Mina egna erfarenheter

Jag vill bara skriva lite om mina egna erfarenheter av att vara mamma till två barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Inte så mycket, för jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker tillbaka på alla ofantligt jobbiga år när inget funkade som det skulle. Jag tror jag skriver det lite staccato, i punktform. Går inte in på något av det närmare just nu i varje fall.

• Föräldrar som på föräldramöten på dagis inte tyckte att deras barn skulle behöva gå på samma dagis som "så'na där".
• Föräldrar som inte lät sina barn leka med mina.
• Föräldrar som till och med ringde på dörren hemma hos mig och uttryckligen talade om att hennes barn absolut inte fick leka med ett av mina barn. Sedan lät hon ändå sin son komma hem till oss. Hur tänkte hon att jag skulle kunna hålla det ena barnet från hennes när de vistades under samma tak.
• Lärare som inte lyssnade på vad jag sa om mina barns behov utan tyckte sig ha så mycket erfarenhet av barn att de gjorde tvärtemot mina rekommendationer, och det blev totalt kaos för barnen.
• Rektorer som inte vill avsätta resurser för att mina barn skulle klara av skolsituationen. Detta trots att de hade en lagstadgad rätt och grundskolan är obligatorisk.
• Barn som blivit utkastat från skolan efter årskurs 2.
• Barn som blivit utkastat från fritids efter årskurs 3.
• Barn som rymde från dagis och skola.
• Fritidspersonal som ringde mig och gnällde en timme varje dag om saker som min son sagt. Hon vägrade däremot att lyssna på mina råd om hur hon skulle lösa konflikter.
• Barn som blivit hemskickat från kollo, anordnat för barn med särskilda behov.
• En stödfamilj som inte orkade med.
• Jag fick aldrig någonsin barnvakt.
• Jag hade en man som inte tog något ansvar för barnen. Han tog inga kontakter med skolor, kommun osv, och han deltog aldrig i mötena. Han tog aldrig barnen på nätterna när de var små.
• Jag fick aldrig sova p g a barnens sömnstörningar.
• Kontaktpersoner till barnen som inte tog sitt jobb på allvar. I det ena fallet ställde det till riktigt stora problem med mitt ena barn som blev fruktansvärt ledsen, besviken och tappade tilltron till människor.
• Rektorer och lärare som ljög och sade att det inte finns en liten undervisningsgrupp på skolan, trots att det fanns det.
• Utvecklingssamtal där barnen enbart har fått höra om allting som inte fungerar. Aldrig ett ord om vad de var bra på.
• Barn som tvingats misslyckas dag efter dag i skolan därför att rektorn vägrade fixa de resurser som behövdes. Resultat: Ett barn fullständigt krossad självkänsla och självmordstankar.
• Kommentarer från korkade människor som tror att allting skulle fixa sig om jag bara tog ut barnen i skogen så att de blev ordentligt trötta.
• Okända människor som högt kommenterat om "ouppfostrade barn" när mina barn betett sig lite udda.
• Gymnasiskolor som specialiserar sig på ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder men som ändå slagit ifrån sig med att de inte klarar av mina barn. Vart ska de då ta vägen liksom?
• Grannar och skola som anmält mig till soc, trots att det är i skolan det brustit och inte i föräldraskapet. Jag tillbringade min 50-årsdag på soc, totalt ifrågasatt som förälder, trots att jag gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa barnen.

Ja, i princip skulle listan kunna göras hur lång som helst. Men jag slutar där. Det är bara små, små utdrag, som sagt, ur en fruktansvärt jobbig tillvaro som satt djupa, djupa spår i både kropp och själ hos mig och mina barn.