Den oändliga historien om min mamma

Är det någonting min mamma inte kan så är det att säga något kort och koncest. Minsta lilla grej måste hon prata jättelänge om. Jag var stressad redan när hon ringde igår förmiddag, för jag hade jättemycket jag måste hinna med innan jag skulle köra och hämta min brorsdotter vid tåget.

"Bla bla bla..." Mamma pratade i det oändliga.

Flera gånger försökte jag få henne att lägga på genom att säga att jag hade bråttom och mycket jag måste hinna med. Jag blev superstressad av att hon aldrig slutade prata någon gång. Då kläckte hon ur sig:

"När jag är snäll behöver du inte låta så arg."

DÅ blev jag arg! Innan dess var jag bara stressad och kort i tonen för att försöka få henne att sluta prata. Då hade hon först talat om att hon måste handla mat innan barnbarnet kom (och jag måste agera taxi som vanligt - ja, fast utan ersättning förstås) och att hon behövde hjälp med att hämta ett paket på macken som ligger på andra sidan byn (taxi utan ersättning igen), så jag var redan stressad över att det skulle gå åt mycket mer tid till taxikörning den dagen än vad jag räknat med. Varför i himlens namn kan hon aldrig säga till i tid när hon behöver hjälp??? Hon slänger det alltid över mig i sista sekunden.

Hur som helst, idioten har varit för snäll den senaste tiden. Jag har gett henne lillfingret, trots att jag vet att det inte går. Hon nöjer sig aldrig med ett lillfinger; hon rycker av mig båda armarna om jag så ger henne bara toppen på en lillfingernagel. Så nu måste jag göra mig kort och tvär och avvisande - sådan som jag inte alls är egentligen.

Skit också!