Trött - på resan genom livet

💤 💤  I natt tror jag faktiskt att jag sov nästan 7 timmar i sträck. Jag vet inte när det hände senast. På något vis inbillar man sig att man borde känna sig piggare efter en natts sömn, men så är det inte. Inte när man lider av utmattningssyndrom och har en sömnskuld på drygt 22 år. Då blir man faktiskt tröttare, trots att man inte trodde det var möjligt, efter en natt med hyfsad sömn. Och jag har för länge sedan slutat förvänta mig att nästa natt ska bli lika bra, för den kan bli precis raka motsatsen.

Om jag kunde skulle jag sova så många timmar som möjligt, dygnet runt. Bara kliva upp för att äta och gå på toa. Speciellt nu på vintern skulle jag vilja gå i ide och bara sova. Men det går inte. Jag får nöja mig med det jag kan sova på natten. Övrig tid får jag bara krypningar i hela kroppen nästan så fort jag lägger mig ner. Restless Legs Syndrome (eller WED som den nu kallas i Sverige) är en sjukdom som är ren tortyr. När det är som värst känner man för att lägga sig framför ett tåg eller något, bara för att få det att sluta. Förresten så är det inte bara när jag ligger som jag på krypningar; det kommer ofta om jag sätter mig bekvämt i en fåtölj för att läsa 📕  eller se på 📺 också. Eller när jag åker bil, buss eller tåg. Lite när som helst faktiskt.

Och så blomstrar ju min depression så här års. 😢  Det är svårt att hålla emot. Speciellt  när kroppen inte lyder. Min mage kan få spader precis när som helst, och då får jag smärtsamma kramper i tarmarna. Det gör nästan lika ont som att föda barn kan jag säga, så förstår ni på ett ungefär. Och så får jag springa på toa i timmar. Det går ju an när jag är hemma, men jag är alltid livrädd när jag är någon annanstans att det ska sätta igång så jag känner mig väldigt bunden till hemmet, vilket gör mig ännu mer deprimerad.

Jag var en väldigt aktiv människa en gång i tiden, hur otroligt det än låter. Tänk vad roligt jag hade under åren innan jag träffade mitt ex. Men först backar jag ända tillbaka till skolåldern. Jag tyckte att man fick läsa för lite språk i skolan, så jag läste extra engelska via UtbildningsRadion. Och finska, också på UR. Jag gick en kvällskurs i italienska, och sedan läste jag det språket på gymnasiet. Ja, och så läste jag in en årskurs franska på egen hand och gjorde en s k särskild prövning så jag fick betyg. När jag flyttat hemifrån hade jag blivit lite mer modig och gick på kvällskurser i franska och konst. Jag sjöng i kör och var med i en amatörteatergrupp. Något senare tog jag upp jazzbalett igen som jag hade dansat som barn. Jag fortsatte på konstkurs och gick en konversationskurs i italienska. Och så gick jag en kurs i bokföring. Ja, det var verkligen fullt upp. Men allt det tog slut när jag träffade min ex-man, för att han tyckte att vi skulle sitta hemma och uggla tillsammans. Och jag anpassade mig. Jag kompromissade bort mig själv. Ja, jag anpassade mig nästan till döds. Och så kom barnen, och då fanns det verkligen inget utrymme för något annat. Och jag dog långsamt inombords. Fick lite nytt liv i samband med skilsmässan men kraschade efter att jag jobbat två jobb i ett halvår för att försöka försörja mig.

Och ja... nu är det som det är... Och det verkar inte bli bättre. Jag märker till och med en kraftig försämring av bl a minnet.