Har försökt hela veckan att få tag på en handläggare, men först var de borta på utbildning i två dagar. Jag lyckades i alla fall få tag på ett namn och ett direktnummer, så jag kastade mig på telefonen kl 10 i fredags när vederbörande skulle vara på plats igen. Jag ringde och ringde men fick inget svar, och kl 11.20 sa telefonsvararen att hon satt i sammanträde och "träffas åter på måndag". D v s hon hade gått för dagen. Hyser inget större hopp om att få tag på henne under nästa vecka heller, för hon hade redan i fredags både fått mail och meddelande på svararen från mig, men hon ringde inte upp mig heller.
Och varför är det alltid bara jag som ska dra i dessa trådar? Han har en pappa också som dessutom är arbetslös och har lika mycket tid som jag nu. Eller varför inte skolan eftersom det var de som krävde det här? Men nej, det är alltid jag som redan är så utsliten som en människa kan vara.
Jag har fått diverse nya symptom så jag börjar fundera på om jag måste söka läkare:
- värk på nya ställen i kroppen och en sorts smärta som jag inte känner igen sedan tidigare
- jag somnar när jag sitter ner, inkl vid ratten (Det hände tre gånger vid en och samma biltur häromveckan. Jag hade som tur var änglavakt så jag lyckades väja undan i sista sekunden innan det smällde.)
- underarmarna, händerna, benen och fötterna domnar
- jag snubblade två gånger i en och samma trappa förra veckan. Även då hade jag änglavakt, för det kunde ha gått riktigt illa båda gångerna. Jag vet inte om snubbla är rätt ord heller. Någonting hände så att jag liksom flög framlänges i trappan.
- muskelsvaghet
- våldsamma humörsvängningar
- depression
Fullt förståligt att du har värk och att den tilltagit. En tanke som for genom mitt huvud (har flera vänner som har vuxna barn med olika funktionsnedsättningar) är om inte skolan har en kurator som kan vara behjälplig. Men den tjänsten är väl indragen...
SvaraRaderaEtt sådant nonchalant beteende från en handläggare gör dig ju än sämre till kropp och själ.
Önskar att du kan få hjälp och att någon kan hjälpa dig med detta. Kanske dags för pojkens pappa att dra i några trådar, eller kanske din läkare kan hjälpa dig.
Hoppas!
Stor kram!
Skolan har faktiskt en psykolog. Men sonen vill ju inte prata med någon. Så elevvårdsteamet säger också att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
RaderaSonens pappa drar aldrig i några trådar, och det finns nog inte mycket min läkare kan göra heller. Tyvärr. Jag står rätt ensam i det här. Som alltid.
Stor kram! <3
Håller med Ditte. Det vore bra om skolans kurator eller psykolog skulle kunna vara behjälplig. Dessutom borde det vara en självklarhet att sonens pappa också kan hjälpa till och ta delar av ansvaret. Förstår mer än väl att det påverkar dig negativt både till kropp och själ.
SvaraRaderaKram
Skolans psykolog står lika handfallen som alla vi andra. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Sonens pappa däremot kunde ju göra en insats, men det har han aldrig gjort så han lär inte börja nu. Kram! <3
RaderaDet sliter på både kropp och själ att brottas med problem som har med barnen att göra :(
SvaraRaderaSå länge han är i skolan så måste det finnas någon som kan prata med honom. Dåligt när man beter sig så nonchalant så man inte ens kan svara eller ens var där om man har tel.tid.
Är pappan ok, så klart han ska ta sitt ansvar.
Kram
Ja uj, vad det sliter! Det finns en skolpsykolog, men han vill ju inte prata med någon. Han slår ifrån sig all hjälp.
RaderaJag tänker att pappan borde ha en autismdiagnos själv, men han vill inte. Och så länge han utger sig för att vara fullt fungerande så tycker jag att han borde dra sitt lass.
Kram! <3
Det blir ju för mycket för dig, klart att inte din kropp orkar hur mycket som helst..
SvaraRaderaFörstår inte att ni inte kan få hjälp ifrån skolan, det är deras skyldighet tycker jag att vara behjälplig i detta.
Sonens pappa borde verkligen också försöka att göra något.
Sköt om dig själv så gott det går och var rädd om dig.
Varm kram!
Skolan försöker hjälpa, men sonen vill inte bli hjälpt.
RaderaSonens pappa har aldrig bidragit med några som helst kontakter med myndigheter, skolor och annat.
Jag försöker vara rädd om mig, men det går inte. Det är alltför mycket som pockar.
Varm kram! <3
Min kommentar från i går försvann visst.
SvaraRaderaDet var verkligen dåligt av handläggaren att inte passa sin telefontid. I kontakt med myndigheter känner man sig ofta vanmäktig, förstår det. Vilken enorm insats du gör för dina barn! Det är väl vad som förväntas av en förälder, och jag hade nog också gärna velat göra det, men det är inte självklart att alla orkar det, särskilt när man som du har egna sjukdomar att bära. Det borde inte bara vara du som drar i allt, verkligen inte. Så bra det vore om någon kunde hjälpa dig/er, någon utomstående på skolan eller så, men jag förstår att det inte finns så mycket sådant. Tänkte på att din son själv skulle ansöka om hjälp för att han är myndig, och på förmyndarskap, om det kan vara aktuellt för dig och pappan. Om du ska orka det här så borde du få hjälp av din egen läkare/terapeut, någon som stöttar dig hela tiden.
Kram, hoppas du känner dig bättre snart. Det låter som stress, dina nya besvär. <3
Jag är van vid hur svårt det är att få tag på handläggare på kommuner och myndigheter. Den enda av oss inblandade som inte hade någon illusion om att det skulle gå snabbt var jag. För jag är den enda som haft sådana kontakter förut. Vanmakt är verkligen ordet. Och nu är det moment 22. "Han måste ansöka själv för han är myndig" - gaaahhh! Varför får man som förälder till ett vuxet barn med funktionshinder inte hjälpa? Vad är det för märkligt form av förtryck och diskriminering?
RaderaJa, det är nog stress, de nya besvären. Hoppas det inte är något annat i alla fall.
Kram! <3
SvaraRaderaTycker likadant som de som skrivit här ovan....
Dessa bekymmer kan mycket väl ge en massa kroppsliga besvär....
Stor kram på dig ♥
Ja, det är säkert så. Stor kram! <3
RaderaDet låter inte alls bra att du fått nya symptomer som du ej känner igen..Jag råder dig att dra i nödbromsen nu innan det slutar illa för dig. Du kan inte fortsätta stressa eller ta på dig att lösa olika situationer. Din son är dessutom myndig och det ligger inte an på just dig längre att ta hans ansvar. Jag vet att som förälder å vilken ålder de än må vara i så vill man alltid deras bästa och man ställer upp för dem i vått och torrt... (Jag är precis som du väldigt mån om mina barn och sliter ut mig på grund av dem när de exempelvis hamnar i trubbel osv)
SvaraRaderaMen du kanske ska tänka såhär istället att det är nog inte hela världen att situationen med din son är som den är.
Just nu kan det kännas rent ut sagt oövervinnligt den sits du/ni befinner er i. Men allt som oftast brukar saker lösa sig till det bästa även när det sett ut som mörkast. Du måste börja släppa taget lite mera om dina söner. De måste lära sig att hantera den här världen själva. En dag finns varken du eller deras far och dina barn måste då klara sig själva.... Du gör dem en tjänst genom att stegvis lära dem hantera olika situationer på egen hand. Är du där och hjälper dem att lösa problem efter problem så lär de sig aldrig att göra det själva... Bäst vore ju om det fanns nåt slags nätverk som stöd för din son och visst vet jag det är jättesvårt att få till ett sådant nätverk ... men tycker att det vore en självklarhet på grund av din sons funktionsnedsättning att få sådan hjälp och stöd. Samtidigt förstår jag att det inte kan vara lätt att skaffa heller då din son förmodligen inte har tillit till så många människor.. Kramar om och snälla du tänk på dig själv nu... Vill inte att du sätter dig i din bil och krockar eller att det händer nåt ännu värre med dig... Du är värdefull! Kram ♥
Visst har du helt rätt i att jag skulle behöva dra i nödbromsen. Men vad gör man när det är ens egna barn det handlar om? Man kan ju inte lämna dem vind för våg utan hjälp? Deras pappa är värdelös på att hjälpa dem. Han försöker bara lägga över ansvaret på dem, fast det är saker de faktiskt inte kan förväntas klara av med tanke på funktionshindren. Jag har ändå släppt taget om mina söner genom att flytta. Men när den ene ånyo blir djupt deprimerad och vill dö, så kan man ju som förälder inte släppa taget. Den andra riskerar också att bli deprimerad om han misslyckas med studierna en gång till. Men pappan ger inte honom det stöd han behöver. Jag ska självklart försöka få till nätverk för båda mina söner så att de inte är beroende av sina föräldrar, men det kommer att ta tid. De måste själva ansöka i och med att de är myndiga, och de vill inte släppa in några främmande människor i sina liv. Ingen lätt sits.
RaderaStor kram, fina du! <3
Du har redan fått så många fina och kloka svar här ovan.
SvaraRaderaVille bara titta in och lämna en kommentar , för ovanlighetens skull, då jag för en gångs skull sitter vid datorn och inte bara telefonen.
Du har det tufft, och har haft det länge nu. Det där med mamma och med dina son, det känner jag så väl igen.. du vet ju även min bakgrund.
Varm Kram
Jag sitter också oftast med mobilen, och då blir det inte ens av att jag bloggar, utan då blir det mest bara Facebook. Fast egentligen trivs jag bättre framför datorn, bloggande.
RaderaJag förstår att du känner igen problemen jag beskriver och vet hur tungt det är.
Varm kram! <3
Tittar in igen för jag tänker på dig och undrar hur du har det?
SvaraRaderaVarm styrkekram!
Inget vidare alls tyvärr, men stort tack för att du tänker på mig och frågar, fina Wiolettan! Varm kram! <3
Radera