jag hade gjort min plikt. Det är ju trots allt rea överallt.

Det blev två par kalsonger och en långärmad t-shirt till sönerna. Till mig själv blev det två scarfes, en stickad tröja med vid polokrage och en helt underbar orange kavaj som jag inte kunde låta bli trots att den är en storlek för liten. Jag kommer aldrig att kunna knäppa den, men det struntar jag i. Den är ORANGE. Det räcker.

Nu får jag nog ta och läsa om färgen orange i boken Finn din personliga färgkod som jag köpte på Bokbörsen efter tips av Bling. Tack, snälla Bling! Det ska bli skoj att läsa den. ☺

Översättning: Vi skulle kunna lära oss mycket av kritor; en del är vassa, en del är söta, en del är glanslösa, medan andra är klara, en del har konstiga namn, men de har allihop lärt sig att leva tillsammans i samma låda.

Stressdröm

Men vilken superstressdröm jag hade inatt!!! Jag dras inte bara med mamma på dagarna, utan jag ska tydligen behöva drömma om henne på nätterna också. Det här var minst fjärde natten i rad hon har spökat i mina drömmar. Och nattens dröm gjorde mig så stressad så jag vaknade. Med hjärtklappning.

Drömde att jag skulle skjutsa mamma till en speciell butik i storstan som hon absolut skulle till. Jag trodde att jag visste på ett ungefär var butiken låg, men hur jag än körde så hittade jag den inte utan jag bara kom vilse. Jag ringde bådde 118 118 och 118 800 för att få direktiv om hur jag skulle köra, men mamma sabbade samtalen, och en gång var det en utlänning som svarade som knappt kunde svenska och som bara tyckte att jag skulle köra till en annan butik. Men mamma envisades. Då och då klev hon ur bilen och bara försvann iväg någonstans, för att sedan tyvärr komma tillbaka till bilen och ställa mer krav.

Till slut, efter mycket körande och ännu mer stress, kom vi ut ur stan och ut på landet. Där stannade jag bilen för att pusta ut. Jag klev direkt in i en kohage, där en kalv stegade rakt fram till mig och slickade mig över hela ansiktet. Träffade Juniors speciallärare som var där och höll på med några hästar. Mamma vägrade förstås att acceptera att det var hon, eftersom hon inte fanns i skolmiljö just då. Utanför kohagen hade en kossa ramlat, och det hade blivit någon sorts dominoeffekt, för det var tre hästar som då också hade ramlat och låg på marken. Jag hjälpte till att få dem på fötter igen.

Sedan vaknade jag. Av stressen. Med hjärtklappning.

Sms från Älsklingen som inte sovit inatt. Han måste sova innan han kan komma hit. Nytt sms. Hans mage har brakat ihop.

Vi skulle ha träffats igår. Det gick inte. Vi skulle träffas idag. Mycket osäkert om det går. Båda sjuka. Så där är det hela tiden. Och vi som hoppades att 2012 skulle bli lite bättre...

Känner mig som ett slokande träd som fått för lite vatten.

Migrän m m

Var tvungen att valla mamma på stan igår, och det tar en himla tid. Hon glömmer alltid sin mobil (med flit?) så att vi inte kan gå på olika håll. Jag vill att vi uträttar våra respektive ärenden på samma gång, men hon är som en igel. Gick in som hastigast på Cubus igår för att leta kläder till pojkarna på rean. Jag var klar på 5 min men fick stå där inne och svettas i 30-45 min, för att mamma hittade en expedit som orkade lyssna på henne. Då ska hon berätta sitt livs historia, och hon märker inte ens att de ser lidande ut. "Oh, så trevlig personal de har på det här stället," säger hon då. Det tog alltså timmar att göra några få ärenden.

På väg hem fick jag våldsamt magknip, och när jag varit hemma en stund fick jag en fruktansvärd värk i kroppen och feber. Lite senare fick jag börja springa på toa... :( Det räckte alltså inte med en förkylning, utan jag skulle tvunget få magsjuka på samma gång.

Idag har jag i alla fall migrän som följden av det. Och jag som har tvättstugan i eftermiddag...

Fattigdomen värre än på medeltiden

Läste just i tidningen Världens Historia att "Medeltidens fattiga var rikare än fattiga idag". Och det står vidare att "Ny forskning visar att levnadsstandarden i medeltidens England var flera gånger högre än i dagens fattigaste nationer".

Det är skrämmande, tycker jag, att det gått utför för de fattiga, när vi i vårt s k upplysta samhälle har en global översikt som inte fanns på medeltiden. Vi ser hur det är världen över, och vi skulle därmed mycket lättare kunna rätta till det som är fel. Men icke.

Det talas mycket om att mayakalendern förutspådde världens undergång år 2012 (vilken den i och för sig inte gjorde), och det finns folk som tror att världen kommer att gå under i år. Något som definitivt INTE kommer att gå under förrän mänskligheten dör ut är människans dumhet, egoism, girihet och brist på empati. Och så länge jag lever kommer jag aldrig att ge upp kampen mot detta.

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. (1 Kor. 13:4)

Dåligt slut, dålig början

Det blev inget bra slut på det gamla året. På kvällen blev det ett missförstånd i familjen som drabbade mig, fast det inte var jag som orsakade det hela, så nu är min bror sur på mig.

För en gångs skull tänkte jag sitta uppe till tolvslaget - annars går jag alltid helst och lägger mig tidigt på nyårsafton - och tänkte se på TV och unna mig chips. Vid 23-tiden gick jag för att hämta chipsen, och gissa om jag blev förbannad när Junior ätit upp allihop medan jag var kvar hos mamma efter middagen. Jag tände till rejält, så det gamla året slutade med att jag var rosenrasande och inte ens önskade Junior ett gott nytt år.

Och inte kan jag påstå att det nya året har börjat bättre heller. Vaknade i svinottan, trots att jag sovit lite bättre annars de senaste dygnen. Vaknade mitt i en mardröm, och inte var det kul att vara vaken heller. Ösregn ute. Jag ger upp. Det blir aldrig bättre.

Jag avskyr jul, och jag avskyr nyår. Jag avskyr trettonhelgen, påsk och midsommar. Så är det bara. Särskilt när jag måste tillbringa dem tillsammans med mamma, för då rivs hela min barndom och uppväxt upp, när jag var tvungen att tillbringa alla storhelger hemma. En enda gång lyckades jag smita hemifrån och tillbringa nyårsafton tillsammans med en kompis som barnvakter åt hennes mycket äldre brors barn. Det är min bästa nyårsafton hittills.

Här ger jag er ett bättre slut och en bättre början.