Tomhet

Jag tänker och tänker att jag ska skriva ett inlägga på bloggen. Eller skriva någonting annat, vad som helst. Men skallen är tom. När jag sitter vid en tom skärm eller har ett blankt papper framför mig är det bara tomt i huvudet. Men annars har jag minsann en massa tankar i huvudet. Mest om allt jag borde och skulle vilja göra men inte orkar med. Om alla krav, och alla som rycker i mig. Jag får ingen ro att stilla mig. Ingen ro att lyssna till mig själv. Ingen tystnad att lyssna till Gud. Och jag känner en sådan enorm tomhet, både inom mig och utanför mig själv.

Lång tystnad

Jag har inte varit inne på min blogg på evigheter. Nu loggade jag i alla fall in, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra här. Vad jag ska skriva. Känner mig vilse och har tappat orden. Vet inte var jag ska hitta dem igen. Kanske får jag låna någon annans ord? Jag får leta efter dem i böcker och se om någon har skrivit om mig. Nej, inte om mig specifikt men om någon som känner som jag.

Jag orkar inte med Lucia. Orkar inte med julen.

Stortån berättar

Jag tror att det är bra för mig att skriva. Det har det ju alltid varit, men jag har kommit av mig - big time - och det är svårt att komma igång igen. Det blir kanske bara svammel till en början, men så småningom måste jag hitta tillbaka till mitt ursprungliga bloggande där jag skrev av mig. Det funkade; jag mådde bättre. Just nu är det någonting i mig som har kramp - inte bara skrivkramp alltså utan mer av en känslokramp. Återhållna känslor som får negativa effekter på kroppen. Just nu har jag en inflammerad (infekterad?) tå som har bråkat i 1,5 månad. Den blev bra, men sedan har den börjat - och börjat om igen. Har varit på medicinsk fotvård, och hon har gjort vad hon kan. Men det är något mer med den. Den kanske behöver skriva av sig om vad det innebär att vara min stortå? Så här kommer - åtminstone början på - en stortås bekännelser:

Som stortå blir man trampad på varje dag. Man gör sitt bästa, och ändå blir man trampad på. Det är inget vidare, kan jag säga. I åratal fortsätter man ändå att göra sitt bästa; man vill ju vara en bra stortå trots allt, en uppskattad stortå. Sedan börjar man ge sig till känna genom nageltrång och tänker att nu ska jag väl ändå bli uppmärksammad. Vad får man då? 45 minuter hos en fotvårdare som plågar en. Och sedan... Ingenting.

Varför är det så här? Jag är ju en del av människans rötter. Jag är grunden för allt hon står på. Och ändå får jag ingen uppskattning. Jag får ta och hitta på något mer än bara nageltrång för att hon ska börja lyssna på mig. Jag vet, en röd och öm, bultande och värkande tå kan hon väl inte bara ignorera. Säg att hon inte kan det.

Var gång som en stjärna faller

I natt sov jag hela natten för en gångs skull. Det händer sannerligen inte ofta. Nu kom jag väl inte i säng så tidigt, vilket gjorde att det inte blev så många timmar. Men ändå. Vi körde nämligen ut i ödemarken igår kväll för att titta på meteorregnet. Natten innan dess var det så igenmulet här så då såg man absolut ingenting.

Vi stod i mörkret en stund för att ögonen skulle vänja sig, och sedan: Oj, vilket skådespel! Fyrverkerier kan gå hem och lägga sig. Men det är något magiskt över "fallande stjärnor" som de sa förr om meteorer. Har för mig att någon svensk poet har skrivit en fin dikt om det, men just nu kommer jag varken ihåg poetens eller diktens namn så jag kan inte hitta den.

Jag har förstått att det finns en del människor som inte tycker om att känna sig små och tänka på evigheten, men det är något jag älskar. För mig är det magiska ögonblick då jag kan betrakta alltings storhet och få känna mig mindre än en myra. Då återtar mina problem lite mindre proportioner och jag känner mig lättare en kort liten stund. Det är vackert.

Väder

Höstväder på hösten tycker jag inte om, för det hindrar sommaren.
Men höstväder så här på vintern gillar jag.
När det är +10 grader och solsken istället för -10 grader och snöstorm.
Så på ett sätt gillar jag i alla fall höstväder, någon gång om året.
Men nu fasar jag för vintern, den isiga, kalla,
frostigt elaka kylan som ger mig värk, ångest och depression.
Nej, kylan är ingen jag vill umgås med. Inte idag,
och inte imorgon, och inte heller någon annan heller.
Och amerikanska väderspågubbar som lovar
en lång, iskall och snörik hemskt vinter här i Sverige.
Jag röstar nej till det! Varför kan vi inte få vara med
och bestämma vårt eget väder? Det är ju vi som ska leva
med det.

Nu har jag för första gången på länge skrivit lite i mina skrivloggar, så jag lägger ut länkarna här till min svenska skrivblogg och min engelska skrivblogg för den som eventuellt vill läsa.

Viltolycka

Det är ytterst sällan jag kör bil på landsväg i mörker, eftersom jag har svårt med det, men nu blev det så igår kväll i alla fall. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, eftersom det inte skulle hinna bli helt kolmörkt innan jag kom hem.

Det gick trots allt bra större delen av vägen hem, men ca en kilometer söder om byn blev det besvärligt. Det var fullt med bilar åt båda hållen och som tur var höll alla en ganska låg hastighet, ca 70 istället för 90. Rätt som det var så såg jag bara ett rådjur framför mig. Det had uppenbarligen blivit påkört av någon, för det stod på knäna nästan mitt på mitt körfält. På ren reflex väjde jag för rådjuret, och på ren tur var det ingen bil i den vänstra körbanan just då, för annars hade jag frontalkrockat med någon. Och den som hade kört på rådjuret hade inte stannat någonstans.

Jag ringde polisen och anmälde viltolyckan - de skulle skicka ut en jägare - och av de alla rader av bilar som åkte förbi olyckan så var det bara jag och en till som hade ringt. Har folk ingen empati med djur? Har alla för bråttom för att bry sig om? För bråttom att följa lagen och göra det man måste? Vad har hänt med det här landet egentligen?

Sedan när jag kom in i byn så fälldes järnvägsbommarna, så jag stannade bilen framför bommarna för att vänta in tåget. Det går inte att komma hem till oss någon annan väg. Jag såg att bilen bakom också stannade och att den föraren gick ur bilen och tände en cigarrett. Sedan gick han fram till min bil och tittade in på mig genom rutan. Han såg dessutom ut som en riktigt skum typ, och jag kan inte begripa varför han gjorde så, men obehagligt var det. Det finns en hel del langare här i byn och rätt många som är påtända.

The Hunger Games

Jag såg nyligen den andra filmen om The Hunger Games. Jag vet inte hur många det finns, för sådant håller jag dåligt reda på.

Men en sak vet jag, och det är att jag tycker att de verkligen lyckats med att skapa en allegori över vår tid.

• Det där att allting ser ut att vara något som det egentligen inte är.
• Konkurrensen mellan människa och människa.
• 15 minuter i rampljuset, till varje pris
• Maktgalna människor tar över och korrumperar världen
• Och så det här med att man filmar andra människors elände

Ja, det finns så oändligt mycket mer också egentligen, men som vanligt sviker mitt minne mig. Det var några veckor sedan jag såg filmen nu. Jag får lust att lästa böckerna faktiskt, för det brukar ju vara så att om en film är bra så är boken ännu bättre.

Drömmen om en dröm

Återigen ett inlägg som både är en Skrivpuff och ett vanligt inlägg i samma.

Skrivpuff: I kapp

Jag undrar om jag någonsin kommer att komma ikapp med livet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det känns som om någon har stulit så där en 20 år av mitt liv. Ibland tror jag att det här bara är en mardröm och att jag ska vakna en dag och vara 31 år ung igen. Jag hoppas på det varje dag, men varje dag när jag ser mig själv i spegeln undrar jag vem där medelålders kärringen är som glor så bittert på mig. Inte är det jag i alla fall. Eller rättare sagt, jag vill inte att det ska vara jag.

Idag när jag var på stan och letade skor kom jag på mig själv med att bli riktigt ordentligt avundsjuk på alla unga tjejer som provade skor. Jag skulle vilja vara så där ung och fräsch igen och kunna klä mig snyggt. Slippa köpa fula fotriktiga skor därför att jag inte kan gå om jag köper något annat. Och då, när jag tänker sådana tankar, förstår jag vem den där medelålders kärringen är.

Tjugo år av mitt liv har jag missat, och dem får jag aldrig igen. Inte hur jag än skyndar mig och stressar och pressar mig själv att försöka hinna så mycket som möjligt. Det enda som händer är jag blir ännu tröttare och ännu sjukare. Och ännu mer bitter. Så ibland tänker jag att jag ska lägga precis allting åt sidan och försöka att bara njuta av livet. Jag skulle vilja ligga i en hängmatta, i skuggan av två stora träd, och bara läsa. Drömmar är drömmar, men det är inte verklighet. Vilket jag än väljer kommer jag aldrig att komma ikapp.

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!

Är lycka i en bur verkligen lycka?

I söndagens mässa pratade prästen i predikan om lycka. Jag kan inte längre redogöra för precis vad det var hon sa som fick mig att associera, men hur som helst så associerade jag till H C Andersens saga Näktergalen (som kan läsas HÄR).

För den som inte orkar läsa sagan kan jag i korthet berätta att den handlar om en kejsare som blir så förtjust i näktergalens sång att han beordrar att den ska fångas och sättas i bur inne på hans kammare. Men när näktergalen blivit instängd i buren så slutar den sjunga.

Det var uppenbarligen så redan på H C Andersens tid, men jag tror att det är ännu vanligare idag att människor försöker fånga lyckan och stänga in den i en bur för att den inte ska försvinna.

Ni som känner mig sedan länge vet vad jag tycker om det jag kallar för positivitetsrörelsen, dvs det krystade, framtvingade sökandet och fasthållandet vid det som är positivt. Jag pratar alltså inte om tvättäkta optimister som är positiva av naturen. Jag pratar om de som slänger ur sig "Tänk positivt!" till en människa som lider, och det är något av det mest negativa man kan säga till en person som är deprimerad eller en som sörjer.

Jag läste igår på Facebook något som Carl Gustav Jung skrivit:

"När man desperat försöker att vara god och underbar och perfekt, utvecklas skuggan i ännu högre grad till att vara svart och ond och destruktiv. Människor förstår inte det; de försöker alltid sträva efter att vara fantastiska, och sedan upptäcker de att förfärligt destruktiva saker händer som de inte kan förstå, och de antingen förnekar de att sådana saker har något med dem att göra, eller om de erkänner dem... försöker de minimera dem och lägga ansvaret någon annanstans." (Min översättning från engelska)

Det här märker jag i alla de grupper på Facebook som jag är med i - Facebook är underbart när det gäller att studera människans sanna natur, för folk är inte alls lika benägna att sätta på sig sin vanliga mask på Facebook som i IRL, utan här kommer människors rätta jag fram. Och i alla grupper uppstår gång på gång samma diskussioner. Någon klagar på "negativiteten" i gruppen, en del håller med och tycker att folk "gnäller" för mycket, medan andra som jag försvarar människans rätt att få berätta precis som det är. När man gör det får man verkligen veta att man lever. De så kallade "positiva" personerna blir fruktansvärt aggressiva och går till riktigt elaka personangrepp. Hur positivt är det egentligen? Inga positiva, optimistiska, lyckliga människor gör så.

Jung skriver också:

"Du är inte enbart vit, en del är svart, men båda utgör hela människan. Det är inte att utplåna den vita substansen när du accepterar det svarta - tvärtom; det är endast när du inte kan det som saker går fel, när det inte finns något annat än vitt och något annat än svart. Det är helt enkelt neurotiskt." (Min översättning från engelska)

Men människor fortsätter att försöka fånga lyckan och sätta den i bur; de försöker tvinga fram lyckan. Men då tänker jag att måste man ställa sig frågan:

Är lycka i en bur verkligen lycka?

Blir vi inte faktiskt lyckligare om vi accepterar hela vårt jag och inte bara halva? Jag tänker på yin och yang symbolen; halva är vit och halva är svart, och i det vita finns det alltid ett element av svart och vice versa.

Livet

Imorse satt jag och tänkte att livet är som en gammal dator. Man startar om och startar om, men det hakar upp sig hela tiden. Man gör en diskresning, men hårddisken fylls snabbare än man hinner rensa. Och rätt som det är, utan att man vet hur det har gått till, så har man fått något virus, och då går det ännu trögare. Och till slut orkar man inte starta igen...

Kafka

 Det var inte så länge sedan jag skrev ett inlägg om en stor skalbagge som jag hittade på tröskeln till bilen. Den som har missat det kan läsa det HÄR.

I slutet på förra veckan var det dags igen. Jag var på annan ort och skulle sätta mig i bilen för att köra hem. När jag öppnade dörren på passagerarsidan rasslade det till och ut ramlade en ännu större skalbagge. I motsats till den förra så var den här i allra högsta grad levande.

Jag som inte ens gillar småkryp blir ju livrädd för sådana här enorma kryp, så rädsla var givetvis det första som slog mig. Sedan tänkte jag så här: Vissa människor skulle vid det här laget börja fundera över om det här är något slags tecken. Med tanke på att jag aldrig i hela mitt 50+ liv tidigare har sett en enda så där stor skalbagge så är det helt osannolikt att jag på mycket kort tid ska se två stycken.

Men om det är ett tecken? Vad betyder det i så fall?

Ja, vad betyder stora skalbaggar för mig? Jag började fundera, och det dröjde inte länge innan jag kom att tänka på Franz Kafka och hans bok Förvandlingen där en man vaknar en morgon och upptäcker att han har förvandlats till en jättestor skalbagge.

Förvandling alltså. Till vad? Ja, det vet jag inte. Jag vet bara att det handlar om förvandling.

Ett halvtomt glas

Det talas mycket, när man ska definiera vad som är en pessimist och vad som är en optimist, om ifall man anser att ett halvt glas med vatten är halvtomt eller halvfullt. Men en del av oss låter oss inte definieras så lätt.

Jag tänker att halvtomt glas i allra högsta grad är påfyllningsbart, och det är jag tacksam för. Det känns inte alls som att det går att fylla på lika mycket i ett halvfullt glas. Och det är ju just det man väljer att fylla livet med som är det trevliga och meningsfulla i tillvaron.

Vad kallas man om man intar den hållningen?

Melankoli är vackert

När jag ändå är inne på temat känslor så gör jag ett eget inlägg om en känsla jag från gårdagens inlägg: Melankoli.

Jag tycker både ordet och känslan är väldigt vacker. Den är som Ior i Nalle Puh. Många människor beskyller Ior för att vara pessimist och negativ, men jag tycker att han bara är melankolisk. Vackert melankolisk.

Precis som när det gäller många andra känslor tillåter vi oss sällan att vara melankoliska. Tyvärr. Vi missar större delen av känslospektrat med följd att vi känner oss fångna i oss själva. Det i sin tur gör att vi försöker fly från oss själva på allehanda olika sätt. Det kan vara resor, shopping, missbruk, träning osv. Det finns många sätt, och inget av dem är bra.

Det sägs ofta att om man ler så kommer man att känna sig gladare. Det stämmer inte. Det finns studier som visar att flygvärdinnor ofta mår väldigt dåligt. Det visar sig nämligen att om man inte känner sig riktigt bra men ler och låtsas att allting är bra så kommer man att må ännu sämre. Så varför inte erkänna för dig själv och andra att du känner dig t ex melankolisk? Det är riktigt skönt att tillåta sig att vara melankolisk ett tag. Världen går inte under för det. Och inte man själv heller.

En som gjorde det var Nils Ferlin. Han var mästare på melankoli. Någonstans i någon av mina flyttkartonger finns en annan bok, en som handlar om melankoli och som jag ska läsa så fort jag hittar den.

AV STÄNDIG ORO …

Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mej vara.

~ Nils Ferlin

Varför gråter inte folk ens på begravningar?

Varför är människor så rädda för att gråta? Det är en fråga jag som gråterska ofta ställer mig. Vad är det de tror är så farligt med gråt? Är det det att vi lever i ett land där mer eller mindre alla känsloyttringar för tabu? I Sverige får vi inte bli arga, och vi får definitivt inte bli ledsna. Vi måste vara lagom glada och alldeles väldigt positiva. Varför det när vi är utrustade med ett brett känslospektrum?

Arg
Belåten
Besviken
Chockad
Entusiastisk
Euforisk
Frustrerad
Fundersam
Föraktfull
Förbannad
Förtjust
Förtvivlad
Förundrad
Förvånad 
Förväntansfull
Förälskad
Generad
Hatisk
Häpen
Indignerad
Inspirerad
Intresserad
Irriterad
Ledsen
Lycklig
Lyrisk
Lättad
Melankolisk
Nedstämd
Nervös
Nöjd
Olustig
Orolig
Passionerad
Plågad
Rasande
Skamsen
Skräckslagen
Skuldtyngd
Skyldig
Sur
Sårad
Sömnig
Upphetsad
Upprörd
Ursinnig
Uttråkad
Vredgad
Ångestfylld
Äcklad
Överraskad...

Den här listan är bara en liten del av alla de känslor vi har,  så varför gör vi vårt bästa för att försöka förtränga de flesta av de känslor vi har? Det verkar inte vettigt. Jag tänker mig känslorna som en sorts karta som vi använder för att navigera genom livet. Känner man skuld, ja då vet man att man ska styra bort från det som ger upphov till skuldkänslor. Till exempel. Men varför anses då vissa känslor vara finare än andra? Eller vissa "negativa" och andra "positiva"? 

Alla känslor är bra! De visar oss att vi lever och att vi reagerar som vi ska på faror, förluster, orättvisor etc, och det måste väl vara bra att vi har hela kartan med oss. Men betänk att en del människor river bort större delen av kartan och säger sig att de bara får känna de känslor som finns på kartan. Men hur ska det gå till? Känslolivet går inte att riva itu och kasta bort vissa delar av. Skulle vi göra det så skulle vi gå omkring som någon sorts zombies, och det blir rätt otrevligt både för en själv och för omgivningen. Då kommer man att krocka både ofta och rejält med andra människor.

Jag har varit på ett antal begravningar i mitt liv, och utan att överdriva har jag varit den som gråtit absolut mest på allihop. På många har jag till och med varit den enda som har gråtit. Men vad är det med folk? Varför vågar de inte ens gråta på begravningar? När vi själva dör en gång i tiden, vill vi då inte att det ska finnas människor som kommer att sakna oss? Och varför skulle det då vara så svårt och farligt när vi saknar en annan människa? De ska väl också ha någon som saknar dem.

Många människor försöker springa ifrån ångest, sorg, vrede och liknande. Men vart du än går kommer du att möta dig själv förr eller senare. Känslorna ligger kvar i ryggsäcken och väntar på ett tillfälle när de kan övermanna dig, då du blir tvungen att ta itu med dem. Och en sak är säker, det är faktiskt lättare att ta hand om känslorna när de uppstår, för då vet man vad de handlar om, än att ta hand om dem flera år senare för då kan de te sig väldigt obegripliga.

Så här går mina tankar en måndagmorgon. Fyll gärna på listan med känslor om du kommer på fler!

HÄR  kan du läsa ett annat intressant blogginlägg om känslor.

Attraktionslagens mörka baksida 6 - eller Hemligheten bakom "Hemligheten"

Jag skrev ju en serie inlägg om baksidan av attraktionslagen, nämligen Attraktionslagens mörka baksida 1-5. De inläggen läser du HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

Nu hittade jag ett blogginlägg som förklarar hur det verkligen hänger ihop. "The Secret" och attraktionslagen har fått det om bakfoten, precis som jag sagt hela tiden. Blogginlägget läser du HÄR.

Det är frågan om vad som är hönan och vad som är ägget, och "The Secret" människorna tror att hönan är ägget, när det faktiskt bara är ägget som kan vara ägget. Låter det kryptiskt? Läs blogginlägget jag länkade till!

Riddare av den sorgliga skepnaden

Det är jag det - tänker på dem som tyckte att dikten jag lade in häromdagen var sorglig. Jag är nog en rätt sorglig figur. Eller melankolisk är jag i varje fall så det förslår. Och jag skulle nog inte vara jag om jag inte var det. En Ior. 

Om att oroa sig - eller inte

Jag hittad en artikel på expressen.se som heter "Vissa oroar sig aldrig - hur gör de egentligen?" (du hittar hela artikeln här: http://www..expressen.se/halsoliv/vissa-oroar-sig-aldrig-hur-gor-de-egentligen/) Jag ska absolut inte citera allting här, men det är några punkter som jag tycker är speciellt intressanta:

De går till grunden med sin oro
Att ta reda på vad som, egentligen, orsakar oron är... ett avgörande steg.

De slutar inte oroa sig, de ägnar oron en viss tid
Lugna personer ägnar sig åt sina problem och sin oro fullt ut, för att sedan ge sig hän åt annat.

De kan se möjligheter i svåra situationer
Även om det kan se mörkt ut, kan en lugn person ofta se en ljusglimt.

De ställer sig själva rätt frågor
I en svår situation frågar de sig:
- Är det här verkligen mitt problem?
- Kan jag påverka den här situationen?
- Vad kan jag göra?
- Har jag nu gjort allt för att förbättra situationen?
- Är problemet överhängande och akut?

De bejakar sina negativa känslor
Studier har visat att vår stress sjunker när vi skriver att vi är stressade.

Det här är alltså jag i ett nötskal. De här strategierna har jag själv kommit fram till den svåra vägen. Och de funkar verkligen. Jag kan alltså ännu en gång konstatera att jag är en person som finner mitt lugn genom att bejaka oro, rädslor etc och skriva om dem. Då kan jag svara på frågorna ovan och finna vägar för hur jag ska agera.

Kafka och deckare

Jag gillar Bodil Malmsten och har nog läst de flesta av hennes böcker - utom hennes poesi faktiskt. Nu senaste läste jag hennes bok Så gör jag. Där citerar hon bl a Kafka. Kafka gillade tydligen inte deckare - och det är inte jag heller. Han tyckte Han tyckte att vardagen är mystisk och märkvärdig så det räcker:

 

"Att beskriva vardagen är att skriva den bästa deckaren någonsin."

~ Kafka

 

Attraktionslagens mörka baksida 5

I februari skrev jag en serie på fyra inlägg som handlade om det jag betraktar som attraktionslagens mörka baksida, och här kommer nästa inlägg i serien. Egentligen går det att skriva precis hur mycket som helst om det, men jag försöker ändå att begränsa mig.

Nu har det som jag tänker på som positivismrörelsen även nått Facebook. Alla skriver tre positiva saker om dagen på sin statusrad och skickar vidare till åtminstone två av sina vänner. Jag fick också en sådan inbjudan, men jag valde att avstå, för jag tycker att det vilar något osunt över det hela. Inte det att vara positiv i sig, men just att låtsas vara det, fast ens tillvaro i själva verket håller på att krackelera.

Det är så lätt att tro att "det och det hände för att jag var positiv". Eller att "det och det hände för att du var negativ". Det som händer, det händer vilken sinnesstämning man än befinner sig i. Det som är frågan däremot är om man är mottaglig eller inte när det händer något skoj. Men det är en helt annan sak. Det handlar om att man attraherar det ena eller det andra utan om man är beredd att ta emot det som kommer - både det roliga och det mindre roliga. Jag menar alltså att det handlar om hur man agerar. Inte hur man tänker.

Redan i Gamla Testamentet står det om det som jag menar, att man ljuger för sig själv om man menar att det alltid går att tänka positivt:

        De säger: "Allt är väl, allt är väl!" men allt är inte väl.
        ~ Jer 6:14

Här kommer samma budskap i en modernare - och mer förklarande - variant:

"En människa som för en kamp med livet, må den vara tillfällig eller långdragen, ytlig eller djup, som upplever, smärta, stress eller oro, eller att livet gör illa, och som hela tiden får signaler utifrån om att det inte är okej att uttrycka den inför andra, blir belagd med en skuldbörda för att det den känner och upplever är "fel", att hennes upplevelser och känslor inte är accepterade eller legitima. Dessa signaler blir ett normerande maktspråk som kryper livsutrymmet för den som lider, och kväver den röst och de uttryck som människa behöver i sin process. Det blir ytterligare en pålaga i det som redan känns tungt.

Det talas mycket om att "våga" vara positiv. Jag har väldigt svårt att tro att en människa som uttrycker genuin livssmärta gör det för att den är "rädd" för att vara glad och harmonisk. Det är som att säga att det är ditt eget fel att ditt liv är smärtsamt och om du bara förstod att tänka glada tankar så skulle lidandet försvinna. Att tvingas tränga bort det som gör ont skapar bara mer lidande. För många handlar inte lidandet om enbart tankemönster, utan om genuina svårigheter som de tvingas leva med och hantera från dag till dag. Saker som gör livet till en kamp där glädjen hela tiden måste erövras, något som tar enormt med kraft om man befinner sig i underläge. Alla har inte samma förutsättningar att hjälpa sig själva till glädje. Alla fungerar inte på samma sätt. Många bär på sår som inte syns på ytan och som också i många fall är dolda för den som erfar och känner dem. Att då stänga för möjligheten att uttrycka dem, att ta fram dem i ljuset och titta på dem, vrida och vända på dem tillsammans med andra, söka gemensamma erfarenheter och insikter för att komma vidare, upp ur smärtan och nå läkning och befrielse, är att göra illa. Att bombarderas med positivitet och ryck-upp-dig-mentalitet kan vara direkt kontraproduktivt för en människa som har begränsade möjligheter och vägar att ta sig ur sin situation. Det skapar en pålagd skuld för sin egen situation, för att man inte orkar vara glad och positiv, oavsett hur livet ser ut. Livet är inte bara glädje. Det är en ständig process, ett växande, där alla aspekter av det mänskliga måste få utrymme att finnas till, uttryckas, bearbetas. Jag vill vända på det och säga att de som stänger och ständigt flyr från det svåra, från motståndet och de komplexa och svåra frågeställningarna i livet, bär på en rädsla för vad det innebär att vara människa. Och det är helt okej att göra det valet, men det är inte okej att tvinga andra människor att göra detsamma.

Jag är medveten om att det finns de människor som fastnar i den lidandes identitet, söker det för att kunna få bekräftelse, som medvetet eller undermedvetet utnyttjar det i sina relationer eller kommunikation med omgivningen. Men jag är övertygad om att de är i minoritet. Och dessa människor kommer sannolikt inte att vara mottagliga för en förenklad "tänk positivt"-retorik i vilket fall som helst. För de som faktiskt bär på genuin livssmärta och behöver få släppa fram den för att bearbeta och läka, är den i många fall provocerande. Vi behöver alla glädje i våra liv för att balansera det som är mörkt och svårt, men den kan inte skapas genom att inte låtsas om det svåra, djupa och komplexa. Vi behöver insikt i alla aspekter av oss själva för att växa och läka, och för att nå dig behöver även den mörkare delen av vår inre värld få utrymme att behandlas tillsammans med varandra, i en gemensam dialog. Att kalla allt som har med det dunkla, dolda djupet i människan för negativitet eller gnäll är att göra både sig själv och sina medmänniskor en otjänst..."

       ~ Martin Lundmark

Stort tack till Martin Lundmark för lånet av den kloka texten!

Och nej, jag är fortfarande inte pessimist eller negativ. Jag är realistisk optimist med båda fötterna på jorden - inte nergrävda i jorden, men inte heller svävande en lång bit ovanför marken.

Ett mörker har fallit över Europa

Jag är bestört över valresultatet igår. Ett mörker har fallit över Europa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva detta under min livstid. Förintelsen under andra världskriget var inte så länge sedan.

 

När jag gick på gymnasiet fick skolan besök av en ungersk jude vid namn Ferenc Göndör som överlevt Auschwitz. Det var enda gången det blev så tyst i aulan att man hade kunnat höra en knappnål falla. Han berättade, och han visade tatueringen med numret som tyskarna hade gjort på hans arm. Ferenc reste runt till skolorna och berättade i hopp om att det som hänt aldrig mer skulle hända. Han skrev också en bok, A-6171: Jag överlevde Auschwitz. Jag har läst den mer än en gång, och den står i bokhyllan än. Men en personlig dedikation där han tackar för det intresse jag visade för judarnas öde under kriget.

 

I mitten på 80-talet besökte jag ett av tyskarnas koncentrationsläger, Dachau. Där köpte jag ett tygmärke där det står "Aldrig mer" på olika språk, och någonstans inom mig har jag svurit på att jag aldrig kommer att medverka till att något liknande kommer att hända igen. Aldrig mer!

 

Nu ser jag att hela Europa är på väg åt samma håll som Tyskland på 30-talet, och jag tänker inte hålla tyst. Så fort man delar upp mänskligheten i "vi" och "dom" som de främlingsfientliga partierna gör så är man illa ute, för då finns det ofelbart människor som kommer att betrakta andra som mindre värda, ja till och med oönskade, och då tänker jag inte hålla tyst.

 

För Ferenc' och alla andras skull kommer jag inte att hålla tyst. Jag kommer att skrika ut mitt budskap från alptopparna, och om jag tystnar så kommer stenarna att ropa.

 

Låt oss aldrig glömma!