Oändligt svårt

Det är så svårt, så svårt med sonen. Och det gör så ont, så ont. Ett fåordigt samtal igår och all luft gick ur mig i ett nu. Känner mig mörbultad, oändligt ledsen och trött. Och ångesten slog nästan omkull mig.

Ändlösa grubblerier som inte leder någon vart. På det som varit, det som är och den framtid som kanske inte finns. Jag grubblar mig sjuk, och jag grubblar mig galen.

Maktlösheten är omätlig, och jag återkommer ständigt till samma fråga: Hur hjälper man den som inte vill ta emot hjälp? Ska jag ta kål på mig genom att försöka hjälpa den som inte vill? Eller ska jag försöka rädda mig själv med risk för att sonen går under? Frågor som inte har några svar. Hur jag än gör blir det fel. 

Salta tårar till ingen nytta. Vare sig grubblerier eller gråt är till någon hjälp.

Här behövs assistans av någon som är mäktigare än jag, någon som förhoppningsvis hör mina ordlösa böner. Hjärtats böner. Jag klarar inte det här själv. Vi behöver oändlig nåd, sonen och jag. Hjälp att vila från oss själva. Hjälp att lösa det olösliga. Som det nu är lever vi vid ett stup med ena foten över kanten.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Några av sommarens baksidor

Så här på sommaren har jag problem med några av de insekter och andra kryp som finns i vår Herres hage - förutom då att hjärnan smälter när det är 30 grader varmt ute och nästan lika varmt inomhus. Här är de, helt utan inbördes rangordning:

Fästingar - Det värsta med dem är inte ens att jag tycker de är äckliga utan att de sprider sjukdomar. Jag har haft Borrelia, och det gick jag med väldigt länge innan jag fick diagnos och antibiotika, därför att mitt hudutslag inte såg typiskt borreliaaktigt ut. Numera sprider de små rackarna dessutom TBE, vilket är mycket värre eftersom det inte hjälper med antibiotika. Jag tog den första vaccinationssprutan för några veckor sedan, och den blir nog tyvärr min sista också. Jag fick feber som varade i flera dagar och en matthet som inte vill gå över. Men det värsta var nog ändå att det efter ett antal timmar snörpte åt i halsen så jag hade svårt att svälja mina tabletter. De liksom bara fastnade. Och det satt i några dagar.

Myggor - Jag var bara 18 eller 19 när jag blev allergisk mot myggbett. Det innebär inte bara att myggbetten kan svullna och bli väldigt stora; de kan få en diameter på upp till en decimeter. Dessutom kliar de oftast intensivt i flera veckor. Ibland blir de dessutom ilsket mörkröda. Tror det beror på vilken myggsort det är som har stuckit mig.

Getingar - Jag brukade aldrig ha getingfobi. Jag var en sådan som lugnt satt kvar och lät getingarna surra kring mitt huvud, när andra hoppade upp ur stolarna skrek och viftade vilt omkring sig. Men inte nu längre. Inte sedan början på hösten för två år sedan, när jag fick två getingstick på armen mitt i natten och hela armen svullnade upp. Jag blev tvungen att åka till jourläkarcentralen som skällde på mig för att jag inte gått till vårdcentralen, men vårdcentral tog inte emot getingstick sa de. På jourläkarcentralen däremot fick jag en stor laddning med Betapred. Men saken är den att har man väl blivit allergisk mot getingstick så är risken att det blir ännu värre nästa gång man blir stucken och att man då drabbas av anafylaktisk chock. Så nu måste jag ta med mig två adrenalinsprutor vart jag än går. Men tyvärr fungerar inte mitt minne, så jag glömmer dem oftast hemma. Det innebär att jag blir fullständigt vettskrämd så fort en geting kommer i närheten av mig. Särskilt när de kommer in genom öppna fönster - eftersom det var inomhus jag blev stucken senast. Livrädd är ordet! Jag har utvecklat en helt sanslös getingfobi som jag retar mig på, eftersom jag brukade vara helt orädd.

Dessutom har jag i år blivit allergisk även mot gräspollen. Det brukade bara vara trädpollen, men i år har jag varit dålig hela sommaren så här långt. Det brukade bara vara våren. Mår tillräckligt dåligt av värmen utan att jag ska behöva bli sjuk av pollenallergi dessutom, för jag blir verkligen sjuk. Jag får feber och ledvärk förutom de vanliga allergisymptomen.

Så nu finns det ingen årstid jag tycker om längre.

Farliga dagisbaciller

Egentligen borde alla Sambons barnbarn som ska komma hit sitta i karantän i sex veckor, för de där dagisbacillerna de drar hit är närapå dödliga. Både Sambon och jag är förkylda, och precis när vi blev dåliga så skulle tvunget vädret vända och bli varmt och soligt. Det är det värsta väder som finns att vara förkyld i. Vi är helt däckade, och Sambon som måste passa på att måla fönster på andra våningen medan vi hyrt en ställning som vi bara får ha en vecka till.

Därutöver har jag en tå som jag råkade skada och som jag är rädd för att den ska bli infekterad så här i värmen. Och så vaknade jag med värk i ena vaden som jag inte riktigt vet varför den värker. Och så har jag så ont i ryggen varje morgon när jag vaknar att jag knappt tar mig ur sängen. Det tar ett par timmar, minst, att leda upp mig så att jag återfår rörelseförmågan. Jag önskar verkligen att min sjukgymnast inte var på semester just nu.

Ja, och så svullnar mina fötter upp i värmen så de blir stora som elefantfötter. Man kan överhuvudtaget inte se att jag ens har några fotknölar. Jag tar två tabletter om dagen av ett vätskedrivande läkemedel, och igår tog jag på mig stödstrumpor, men det gillar inte tån överhuvudtaget. Tån vill luftas, men det funkar inte för då svullnar fötterna upp ännu värre.

Nu får jag nog avrunda, för trots att jag sitter stilla, svettas jag så mycket att svetten rinner ner i ögonen på mig, och det svider rätt rejält.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Överansträngt utmattningssyndrom

Det blev ju så att jag var tvungen att köra själv till de sydligare breddgraderna när jag skulle träffa min avkomma. Sambon var hemma och fixade. Jag hade matsäck och stannade och tog paus två gånger på vägen, men jag var ändå rejält trött när jag kom fram. Men att ha kört långt fram och tillbaka till platsen där mina söner bor har gett långa efterverkningar. Jag är fortfarande helt slut 8-9 dagar efter hemkomsten.

Hade tur och lyckades träffa tre vänner när jag var nere. Två av dem fick jag köra ytterligare en bit för att träffa, men det var det värt. Den ena av dem bor nämligen på en helt underbar gård. När man kommer dit och kliver ur bilen känner man hur kroppen börjar slappna av och stressen lämnar kroppen. Den andra, hon bor i Stockholm så jag är glad att jag kunde träffa henne där jag ändå var, för till Stockholm orkar jag i princip aldrig åka nuförtiden.

Och så träffade jag min äldsta vän. Hon är alltså inte den jag känt längst utan den som är helt. Min 87 är hon vid det här laget, och jag hoppas ju att hon ska leva länge än om hon får ha hälsan. Hon är canceropererad två gånger så man vet ju aldrig. Men jag är tacksam så länge hon finns i alla fall.

Hur som helst är jag, som jag sa, fortfarande helt slut efter min lilla resa, men vi fick ändå besök i helgen som gick. Det var ett av sambons barn med familj, inklusive två ganska små barn. Ungarna är jättegoa, men jag var ändå tvungen att gå och stänga in mig någonstans ibland för att jag inte orkade. Och när de andra stack iväg på små utflykter var jag tvungen att stanna hemma och vila. Jag är så slut så jag känner mig sjuk. Det känns som om jag har feber - fast det har jag inte - och så har jag värk i lederna. Sjukligt trött alltså - mycket värre än vanligt. Överansträngning. Nu  hoppas jag att det blir lugnt ett tag i alla fall.

Det är bara att konstatera att bilkörning inte är för mig.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Euskefeurat

Jag är tom i huvudet - eller kanske inte tomt direkt, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Så idag bjuder jag på musik med Euskefeurat, "Nere vid Piteälva". Ingen video tyvärr, men ljudet är bättre än på den som har bild.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Jag har gått sönder

Jag har gått i tusen bitar och blir aldrig hel igen. Jag vill bara dö. Orkar inte ens skriva om det som hänt annat än att det rör ett av mina barn. Och nej, han är inte död - ifall ni undrar.

Önskar mig sälv dit pepparn växer

Nu är det inte så där jätteroligt att vara jag. Det är det egentligen aldrig, men just nu är det för mycket.

Dels mår ena sonen väldigt dåligt igen. Det tragiska med det är att det inte går att hjälpa en person som inte vill ha hjälp. Inte ens om det är ens egen son. Och ingen av dem lyckas ta klivet ut i vuxenlivet. Jag har skrivit förut, tror jag, om hjälpandets Moment 22 när man har myndiga barn. Det går inte att ta några som helst kontakter, vare sig med sjukvård eller myndigheter om man inte har en fullmakt. Och ingen av dem vill skriva på papper. Den ene hävdar också bestämt att ingen kan hjälpa honom. Han har rätt - så länge han vägrar ta emot hjälp.

Sambon är bortrest, och här sitter jag ensam - i hällande regn - med två hundar som måste ut väldigt ofta. Gammelhunden är lite inkontinent, och man måste gå ofta för att det inte ska hända olyckor inne. Dessutom är han antingen dement eller så har han en hjärntumör, sa veterinäre. Plus att hans hjärta nog inte orkar så länge till. Jag får släpa ut båda hundarna i regnet. De är otroligt sjåpiga när det gäller regn. Det enda jag har emot regnet är att jag måste ta på mig gummistövlar och regnjacka varenda eviga gång vi ska ut.

När jag gick ut med hundarna imorse hittade jag sex stycken döda kaninungar på uppfarten. Alldeles nyfödda. En av dem hade till och med fosterhinnan kvar, och på den satt av allt att döma moderkakan. Har ingen aning om varför kaninmamman övergett sina små, men de hade legat där i det något kyliga regnet och dött. Något konstigt var det, för de låg helt utspridda. Ungefär som om hon hade försökt förflytta sig medan hon födde dem. Jag är så blödig så jag önskar att Sambon varit hemma så jag hade sluppit plocka upp dem.

Och nästa vecka är det min tur att åka iväg några dagar. Problemet är bara att då är Sambon tvungen att stanna hemma, dels p g a hundarna och dels p g a sådant som behöver göras med huset. Eller rättare sagt, det stora problemet är att jag inte klarar av att köra så långt som jag måste köra då. Jag behöver åka till mina killar, då deras pappa väljer att resa bort trots sonens illabefinnande. Begriper varken hur jag ska orka köra dit, vara där eller ta mig hem igen, men på något sätt måste det gå.

Just nu önskar jag mig själv och alla problem åt pepparn. Jag är så trött på problem, och jag är så trött på att må dåligt. Jag vill inte mer!

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.