Allt annat än pigg

Sedan i torsdags är jag hemma igen. Massor med prover tagna och undersökningar gjorda. Inget fel på mage eller lungor i alla fall. Vad gäller hjärtat återstår en röntgen som jag måste åka till ett annat sjukhus för att göra - väntar på kallelse därifrån.

Jag måste säga att det finns enorma fördelar med att ligga på ett lite mindre sjukhus. Då kan läkaren - och jag fick en mycket bra sådan - faktiskt skaffa sig en helhetsbild över ens (o)hälsa. Förutom arbets-EKG gjordes en gastroskopi och en spirometri (kontroll av lungfunktionen). Och så kom han på att han skulle remittera mig för en snarkutredning. Jag tror inte att jag snarkar så mycket, för det har ingen någonsin klagat på, men man kan ju lida av sömnapné ändå. Och det i sin tur påverkar hjärtat. Så nu väntar jag på fler provsvar och kallelser till de båda utredningarna. På de större sjukhusen finns visserligen specialistläkare, men å andra sidan tittar de bara på en liten, högst begränsad del av patienten och struntar i resten. Medan läkare som jag fick på lilla sjukhuset gett sig den på att han ska försöka få mig att må så mycket bättre så att jag ska kunna minska på min medicinering.

Så fort jag kom ut från sjukhuset skaffade jag en akuttid hos en tandläkare för att kolla upp tandvärken. Hon såg som tur var bara friska tänder där det värkte och kom fram till att det var en inflammation i käkens muskelfäste. Tänk att det kan kännas som tandvärk. Det finns mycket kvar att lära...

Från sjukhuset fick jag med mig nitroglycerinspray som jag ska prova när jag får bröstsmärtor. Två gånger har jag prover, och den ena gången hjälpte det men inte den andra. Svårt att dra några slutsatser utifrån det. Jag fortsätter att vara fruktansvärt trött, orkeslös och muskelsvag. Jag får fortfarande bröstsmärtor då och då, och dessutom har jag fått en gräslig värk i lederna som återkommer varje eftermiddag/kväll. Det känns precis som den typen av ledvärk man får när man har hög feber, och orkeslösheten påminner om den man känner när man är sjuk i t ex influensa. Men jag har ingen feber.

Och stressen släpper inte, utan den får påspädning av att ene sonen mår väldigt dåligt igen, och jag vet inte om den andre sköter sina studier.  Jag försöker vila, men det hjälper inte, utan istället får jag myrkrypningar i armar och ben av att jag ligger stilla för mycket.

Jag är så less på det här så hjärnan skriker av uttråkning, men jag orkar inte göra någonting stimulerande. "Svårt fall, doktorn grät", som min mamma brukar säga.