Det blir en lång natt - eller jag ger upp

Min kropp tog semester idag. Det blev en nästan fyra timmar lång tupplur mitt på dagen. Den visste nog vad den gjorde. Det är nästan så jag undrar om den visste vad som väntade på kvällen.

Först ringde Vännen, förtvivlad. Ett slag i ansiktet från sjukvården som försöker lägga över ansvaret på Lilla Hjärtat, fast det är de som slarvat. Det gör mig så förbannad.

Se'n fick jag veta att jag inte fått plats på en reträtt - när det äntligen ordnat sig med pojkarna de dagarna - som jag och Vännen skulle åka på tillsammans. Och jag som var så lycklig för att det ordnat sig och att jag äntligen, nästan fyra år efter min förra reträtt, skulle få komma iväg igen och få vara i tystnad. Jag är arg, ledsen och fruktansvärt besviken.

Och som om inte det räckte så tycks jag ha fått något magvirus igen. Smärtsamma kramper i tarmarna och sitter mer på toan än här vid datorn. Det blir nog inte så mycket sömn inatt.

Jag ger upp. Det blir aldrig bättre. Och jag som tänkt gå på morgonbön i kyrkan imorgon. OM jag kan komma iväg ska jag skälla på Gud.

Har ingen fast mark under fötterna alls.