Kapplöpning till graven

Idag blev jag omkörd av en bilist som hade verkligt bråttom. Jag körde i 90 - på en 90-väg - och den här föraren måste ha kört i åtminstone 120. Jag har nog aldrig sett någon köra om så snabbt. Den körde förbi 3-4 bilar, trots att det var möte lite längre upp i backen. Jag trodde att hen skulle krocka med en lastbil, men den här gången hade hen tur. Änglavakt.

Jag undrar hur man tänker när man kör på det viset. En gång kom jag som tredje bil till en olycksplats, där båda förarna vad döda. Den ende överlevande var en skadad liten pojke som skrek och skrek. Blodet rann ner i ögonen på honom så han slapp åtminstone se sin döda pappa.

Under alla år efter olyckan har jag tänkt att jag ska skriva en krönika om den här kapplöpningen till graven som folk ägnar sig åt. Varför har de så bråttom till graven? Varför går inte säkerheten först? Nåja, idag - äntligen - har jag börjat skriva, för nu i julstressen kör folk ännu farligare än vanligt. Hur tänker de? Eller tänker de inte alls? Jag vet inte. Jag vet bara att jag högst ogärna kör bil. Det är farligt. Det hjälper ju inte att jag kör försiktigt för någon annan kan döda mig i trafiken. Alla skulle behöva sakta ner. Häromdagen läste jag i tidningen om en man som dödats vid ett vägarbete. Det var någon som hade för bråttom. Igen.

Det är ingen racerbana de kör på. Det är allmän väg. De kan göra sina barn föräldralösa och sina partners till änkor/änklingar. Tror de att de är odödliga? Eller vill de dö? Vem vill döda någon annan? Jag fattar det inte.

Nu blev det min tur att krascha - igen

Jaha, och så var det jag som kraschade. Det hände igår kväll. På ett sätt kan man säga att det var självpåtaget men på ett annat så var det inte det.

Så här var det nämligen. Jag tänkte - korkat nog - att jag skulle följa med Sambon på ett öppet möte på AA, alltså ett möte där även anhöriga till alkoholister är välkomna. Jag trodde att det hade gått så lång tid nu från helvetesåret 2012 att jag skulle klara av det. Jag sa inget själv på mötet, för jag verkligen avskyr den mötesformen. Jag var fullt upptagen med att försöka hantera de jobbiga känslor som uppstod inombords.

Och i bilen hem brast det. Jag har fått en riktigt rejäl flashback från 2012, då när jag fick veta att dåvarande Särbon (min nuvarande Sambo) supit ett bra tag utan att jag vetat om det. Och jag känner hur jag faller... och faller... och det finns ingenting som tar emot. "Ett vulkanutbrott" kallade min sjukgymnast det efter att jag brutit ihop på hennes brits.

Visst är det så jäkla typiskt!? Jag hade precis konstaterat att jag mådde ovanligt bra psykiskt för att vara jag. Och så hände detta. Nu har depression, harm, vrede och livsleda satt sina vassa klor i mig och har mig i ett stadigt grepp. Jag vill inte mer. Jag orkar inte försöka hantera de här känslorna en gång till. Jag vill inte. Och hade han inte varit alkoholist - eller åtminstone inte supit under den tid vi varit ett par - så hade jag aldrig behövt må dåligt av det här.

Nu får jag nog censurera mig själv, för jag känner att det är en störtflod av svordomar och andra fula ord som vill ut.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR. 

Om kraschade datorer och annan teknik

De som har följt min blogg länge har tidigare läst om min frustration över teknikens vidunder, dvs kraschade datorer. Nu i helgen var det dags igen.

Jag behövde skriva ut ett viktigt dokument som jag behövde få iväg igår. Och innan jag skulle skicka iväg det behövde jag skriva ut det för att korrekturläsa. Mina ögon orkar nämligen inte läsa speciellt länge på en datorskärm innan de börjar krångla och jag till slut inte ser någonting.  

Hur som helst, så la skrivaren av. I panik kopplade jag in min gamla skrivare i en gammal dator som jag i princip inte kan använda till någonting annat därför att den är så gammal att det inte längre går att uppdatera. Skrivaren är så gammal att den har en sådan där kontakt som man skruvar fast på datorburkens baksida. Den går alltså inte att koppla till en bärbar dator.

Jag tog ut mitt dokument på ett USB-minne och lyckades hitta ett par gamla bläckpatroner, och skrivaren hann precis skriva ut en testsida så jag såg att den fungerade. Då pajade den gamla datorn helt och hållet.

Ja, allting är sig kusligt likt med mig och datorer. Frågan är bara varför de alltid kraschar i min närhet.

Jag funderar på att skaffa en sådan här skrivare istället. Som jag minns det så höll de väldigt mycket längre än dagens maskiner.

Väder

Höstväder på hösten tycker jag inte om, för det hindrar sommaren.
Men höstväder så här på vintern gillar jag.
När det är +10 grader och solsken istället för -10 grader och snöstorm.
Så på ett sätt gillar jag i alla fall höstväder, någon gång om året.
Men nu fasar jag för vintern, den isiga, kalla,
frostigt elaka kylan som ger mig värk, ångest och depression.
Nej, kylan är ingen jag vill umgås med. Inte idag,
och inte imorgon, och inte heller någon annan heller.
Och amerikanska väderspågubbar som lovar
en lång, iskall och snörik hemskt vinter här i Sverige.
Jag röstar nej till det! Varför kan vi inte få vara med
och bestämma vårt eget väder? Det är ju vi som ska leva
med det.

Nu har jag för första gången på länge skrivit lite i mina skrivloggar, så jag lägger ut länkarna här till min svenska skrivblogg och min engelska skrivblogg för den som eventuellt vill läsa.

Trött - på resan genom livet

💤 💤  I natt tror jag faktiskt att jag sov nästan 7 timmar i sträck. Jag vet inte när det hände senast. På något vis inbillar man sig att man borde känna sig piggare efter en natts sömn, men så är det inte. Inte när man lider av utmattningssyndrom och har en sömnskuld på drygt 22 år. Då blir man faktiskt tröttare, trots att man inte trodde det var möjligt, efter en natt med hyfsad sömn. Och jag har för länge sedan slutat förvänta mig att nästa natt ska bli lika bra, för den kan bli precis raka motsatsen.

Om jag kunde skulle jag sova så många timmar som möjligt, dygnet runt. Bara kliva upp för att äta och gå på toa. Speciellt nu på vintern skulle jag vilja gå i ide och bara sova. Men det går inte. Jag får nöja mig med det jag kan sova på natten. Övrig tid får jag bara krypningar i hela kroppen nästan så fort jag lägger mig ner. Restless Legs Syndrome (eller WED som den nu kallas i Sverige) är en sjukdom som är ren tortyr. När det är som värst känner man för att lägga sig framför ett tåg eller något, bara för att få det att sluta. Förresten så är det inte bara när jag ligger som jag på krypningar; det kommer ofta om jag sätter mig bekvämt i en fåtölj för att läsa 📕  eller se på 📺 också. Eller när jag åker bil, buss eller tåg. Lite när som helst faktiskt.

Och så blomstrar ju min depression så här års. 😢  Det är svårt att hålla emot. Speciellt  när kroppen inte lyder. Min mage kan få spader precis när som helst, och då får jag smärtsamma kramper i tarmarna. Det gör nästan lika ont som att föda barn kan jag säga, så förstår ni på ett ungefär. Och så får jag springa på toa i timmar. Det går ju an när jag är hemma, men jag är alltid livrädd när jag är någon annanstans att det ska sätta igång så jag känner mig väldigt bunden till hemmet, vilket gör mig ännu mer deprimerad.

Jag var en väldigt aktiv människa en gång i tiden, hur otroligt det än låter. Tänk vad roligt jag hade under åren innan jag träffade mitt ex. Men först backar jag ända tillbaka till skolåldern. Jag tyckte att man fick läsa för lite språk i skolan, så jag läste extra engelska via UtbildningsRadion. Och finska, också på UR. Jag gick en kvällskurs i italienska, och sedan läste jag det språket på gymnasiet. Ja, och så läste jag in en årskurs franska på egen hand och gjorde en s k särskild prövning så jag fick betyg. När jag flyttat hemifrån hade jag blivit lite mer modig och gick på kvällskurser i franska och konst. Jag sjöng i kör och var med i en amatörteatergrupp. Något senare tog jag upp jazzbalett igen som jag hade dansat som barn. Jag fortsatte på konstkurs och gick en konversationskurs i italienska. Och så gick jag en kurs i bokföring. Ja, det var verkligen fullt upp. Men allt det tog slut när jag träffade min ex-man, för att han tyckte att vi skulle sitta hemma och uggla tillsammans. Och jag anpassade mig. Jag kompromissade bort mig själv. Ja, jag anpassade mig nästan till döds. Och så kom barnen, och då fanns det verkligen inget utrymme för något annat. Och jag dog långsamt inombords. Fick lite nytt liv i samband med skilsmässan men kraschade efter att jag jobbat två jobb i ett halvår för att försöka försörja mig.

Och ja... nu är det som det är... Och det verkar inte bli bättre. Jag märker till och med en kraftig försämring av bl a minnet.

Oj, vad länge sedan det var...

Nu var det extremt länge sedan jag skrev på bloggen. Vad jobbigt det är att klara sig utan dator!

Det blev så här att jag skulle försöka göra en fabriksåterställning på min minidator (även kallad bloggdator) enligt tillverkarens instruktioner. Det slutade med att datorn kraschade. Den nya alltså. Så jag gick till försäljaren, utrustad med ett kontoutdrag eftersom jag hade städat bort kvittot. Det funkade faktiskt. Hon som tog emot reklamationen var även vänlig nog att skriva ut ett nytt kvitto till mig. Det har jag nu lagt där jag har andra liknande kvitton. Jag ska aldrig mer försöka lägga den typen av papper på något "bra" ställe. Det är alltid då de försvinner.

Ganska snart efter att jag lämnat in den fick jag via SMS en länk där jag skulle kunna logga in med ett nummer och se hur långt de kommit med reparationen. Efter två-tre veckor började jag göra det, men det syntes ingenting, som om de inte ens börjat. Efter fyra veckor - eller om det var ännu mer - mailade jag till butiken och frågade. De hade sagt att det skulle ta 10-15 arbetsdagar. Då fick jag veta att den var klar och att den hade legat där ett tag. Och ingen hade skickat det där SMS:et till mig som de lovat skicka när den var klar. Då blev jag rätt sur faktiskt, jag som försmäktat utan dator i så många veckor.

Jag hämtade den i lördags och fick då veta att de bytt ut några komponenter och att det blev en garantireparation. När jag lämnade in den hotade de nämligen med att jag skulle få betala om det visade sig vara ett "handhavarfel". Bah! Den har krånglat från det att den var ny, och dessutom gjorde jag ju bara som tillverkaren av datorn instruerat mig. Så MediaMarkt tänker jag bojkotta i fortsättningen. Köper inget mer där.

Nu är jag i alla fall tillbaka på bloggen igen som ni ser.

Teknikens vidunder

Åh, vad jag tycker bra om tekniken - när den fungerar. Och lika illa tycker jag om den när den inte fungerar!

Min gamla dator sjunger på sista versen. Den tålde inte tvångsuppdateringen från Windows 7 till Windows 10 som Windows tvångsinstallerade på min dator. Det fanns inget sätt att hindra den. Och sedan Windows 10 blev installerat så funkar allting väldigt dåligt. Ibland kan det ta en timme innan jag lyckas få den att skriva ut ett papper.

Just för att jag visste att datorn var gammal och döende så köpte jag i vintras en som jag kallar mini, d v s det är i princip en platta med tillhörande tangentbord. Och helt ärligt, den har aldrig varit bra, men nu fungerar den knappt heller. Jag vet, jag borde reklamera den. Men... jag har tappat bort kvittot. Jag har letat baske mig överallt men kan bara inte hitta det. Antagligen har jag lagt det på ett "bra ställe", och då är det nästan garanterat omöjligt att hitta Jag blir så trött på tekniken och på mig själv. Hur jag ha tappat bort kvittot? Och hur kan det var att tekniken alltid är lika dålig? Eller är det jag som alltid får tag i måndagsexemplaren?

I alla fall har jag varit i kontakt med tillverkaren som dels beklagade att försäljaren har sålt en dator till mig som inte uppfyller de behov och de krav jag har på en datorn. Och nu vill de att jag ska göra en fabriksåterställning för att de ska kunna se om det är fel på hårdvaran eller mjukvaran. Jag drar mig för det, men jag vet att jag måste, så min vecka kommer väl att gå åt till det. Kul - inte!

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Kör (forts) - och migrän

Nu har det hänt igen. Andra gången på kören var det en annan person som vände sig och tittade på mig när vi sjöng. Och jag garanterar att det inte var för att jag sjöng bra. Visserligen är jag något paranoid när det gäller mitt sjungande, men jag har hört från tillräckligt många människor i mitt liv att jag inte ens sjunger medelmåttigt bra så det kan knappast ha varit för att jag sjöng så superfantastiskt bra att hon var tvungen att titta på mig.

Nåja, men nu är det så här att jag - bortsett från att det är bra för måendet i största allmänhet att sjunga - är övertygad om att det är bra för min astma att sjunga, så nu är jag nog där för att stanna trots allt. Om ingen kastar ut mig vill säga eller talar om för mig hur illa jag sjunger. För då slutar jag tvärt i kören och tar aldrig mer en ton så länge jag lever. Inte ens i min ensamhet.

Jag har världens mest underbara sjukgymnast - men hon har tyvärr världens knäppaste chef. Hur som helst, min ljuvliga sjukgymnast lyckades idag få min värkande axel att slappna av, och det är jag evigt tacksam för. Har haft migrän i två dagar i rad, antagligen utlöst av spända muskler i axlar och nacke. Igår efter körövningen blev migränen ännu värre; den blev dubbelsidig, och det är ingen hit.

Körsång

Sambon hittade att det finns en funktion på bilen som gör att dörrarna låser sig automatiskt när man kör, så nu behöver jag inte känna mig lika obehaglig till mods om någon skulle titta in genom rutan igen som jag skrev om i förra inlägget.

Förra veckan var första gången med kören. Jag har inte sjungit i kör sedan mitten på 80-talet, och för Sambon är det ännu längre sedan. Men han är åtminstone musikalisk. Det är ju inte jag. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och jag har ännu svårare numera att sjunga rent därför att astman gör mig så kraxig. Däremot tror jag att det är väldigt bra för astman att sjunga, för man är liksom piskad att andas ordentligt om det ska gå att sjunga överhuvudtaget.

Alla var snälla och välkomnande, MEN... När vi sjöng så var det en kvinna som stod bredvid mig som vände sig och tittade på mig några gånger, och jag känner sådan skam inför att sjunga så någon hör mig att jag tog för givet att hon tittade på mig för att jag sjöng så falskt. Om jag sjunger när jag är ensam hemma kan jag ofta höra när jag sjunger fel, men mitt i en kör så där så hör jag ju inte det. Så nu har jag letat reda på min gamla synth (eller vad jag nu ska kalla den) som jag köpte när barnen var små för att kunna ta ut melodier till barnvisor på. Tyvärr tyckte inte något av mina barn om att sjunga - de kanske tyckte det lät för jäkligt när jag försökte - så synthen blev knappt använd. Men nu så, nu får jag använda den för att försöka klinka min stämma på den så att jag kan träna på sångerna hemma också.

I det här läget är det i alla fall enbart jobbigt att försöka sjunga i kör.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Viltolycka

Det är ytterst sällan jag kör bil på landsväg i mörker, eftersom jag har svårt med det, men nu blev det så igår kväll i alla fall. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, eftersom det inte skulle hinna bli helt kolmörkt innan jag kom hem.

Det gick trots allt bra större delen av vägen hem, men ca en kilometer söder om byn blev det besvärligt. Det var fullt med bilar åt båda hållen och som tur var höll alla en ganska låg hastighet, ca 70 istället för 90. Rätt som det var så såg jag bara ett rådjur framför mig. Det had uppenbarligen blivit påkört av någon, för det stod på knäna nästan mitt på mitt körfält. På ren reflex väjde jag för rådjuret, och på ren tur var det ingen bil i den vänstra körbanan just då, för annars hade jag frontalkrockat med någon. Och den som hade kört på rådjuret hade inte stannat någonstans.

Jag ringde polisen och anmälde viltolyckan - de skulle skicka ut en jägare - och av de alla rader av bilar som åkte förbi olyckan så var det bara jag och en till som hade ringt. Har folk ingen empati med djur? Har alla för bråttom för att bry sig om? För bråttom att följa lagen och göra det man måste? Vad har hänt med det här landet egentligen?

Sedan när jag kom in i byn så fälldes järnvägsbommarna, så jag stannade bilen framför bommarna för att vänta in tåget. Det går inte att komma hem till oss någon annan väg. Jag såg att bilen bakom också stannade och att den föraren gick ur bilen och tände en cigarrett. Sedan gick han fram till min bil och tittade in på mig genom rutan. Han såg dessutom ut som en riktigt skum typ, och jag kan inte begripa varför han gjorde så, men obehagligt var det. Det finns en hel del langare här i byn och rätt många som är påtända.

Om att vänta och se

Jag har fått en jobbig tanke, en misstanke, som inte vill lämna mig. Jag är rädd, för den tanken kan vara sann. Just det, det är mer än rädsla än en tanke. Misstanke är fel ord. Det är svårt att skriva om, för jag vill inte skriva ut vad det handlar om, men ni behöver inte bli oroliga för mig. Den som eventuellt är drabbad är någon i min familj, och det är av hänsyn till hen som jag inte vill skriva precis vad det rör sig om. Dra inga förhasta slutsatser, utan var bara med mig i min rädsla en stund. Det finns inte mycket vare sig du eller jag kan göra. Vänta och se.

Att vänta och se är inte min starka sida. Jag vill alltid rusa åstad och göra någonting. Jag försöker lära mig att stilla mig, öva mitt tålamod och vänta och se.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Upptäckter

Jag tycker om att göra nya upptäckter. Vem vet, förr i tiden hade jag kanske  varit upptäcktsresan, om jag levat på den tiden. Nu gör jag bara upptäckter i liten skala nära hemmet. Men ändå. Det är ju inte storleken på upptäckterna som spelar någon roll, och inte heller var någonstans de upptäcks. Det som betyder något är själva upptäckten. Den gör livet värt att leva ett tag till.

Upptäckt nummer ett var på en gräsplätt vid en bensinmack. Där gick några små gråsparvar omkring och letade mat. De verkade väldigt vana vid människor för de var nästan inte skygga alls. Jag kunde stå mindre än en meter ifrån dem, om jag stod still. Jag trodde att de letade frön och sådant, och det gjorde de kanske först. Men rätt som det var rev den största gråsparven av en stor grön bladbit som han började tugga i sig. Jag såg var han rivit av den ifrån och konstaterade att det var ett maskrosblad. Och så tog han en bit till, och då hoppade en av de andra gråsparvarna dit och gjorde likadant.

Det kanske är välkänt för de flesta att gråsparvar äter maskrosbland, men jag kände i alla fall inte till det tidigare så för mig var det en upptäckt.

Upptäckt nummer två var när jag skulle köra bil en solig dag förra veckan. Sambon har ett par solglasögon som ligger i bilen, sådana där som man sätter utanpå sina vanliga glasögon. Jag har haft ett par liknande tidigare, men jag tyckte inte att de funkade så bra, så därför har jag dragit mig för att prova hans. Men nu hade jag solen mitt i ansiktet och behövde verkligen ett par solbrillor. Jag satte på mig dem och hela världen blev GUL(!). Först kände jag att det här funkar inte. Jag kan inte orka med att se hela världen i gult. Det kändes jättekonstigt, Men så lät jag dem sitta ett tag till. Och upptäckten här ligger i att efter en stund har hjärnan ställt om sig, så då ser man världen i vanliga färger igen, trots att glaset är gulfärgat. Hjärnan är verkligen en förunderlig manick.

Inga stora upptäckter för mänskligheten precis, men tillräckligt för att jag ska orka leva vidare ett tag till.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Ros och ris

Igår träffade jag på en helt ljuvlig människa. Jag skulle träffa min sjukgymnast, och eftersom jag skulle till sjukhuset så tog jag med mig två räkningar från sjukvården som är betalda som jag ville få instämplade på mitt högkostnadskort. Jag har riktigt dåliga erfarenheter av sådant från sjukvården där jag bodde innan, för där slog alla ifrån sig och sa att de inte kunde göra det utan jag måste vända mig till någon annan.

Jag förväntade mig alltså motstånd, och jag hade stålsatt mig inför detta, eftersom jag tycker sådant är så jobbigt. Men istället satt det en helt underbar människa i kassan.

"Det är inga problem. Det fixar jag", sa hon. "Jag ser att du har en räkning till."

Jag förklarade att den senaste räkningen hade jag inte ens fått än.

"Jag stämplar in den också här", svarade hon, "så är allt klart."

Det är sådana människor som gör att man orkar fortsätta.

Sedan gick jag vidare och träffade sjukgymnasten. Det var inte lika roligt, trots att min sjukgymnast också är helt ljuvlig. Hon hade fått besked från sin chef att hon måste avsluta mig som patient. Jag är tydligen för besvärlig. Jag har nämligen synpunkter som jag framfört till hennes chef, där jag framförde att de faktiskt inte följer Hälso- och sjukvårdslagen när de fullständigt kör över patienter utan att lyssna till patientens önskemål. Sjukgymnasten själv har fått en sista varning - hon är också besvärlig, för hon envisas också med att tänka själv. Det får man tydligen inte göra i Sverige idag, vare sig som anställd inom vården eller som patient.

Egen skörd guld värd

Inte så blir det mycket men alltid så blir det nå't, och faktum är att det är godare att äta sådant som man själv har odlat och skördat. Förra sommaren hade vi så mycket sallad så att vi nästan kunde gödsla med den. Dessutom fick vi massor med rädisor, morötter och persilja.

Men i år är det någonting konstigt med fröna, för i år är det nästan ingenting som vill gro. En god vän till mig säger samma sak. Hon hade sått om sina bönor tre gånger, och ändå kom de knappt någonting. Och hon är expert för hon har odlat en gång i tiden så att familjen hade självhushåll.

I år har vi mest mynta och dragon som satte förra året. Lite jordgubbar fick vi - med betoning på lite. Det vi fått mest av i år är faktiskt tomater, och då har vi ändå bara två plantor. Vi har redan ätit flera gånger, och det finns fortfarande massor med kart kvar. De är bra, tomaterna, för de mognar lagom många i taget.

Igår var vi ute och plockade blåbär. Det fanns inte så mycket kvar, men det var första gången vi lyckats ta oss ut i skogen för säsongen - troligen den sista också - så det fanns inte så mycket kvar. Tyvärr var det fler som kommit på att åka till precis samma ställe som vi vid precis samma tidpunkt så det var inte så fridfullt i skogen som jag vill ha det när jag plockar bär, utan jag blev stressad och fick prestationsångest. Eftersom jag vet att ryggen inte håller i många minuter hade jag tagit med mig en liten campingpall som jag satt på mellan varven. Det gjorde det lite lättare. De andra hade stora hinkar med sig, men så ambitiösa var inte vi. Vi hade bara plastburkar. Vi gav oss efter ca 4 liter. Det räckte till efterrätt och till att frysa in.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Publicerad

Det känns lite grann som en dröm eller en saga, men den är sann. Det har jag fysiska bevis för. Jag har blivit publicerad på riktigt för första gången. Då räknar jag bort texter och dikter som olika församlingar publicerat i sina församlingsblad. Nu finns några av mina dikter med i en riktig bok, om än en dagslända. Det är en gudstjänstkalender för nästa kyrkoår som ett av de stora kristna förlagen ger ut. Det är en riktigt fin inspirationsbok som innehåller bl a betraktelser, böner och dikter som församlingarna kan använda.

Tänk bara. Lilla jag. Och när jag glömmer - för det gör jag alltid om jag gjort något bra - och tror att jag inte duger, kan jag ta fram boken och bläddra i den för att påminna mig själv.

Återseendets glädje

Igår blev det en dag med ett kärt återseende. Vi åkte ett antal mil för att träffa en släktning till mig som bor utomlands. Vi träffades för ett år sedan också, men innan dess var det många år sedan vi sågs. Jag tänker mycket på vad märkligt det är det där med gener. Ju mer vi pratar, desto mer upptäcker vi hur lika vi är i många och mycket, något vi inte riktigt visste om som barn. Det var för stor åldersskillnad på oss då. I den här åldern märks det inte. Och äntligen har Sambon och jag hittat en telefonoperatör där man kan ringa billigt utomlands, så att jag kan ringa henom när hen åkt hem igen. Kul, kul!

Vi hade tänkt gå och äta på den restaurang där vi åt förra året, men de hade typiskt nog stängt på måndagar så det gick inte. Synd, för de hade otroligt god mat och väldigt bra personal. Den här gången blev det en thairestaurang som också hade riktigt god mat och bra personal. Tror inte jag har varit på restaurang sedan vi sågs förra sommaren. Dels är det dyrt att äta ute, och dels är det så krångligt med glutenfritt på restauranger så jag äter helst hemma.

Men, men... Efter en sådan dag känner jag mig som en slagen hjälte idag. Skulle ha åkt in till stan idag, men det gick inte. Jag vaknade redan halv sex imorse, är trött som attan och ovanpå alltihop så har min mage pajat - sin vana trogen. Jag skulle vilja separera från min kropp. Den gör mig galen!

Dröm

Häromnatten hade jag en dröm. Ja, det har jag säkert varje natt egentligen, men det är väldigt sällan numera som jag kommer ihåg mina drömmar när jag vaknar. Men den här drömmen mindes jag väldigt tydligt.

Sambon och jag var på väg till en begravning. Av någon anledning åkte vi i olika bilar, och han körde till kyrkan för att parkera. Varför jag skulle parkera på ett annat ställe har jag ingen aning om, men det skulle jag. En liten parkering med bara några enstaka platser utanför ett bostadshus.

Av någon outgrundlig anledning tyckte jag att det skulle vara bättre för hundarna att vara bundna ute hellre än att vänta i bilen. (Det var inte varmt och soligt.) Så jag band fast dem med ett presentsnöre (!) - det är väl bara i drömmar man kan vara så korkad - vid en gravsten. Varför det nu skulle finnas en gravsten bredvid en parkeringsplats begriper jag inte. Men drömmar kan ju vara så irrationella.

Hur som helst hann jag nog inte mycket mer än gå en bit förrän hundarna hade slitit sig, och i stället för att springa efter mig så sprang de åt rakt motsatt håll. Nu var det bara tio minuter kvar tills begravningen skulle börja, och jag var rejält stressad. Den yngre hunden gick ganska lätt att kalla in, medan den äldre hade hunnit försvinna utom synhåll. Jag frågade en kille jag stötte på på gatan om han hade sett hunden, och han svarade:

"Han sprang några hundra meter åt det hållet." Och så pekade han ner mot hamnen.

Och där någonstans, med både hunden och begravningen utom räckhåll, vaknade jag.

Sedan när jag tänkte på drömmen kom jag på att hundarna i drömmen nog representerade mina söner. Den ene får jag lätt kontakt med, medan den andre drar sig undan. Som barn var de precis tvärtom.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Misshandel med mera

Sambons son ringde igår. Jag förstod att det hade hänt någonting, eftersom det framgick att han befann sig på akuten. Han hade blivit misshandlad - av en på jobbet. Vissa människor saknar tydligen helt självkontroll.

Fördelen - om man nu får säga det när det gäller misshandel - med att han blev misshandlad av någon på jobbet är att polisen vet vem det är så de bör ha plockat upp honom redan igår kväll.

Jobbigt är det också för Sambon och mig som vardera har två söner som har neuropsykiatriska funktionshinder och inte mår bra. Vardera en av dem lider dessutom av svår depression.

Glädjande är i alla fall att min son äntligen har skrivit på papper så nu står han i alla fall i kö för att få hjälp.

Musik

I förra veckan var jag på en fantastiskt bra konsert - eller jag kanske ska säga en kombinerad konsert och föreläsning om den svenska sångerskan och grevinnan Christina Nilsson. När jag förstod hur stor och känd hon var på sin tid, måste jag säga att jag skäms för att jag aldrig hade hört talas om henne. Jenny Lind ja, men aldrig Christina Nilsson. Det var en operasångerska som sjöng och berättade. Hon hade en gång träffat en kvinna som hette Rut som hade jobbat för Christina en gång i tiden. Hon var då över 90 år, och denna operasångerska bestämde sig då för att hålla minnet av Christina Nilsson - och Rut - levande.

I söndags på gudstjänsten var det två flickor som sjöng, och det gjorde de otroligt bra! Jag önskar att jag kunde komma ihåg namnen på alla sångerna, för de var riktigt bra, men den enda jag minns är Halleluja, den som Leonard Cohen brukar sjunga, fast på svenska. På svenska gick texten i en av verserna så här: "Ett brustet men vackert halleluja". Det tog jag med mig från gudstjänsten där släktingarna till de två flickorna vände sig om, glodde och rynkade på näsan när jag sjöng falskt i någon av psalmerna. Själv vågade de inte sjunga överhuvudtaget. Men jag sjöng från hjärtat. "Det rättar till sig på vägen upp" sa en präst en gång till dem av oss som var oroliga för hur vi skulle kunna sjunga tidegärden a capella på bönegårdens bönestunder.

Det tar jag med mig till körsången som ska börja i höst.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Oändligt svårt

Det är så svårt, så svårt med sonen. Och det gör så ont, så ont. Ett fåordigt samtal igår och all luft gick ur mig i ett nu. Känner mig mörbultad, oändligt ledsen och trött. Och ångesten slog nästan omkull mig.

Ändlösa grubblerier som inte leder någon vart. På det som varit, det som är och den framtid som kanske inte finns. Jag grubblar mig sjuk, och jag grubblar mig galen.

Maktlösheten är omätlig, och jag återkommer ständigt till samma fråga: Hur hjälper man den som inte vill ta emot hjälp? Ska jag ta kål på mig genom att försöka hjälpa den som inte vill? Eller ska jag försöka rädda mig själv med risk för att sonen går under? Frågor som inte har några svar. Hur jag än gör blir det fel. 

Salta tårar till ingen nytta. Vare sig grubblerier eller gråt är till någon hjälp.

Här behövs assistans av någon som är mäktigare än jag, någon som förhoppningsvis hör mina ordlösa böner. Hjärtats böner. Jag klarar inte det här själv. Vi behöver oändlig nåd, sonen och jag. Hjälp att vila från oss själva. Hjälp att lösa det olösliga. Som det nu är lever vi vid ett stup med ena foten över kanten.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Några av sommarens baksidor

Så här på sommaren har jag problem med några av de insekter och andra kryp som finns i vår Herres hage - förutom då att hjärnan smälter när det är 30 grader varmt ute och nästan lika varmt inomhus. Här är de, helt utan inbördes rangordning:

Fästingar - Det värsta med dem är inte ens att jag tycker de är äckliga utan att de sprider sjukdomar. Jag har haft Borrelia, och det gick jag med väldigt länge innan jag fick diagnos och antibiotika, därför att mitt hudutslag inte såg typiskt borreliaaktigt ut. Numera sprider de små rackarna dessutom TBE, vilket är mycket värre eftersom det inte hjälper med antibiotika. Jag tog den första vaccinationssprutan för några veckor sedan, och den blir nog tyvärr min sista också. Jag fick feber som varade i flera dagar och en matthet som inte vill gå över. Men det värsta var nog ändå att det efter ett antal timmar snörpte åt i halsen så jag hade svårt att svälja mina tabletter. De liksom bara fastnade. Och det satt i några dagar.

Myggor - Jag var bara 18 eller 19 när jag blev allergisk mot myggbett. Det innebär inte bara att myggbetten kan svullna och bli väldigt stora; de kan få en diameter på upp till en decimeter. Dessutom kliar de oftast intensivt i flera veckor. Ibland blir de dessutom ilsket mörkröda. Tror det beror på vilken myggsort det är som har stuckit mig.

Getingar - Jag brukade aldrig ha getingfobi. Jag var en sådan som lugnt satt kvar och lät getingarna surra kring mitt huvud, när andra hoppade upp ur stolarna skrek och viftade vilt omkring sig. Men inte nu längre. Inte sedan början på hösten för två år sedan, när jag fick två getingstick på armen mitt i natten och hela armen svullnade upp. Jag blev tvungen att åka till jourläkarcentralen som skällde på mig för att jag inte gått till vårdcentralen, men vårdcentral tog inte emot getingstick sa de. På jourläkarcentralen däremot fick jag en stor laddning med Betapred. Men saken är den att har man väl blivit allergisk mot getingstick så är risken att det blir ännu värre nästa gång man blir stucken och att man då drabbas av anafylaktisk chock. Så nu måste jag ta med mig två adrenalinsprutor vart jag än går. Men tyvärr fungerar inte mitt minne, så jag glömmer dem oftast hemma. Det innebär att jag blir fullständigt vettskrämd så fort en geting kommer i närheten av mig. Särskilt när de kommer in genom öppna fönster - eftersom det var inomhus jag blev stucken senast. Livrädd är ordet! Jag har utvecklat en helt sanslös getingfobi som jag retar mig på, eftersom jag brukade vara helt orädd.

Dessutom har jag i år blivit allergisk även mot gräspollen. Det brukade bara vara trädpollen, men i år har jag varit dålig hela sommaren så här långt. Det brukade bara vara våren. Mår tillräckligt dåligt av värmen utan att jag ska behöva bli sjuk av pollenallergi dessutom, för jag blir verkligen sjuk. Jag får feber och ledvärk förutom de vanliga allergisymptomen.

Så nu finns det ingen årstid jag tycker om längre.

Farliga dagisbaciller

Egentligen borde alla Sambons barnbarn som ska komma hit sitta i karantän i sex veckor, för de där dagisbacillerna de drar hit är närapå dödliga. Både Sambon och jag är förkylda, och precis när vi blev dåliga så skulle tvunget vädret vända och bli varmt och soligt. Det är det värsta väder som finns att vara förkyld i. Vi är helt däckade, och Sambon som måste passa på att måla fönster på andra våningen medan vi hyrt en ställning som vi bara får ha en vecka till.

Därutöver har jag en tå som jag råkade skada och som jag är rädd för att den ska bli infekterad så här i värmen. Och så vaknade jag med värk i ena vaden som jag inte riktigt vet varför den värker. Och så har jag så ont i ryggen varje morgon när jag vaknar att jag knappt tar mig ur sängen. Det tar ett par timmar, minst, att leda upp mig så att jag återfår rörelseförmågan. Jag önskar verkligen att min sjukgymnast inte var på semester just nu.

Ja, och så svullnar mina fötter upp i värmen så de blir stora som elefantfötter. Man kan överhuvudtaget inte se att jag ens har några fotknölar. Jag tar två tabletter om dagen av ett vätskedrivande läkemedel, och igår tog jag på mig stödstrumpor, men det gillar inte tån överhuvudtaget. Tån vill luftas, men det funkar inte för då svullnar fötterna upp ännu värre.

Nu får jag nog avrunda, för trots att jag sitter stilla, svettas jag så mycket att svetten rinner ner i ögonen på mig, och det svider rätt rejält.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Överansträngt utmattningssyndrom

Det blev ju så att jag var tvungen att köra själv till de sydligare breddgraderna när jag skulle träffa min avkomma. Sambon var hemma och fixade. Jag hade matsäck och stannade och tog paus två gånger på vägen, men jag var ändå rejält trött när jag kom fram. Men att ha kört långt fram och tillbaka till platsen där mina söner bor har gett långa efterverkningar. Jag är fortfarande helt slut 8-9 dagar efter hemkomsten.

Hade tur och lyckades träffa tre vänner när jag var nere. Två av dem fick jag köra ytterligare en bit för att träffa, men det var det värt. Den ena av dem bor nämligen på en helt underbar gård. När man kommer dit och kliver ur bilen känner man hur kroppen börjar slappna av och stressen lämnar kroppen. Den andra, hon bor i Stockholm så jag är glad att jag kunde träffa henne där jag ändå var, för till Stockholm orkar jag i princip aldrig åka nuförtiden.

Och så träffade jag min äldsta vän. Hon är alltså inte den jag känt längst utan den som är helt. Min 87 är hon vid det här laget, och jag hoppas ju att hon ska leva länge än om hon får ha hälsan. Hon är canceropererad två gånger så man vet ju aldrig. Men jag är tacksam så länge hon finns i alla fall.

Hur som helst är jag, som jag sa, fortfarande helt slut efter min lilla resa, men vi fick ändå besök i helgen som gick. Det var ett av sambons barn med familj, inklusive två ganska små barn. Ungarna är jättegoa, men jag var ändå tvungen att gå och stänga in mig någonstans ibland för att jag inte orkade. Och när de andra stack iväg på små utflykter var jag tvungen att stanna hemma och vila. Jag är så slut så jag känner mig sjuk. Det känns som om jag har feber - fast det har jag inte - och så har jag värk i lederna. Sjukligt trött alltså - mycket värre än vanligt. Överansträngning. Nu  hoppas jag att det blir lugnt ett tag i alla fall.

Det är bara att konstatera att bilkörning inte är för mig.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Euskefeurat

Jag är tom i huvudet - eller kanske inte tomt direkt, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Så idag bjuder jag på musik med Euskefeurat, "Nere vid Piteälva". Ingen video tyvärr, men ljudet är bättre än på den som har bild.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Jag har gått sönder

Jag har gått i tusen bitar och blir aldrig hel igen. Jag vill bara dö. Orkar inte ens skriva om det som hänt annat än att det rör ett av mina barn. Och nej, han är inte död - ifall ni undrar.

Önskar mig sälv dit pepparn växer

Nu är det inte så där jätteroligt att vara jag. Det är det egentligen aldrig, men just nu är det för mycket.

Dels mår ena sonen väldigt dåligt igen. Det tragiska med det är att det inte går att hjälpa en person som inte vill ha hjälp. Inte ens om det är ens egen son. Och ingen av dem lyckas ta klivet ut i vuxenlivet. Jag har skrivit förut, tror jag, om hjälpandets Moment 22 när man har myndiga barn. Det går inte att ta några som helst kontakter, vare sig med sjukvård eller myndigheter om man inte har en fullmakt. Och ingen av dem vill skriva på papper. Den ene hävdar också bestämt att ingen kan hjälpa honom. Han har rätt - så länge han vägrar ta emot hjälp.

Sambon är bortrest, och här sitter jag ensam - i hällande regn - med två hundar som måste ut väldigt ofta. Gammelhunden är lite inkontinent, och man måste gå ofta för att det inte ska hända olyckor inne. Dessutom är han antingen dement eller så har han en hjärntumör, sa veterinäre. Plus att hans hjärta nog inte orkar så länge till. Jag får släpa ut båda hundarna i regnet. De är otroligt sjåpiga när det gäller regn. Det enda jag har emot regnet är att jag måste ta på mig gummistövlar och regnjacka varenda eviga gång vi ska ut.

När jag gick ut med hundarna imorse hittade jag sex stycken döda kaninungar på uppfarten. Alldeles nyfödda. En av dem hade till och med fosterhinnan kvar, och på den satt av allt att döma moderkakan. Har ingen aning om varför kaninmamman övergett sina små, men de hade legat där i det något kyliga regnet och dött. Något konstigt var det, för de låg helt utspridda. Ungefär som om hon hade försökt förflytta sig medan hon födde dem. Jag är så blödig så jag önskar att Sambon varit hemma så jag hade sluppit plocka upp dem.

Och nästa vecka är det min tur att åka iväg några dagar. Problemet är bara att då är Sambon tvungen att stanna hemma, dels p g a hundarna och dels p g a sådant som behöver göras med huset. Eller rättare sagt, det stora problemet är att jag inte klarar av att köra så långt som jag måste köra då. Jag behöver åka till mina killar, då deras pappa väljer att resa bort trots sonens illabefinnande. Begriper varken hur jag ska orka köra dit, vara där eller ta mig hem igen, men på något sätt måste det gå.

Just nu önskar jag mig själv och alla problem åt pepparn. Jag är så trött på problem, och jag är så trött på att må dåligt. Jag vill inte mer!

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Mina egna erfarenheter

Jag vill bara skriva lite om mina egna erfarenheter av att vara mamma till två barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Inte så mycket, för jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker tillbaka på alla ofantligt jobbiga år när inget funkade som det skulle. Jag tror jag skriver det lite staccato, i punktform. Går inte in på något av det närmare just nu i varje fall.

• Föräldrar som på föräldramöten på dagis inte tyckte att deras barn skulle behöva gå på samma dagis som "så'na där".
• Föräldrar som inte lät sina barn leka med mina.
• Föräldrar som till och med ringde på dörren hemma hos mig och uttryckligen talade om att hennes barn absolut inte fick leka med ett av mina barn. Sedan lät hon ändå sin son komma hem till oss. Hur tänkte hon att jag skulle kunna hålla det ena barnet från hennes när de vistades under samma tak.
• Lärare som inte lyssnade på vad jag sa om mina barns behov utan tyckte sig ha så mycket erfarenhet av barn att de gjorde tvärtemot mina rekommendationer, och det blev totalt kaos för barnen.
• Rektorer som inte vill avsätta resurser för att mina barn skulle klara av skolsituationen. Detta trots att de hade en lagstadgad rätt och grundskolan är obligatorisk.
• Barn som blivit utkastat från skolan efter årskurs 2.
• Barn som blivit utkastat från fritids efter årskurs 3.
• Barn som rymde från dagis och skola.
• Fritidspersonal som ringde mig och gnällde en timme varje dag om saker som min son sagt. Hon vägrade däremot att lyssna på mina råd om hur hon skulle lösa konflikter.
• Barn som blivit hemskickat från kollo, anordnat för barn med särskilda behov.
• En stödfamilj som inte orkade med.
• Jag fick aldrig någonsin barnvakt.
• Jag hade en man som inte tog något ansvar för barnen. Han tog inga kontakter med skolor, kommun osv, och han deltog aldrig i mötena. Han tog aldrig barnen på nätterna när de var små.
• Jag fick aldrig sova p g a barnens sömnstörningar.
• Kontaktpersoner till barnen som inte tog sitt jobb på allvar. I det ena fallet ställde det till riktigt stora problem med mitt ena barn som blev fruktansvärt ledsen, besviken och tappade tilltron till människor.
• Rektorer och lärare som ljög och sade att det inte finns en liten undervisningsgrupp på skolan, trots att det fanns det.
• Utvecklingssamtal där barnen enbart har fått höra om allting som inte fungerar. Aldrig ett ord om vad de var bra på.
• Barn som tvingats misslyckas dag efter dag i skolan därför att rektorn vägrade fixa de resurser som behövdes. Resultat: Ett barn fullständigt krossad självkänsla och självmordstankar.
• Kommentarer från korkade människor som tror att allting skulle fixa sig om jag bara tog ut barnen i skogen så att de blev ordentligt trötta.
• Okända människor som högt kommenterat om "ouppfostrade barn" när mina barn betett sig lite udda.
• Gymnasiskolor som specialiserar sig på ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder men som ändå slagit ifrån sig med att de inte klarar av mina barn. Vart ska de då ta vägen liksom?
• Grannar och skola som anmält mig till soc, trots att det är i skolan det brustit och inte i föräldraskapet. Jag tillbringade min 50-årsdag på soc, totalt ifrågasatt som förälder, trots att jag gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa barnen.

Ja, i princip skulle listan kunna göras hur lång som helst. Men jag slutar där. Det är bara små, små utdrag, som sagt, ur en fruktansvärt jobbig tillvaro som satt djupa, djupa spår i både kropp och själ hos mig och mina barn.

Neuropsykiatriska funktionshinder är en realitet

För ett tag sedan skrev jag om boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström. Nu har jag läst ut den. Boken är väldigt bra, skriven på ett lättläst språk, och hon beskriver bra hur fruktansvärt ansträngande och kaotisk tillvaron ser ut för dem som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

Men... samtidigt var den väldigt tung att läsa för mig, för den rev och slet i de sår jag har som aldrig fått tillfälle att läka. Jag har gråtit, och jag har velat skrika rakt ut av den frustration som fortfarande finns inom mig.

Då jag själv inte orkar berätta min historia så lånar jag några illustrerande citat från boken. Jag skulle gärna citera mycket mer, men då finns väl risken att ingen orkar läsa. Därför begränsar jag mig till följande citat:

"Vi har inte haft barnvakt på snart ett år nu och vi behöver ständigt vara två med barnen."

Fantastiskt tänker jag att de fått någon att ställa upp som barnvakt överhuvudtaget, för ingen vill passa barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ingen.

"När en vuxen är upptagen med annat och My är trött eller uttråkad blir det slagsmål eller rymning. En vuxen räcker inte till för att stävja bråket. Att ingripa, att säga till My eller att resolut lyfta undan henne när hon ger sig på Hugo, triggar henne bara än mer. Att låta dem, eller henne, hållas leder till att Hugo får stryk och gråter eller skriker, vilket i sin tur också får bråket att snabbt eskalera, eftersom My blir stressad av skriket och går upp i varv ännu mer."

"De första veckorna [i skolan] stod hon ensam i ett hörn av den asfalterade gården på rasterna. [...] De andra barnen på skolgården tycks hänga ihop på något märkligt vis. De grupperar och omgrupperar sig, flyter ihop, glider isär, men My är inte med."

"När utredningen är klar bestämmer vi oss också för att informera de andra föräldrarna. Axel berättar om utredningen, diagnosen och adhd på vårens föräldramöte.... Vi tänker att kunskap ska leda till förståelse, information inbjuda till öppenhet, att eventuella missförstånd kan redas ut, att My ska vara välkommen på sina villkor, att toleransen ska öka. Det blir precis tvärtom. Det blir upptakten till det värsta året av alla."

"Det svåra är inte att [My] får utbrott eller blir ledsen. Det svåra är att människor runt omkring stirrar och kommenterar och tycker att vi är sämre människor än dem."

"Vi får inte ihop vardagen. Det mesta av hushållsarbetet är kvar till efter att barnen har somnat, eftersom all vaken tid går åt till att få barnen att hålla sams. Vi nattar varsitt barn för att få dem att gå ner i varv, de triggar igång varandra annars, och det tar ändå timmar. De få gånger någon av oss vuxna är borta och den som är kvar ska natta båda går det nästan inte."

"Det är ohållbart. Skolan anser att My kränker de andra barnen. Jag har börjat anse att det är tvärtom, att det snarare är skolan och de andra föräldrarna som faktiskt kränker My. Vi kan inte låta My gå i en skola som kränker henne. För är det inte både förödmjukande och kränkande att My har fått stå alldeles själv på skolgården...? Att hon inte har blivit bjuden på ett enda kalas... Och är det inte diskriminerade att inte ge henne stöd så att hon har en chans att klara av skoldagen och lyckas delta i gemenskapen med de andra barnen?"

"Det finns saker som är oändligt mycket viktigare än att tacka fint för maten och inte säga fula ord. Dit hör att acceptera olikheter, att inte frysa ut och att säga hej till någon som är ensam."

Och slutligen:

"Du som träffar någon som påminner om My i skolkorridoren eller kanske i mataffären, du ska veta att du är viktig. Ditt leende eller glada 'hej' kan göra skillnad för ett ledset, oroligt, uppvarvat eller argt barn. Det som är ett litet besvär för dig eller mig, till exempel att bjuda ett barn till på ett kalas, kan vara hela världen för någon annan."

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.