Är lycka i en bur verkligen lycka?

I söndagens mässa pratade prästen i predikan om lycka. Jag kan inte längre redogöra för precis vad det var hon sa som fick mig att associera, men hur som helst så associerade jag till H C Andersens saga Näktergalen (som kan läsas HÄR).

För den som inte orkar läsa sagan kan jag i korthet berätta att den handlar om en kejsare som blir så förtjust i näktergalens sång att han beordrar att den ska fångas och sättas i bur inne på hans kammare. Men när näktergalen blivit instängd i buren så slutar den sjunga.

Det var uppenbarligen så redan på H C Andersens tid, men jag tror att det är ännu vanligare idag att människor försöker fånga lyckan och stänga in den i en bur för att den inte ska försvinna.

Ni som känner mig sedan länge vet vad jag tycker om det jag kallar för positivitetsrörelsen, dvs det krystade, framtvingade sökandet och fasthållandet vid det som är positivt. Jag pratar alltså inte om tvättäkta optimister som är positiva av naturen. Jag pratar om de som slänger ur sig "Tänk positivt!" till en människa som lider, och det är något av det mest negativa man kan säga till en person som är deprimerad eller en som sörjer.

Jag läste igår på Facebook något som Carl Gustav Jung skrivit:

"När man desperat försöker att vara god och underbar och perfekt, utvecklas skuggan i ännu högre grad till att vara svart och ond och destruktiv. Människor förstår inte det; de försöker alltid sträva efter att vara fantastiska, och sedan upptäcker de att förfärligt destruktiva saker händer som de inte kan förstå, och de antingen förnekar de att sådana saker har något med dem att göra, eller om de erkänner dem... försöker de minimera dem och lägga ansvaret någon annanstans." (Min översättning från engelska)

Det här märker jag i alla de grupper på Facebook som jag är med i - Facebook är underbart när det gäller att studera människans sanna natur, för folk är inte alls lika benägna att sätta på sig sin vanliga mask på Facebook som i IRL, utan här kommer människors rätta jag fram. Och i alla grupper uppstår gång på gång samma diskussioner. Någon klagar på "negativiteten" i gruppen, en del håller med och tycker att folk "gnäller" för mycket, medan andra som jag försvarar människans rätt att få berätta precis som det är. När man gör det får man verkligen veta att man lever. De så kallade "positiva" personerna blir fruktansvärt aggressiva och går till riktigt elaka personangrepp. Hur positivt är det egentligen? Inga positiva, optimistiska, lyckliga människor gör så.

Jung skriver också:

"Du är inte enbart vit, en del är svart, men båda utgör hela människan. Det är inte att utplåna den vita substansen när du accepterar det svarta - tvärtom; det är endast när du inte kan det som saker går fel, när det inte finns något annat än vitt och något annat än svart. Det är helt enkelt neurotiskt." (Min översättning från engelska)

Men människor fortsätter att försöka fånga lyckan och sätta den i bur; de försöker tvinga fram lyckan. Men då tänker jag att måste man ställa sig frågan:

Är lycka i en bur verkligen lycka?

Blir vi inte faktiskt lyckligare om vi accepterar hela vårt jag och inte bara halva? Jag tänker på yin och yang symbolen; halva är vit och halva är svart, och i det vita finns det alltid ett element av svart och vice versa.