Ett nej är ett nej är ett nej

Nu ska jag tjata lite mer om min mamma. Vi blev ju osams igår, som jag skrev. Hon ringde mitt på förmiddagen och begärde min hjälp. Jag sa inte nej, utan jag erbjöd min hjälp - på kvällen, inte på momangen. Men si det passade inte, utan det skulle vara NU - anar ni ett visst kontrollbehov? Jag stod på mig och sa att jag kunde erbjuda min hjälp först på kvällen. Då blev hon vansinnig och slängde på luren.

Det hör till saken att det som det handlade om var saker vi hade diskuterat, och jag är av åsikten att det här inte är något som bör göras, så jag har rått henne att låta bli. OM de nämligen tar bort den rullstolsramp som sattes dit när min pappa fick extremt svårt att gå så kommer det att bli jag som får allt besvär med att fixa dit en ny, den dag mamma själv behöver en ramp för att kunna gå med rullator eller nå't. Hon blir 80 relativt snart, och det är ju då det verkligen kan börja hända saker. Hon har redan två gånger fallit pladask framlänges och skadat ansiktet, ena gången med en skallfraktur. Nästa gång kanske hon bryter lårbenshalsen; man vet ju faktiskt aldrig.

När jag gick hem till henne igår kväll efter min långa, stressiga dag, anade jag att hon i ilskan redan hade fyllt i och postat de blanketter hon ville ha hjälp med att fylla i. Och mycket riktigt, det var hon tvungen att påpeka två gånger. Men vad hände gå? Ni ska inte tro att hon kunde känna sig nöjd över att hon klarat av att göra det själv. Nej nej nej, inte min mamma inte. Då skulle hon ju tappat kontrollen över mig. Så vad gjorde hon? Jo, hon hittade naturligtvis på nå'n grej som hon absolut MÅSTE ha från stan. Som hon tycker att jag ska skaffa åt henne.

Dumt nog sa jag att ja, om jag kommer till en hälsokostaffär ska jag försöka komma ihåg att leta efter det istället för: Nej mamma, jag tror inte jag kommer förbi en hälsokostaffär på länge. För det gör jag inte.

Min terapeut hejade på mig jättemycket igår för att jag hade stått på mig gentemot mamma och hållit på mina gränser utan att överge mig själv. Själv satt jag mest och hade dåligt samvete, SÅ styrd av morsan är jag fortfarande. Jag skäms! 48 år gammal, och hennes beteende påverkar mig fortfarande alldeles för mycket. Men jag försöker påminna mig själv om att det inte är lätt att ta sig ur den hjärntvättning hon utsatte mig för som barn.

Jag försöker lära mamma att:

" When you need love, love yourself. When you need acceptance, accept yourself. When you need encouragement, encourage yourself. When you feel the need to fit in, remember you already do in your own life."
~ Unknown author ~

Nu vill hon att jag ska ta över pappas roll förutom den roll hon skapade åt mig redan när jag var liten. Men nu vet jag; nu värjer jag mig; nu tänker jag hålla emot. Diktatorn har suttit vid makten alldeles för länge. Hon ska inte få platta till mig mer.