Stortån berättar

Jag tror att det är bra för mig att skriva. Det har det ju alltid varit, men jag har kommit av mig - big time - och det är svårt att komma igång igen. Det blir kanske bara svammel till en början, men så småningom måste jag hitta tillbaka till mitt ursprungliga bloggande där jag skrev av mig. Det funkade; jag mådde bättre. Just nu är det någonting i mig som har kramp - inte bara skrivkramp alltså utan mer av en känslokramp. Återhållna känslor som får negativa effekter på kroppen. Just nu har jag en inflammerad (infekterad?) tå som har bråkat i 1,5 månad. Den blev bra, men sedan har den börjat - och börjat om igen. Har varit på medicinsk fotvård, och hon har gjort vad hon kan. Men det är något mer med den. Den kanske behöver skriva av sig om vad det innebär att vara min stortå? Så här kommer - åtminstone början på - en stortås bekännelser:

Som stortå blir man trampad på varje dag. Man gör sitt bästa, och ändå blir man trampad på. Det är inget vidare, kan jag säga. I åratal fortsätter man ändå att göra sitt bästa; man vill ju vara en bra stortå trots allt, en uppskattad stortå. Sedan börjar man ge sig till känna genom nageltrång och tänker att nu ska jag väl ändå bli uppmärksammad. Vad får man då? 45 minuter hos en fotvårdare som plågar en. Och sedan... Ingenting.

Varför är det så här? Jag är ju en del av människans rötter. Jag är grunden för allt hon står på. Och ändå får jag ingen uppskattning. Jag får ta och hitta på något mer än bara nageltrång för att hon ska börja lyssna på mig. Jag vet, en röd och öm, bultande och värkande tå kan hon väl inte bara ignorera. Säg att hon inte kan det.