Knäckt - behöver hjälp!!!

Vad skulle ni göra om en lärare ringde från ert barns skola och la sig i saker som hon inte har med att göra? Det hände mig imorse. Jag blev väckt av telefonen, så jag var både yrvaken och helt oförberedd när hon ringde och talade om att sonen sagt att han tyckte det var jobbigt att bo hos mig för att jag är så trött och att han vill bo hos sin pappa (som också är trött och sliten, kan jag tillägga). Jag blev helt knäckt!

Men inte nog med det, sedan började hon domdera om att jag inte får låta sonen sitta vid datorn när han kommer hem från skolan och att jag måste göra aktiviteter tillsammans med honom. Hon frågade också ut mig angående min hälsa och ifrågasatte att jag gör vad jag kan för att förbättra den; hon frågade om jag har någon sysselsättning osv osv osv. Jag var så paff att jag bara svarade på hennes frågor; mina gamla eftergivna mönster aktiverades, och jag blev den där som försöker vara alla till lags. Nu i efterhand mår jag fruktansvärt dåligt av det. Jag önskar att jag kunnat säga ifrån att hon inte har med saken att göra. Hon är anställd för att hjälpa honom i skolan. Punkt slut.

Hur skulle ni agerat i en liknande situation? Nu behöver jag alla kloka råd och tips ni kan komma på.

En fråga om riskbedömning

Nu är tydligen gåtan löst. Enligt den här artikeln http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/mysteriet-bakom-optimister-lost handlar optimism om att hjärnan helt enkelt sorterar bort negativa tankar. Min hjärna jobbar tydligen på ett annat sätt, för trots att jag är glömsk så glömmer jag inte bort de negativa tankarna. Min hjärna har alltid fokus på riskbedömning och tappar aldrig bort tankar på risker. Jag har aldrig lyckats leva i en rosa bubbla. Och helt ärligt så vet jag inte om jag skulle vilja det heller, för då skulle jag nog också behöva leva med känslan av att jag lurar mig själv. Jag trivs bra med att vara realist. Fast jag vet inte hur många gånger jag blivit skylld för pessimist av folk som påstår sig vara optimister. Hur kan de vara de, om de skyller mig för att vara värsta tänkbara pessimist? Om de varit sanna optimister hade de insett att jag är en optimistisk realist. Jag ser riskerna, ser hur saker och ting verkligen förhåller sig, men jag tappar ändå inte hoppet. För mig är det optimistisk realism.

Om det nu är så att det handlar om hur hjärnan jobbar - och det gör det ju tydligen! - så är det ingenting vi kan rå för. Och då borde optimister försöka ha mer tålamod med pessimister och tvärtom. Eller hur? För det är med optimister och pessimister som det är med salt och peppar. Båda behövs, eller hur!? Och det behövs realister också, som kan bistå både optimister OCH realister med en realistisk riskbedömning.

Kyla = värk

Jag blir ständigt påmind om varför jag tycker så illa om hösten och vintern. Nej, det handlar inte bara om mörkret och kylan i sig. Så fort temperaturen sjunker under 15 grader får jag ont, så fruktansvärt ont. I axlar, nacke, ben, höfter, ja mer eller mindre överallt. Och konstigt nog så sover jag bättre under sommarens ljusa månader än jag gör resten av året. Lite sömn = ännu mer värk. Har inte gjort mycket annat den här veckan än att försöka mota tillbaka värken så att den inte ska gå upp i huvudet och bli migrän.

Nu ska jag strax iväg och handla, och efter lunch är det tänkt att Vännen och jag ska gå en promenad. Det är bra att röra på sig säger de, men INTE när man har migrän på gång. Det finns inget som gör migränen så jäklig som just motion.

Lånare i farten - igen!

Nu har det hänt igen! Att saker försvinner på ett mycket mystiskt sätt. Den här gången en mapp med viktiga papper, och sådant brukar jag verkligen inte förlägga. Jag vet t o m exakt var mappen låg. Bara det att nu finns den inte där. Och eftersom jag behöver papprena redan i eftermiddag är jag rätt stressad. Missade en liten bönestund i kyrkan p g a letandet. Och jag har fortfarande inte hittat mappen.

Har ni läst böckerna om lånarna? De ser ut som människor men är pyttesmå och bor i skrymslen i våra hus. Och de lånar saker. Våra saker. Ibland lämnar de tillbaks dem och ibland inte. Jag kan bara inte begripa vad de ska med en (för dem) jättestor mapp med papper till. Papprena är bara viktiga för mig, inte för någon annan.

Och jag har inte mycket tålamod med borttappade papper just nu. Har så ont, så ont i nacke och axlar, och min mage har brutit ihop lika mycket som jag. Nästan obefintlig sömn de senaste två nätterna dessutom. Nej, jag är verkligen inte i form för försvunna saker.

Avskyr att laga mat

Varken händer eller fötter fungerar som de ska på mig. Jag spiller ut värre än en åldring och kladdar värre än ett barn i köket.

Igår när jag skulle laga mat råkade jag först trampa sönder en plastback som stod på golvet. Därefter välte jag ett gräddpaket så att grädden simmade ut över hela diskbänken och kladdade ner tekokaren och allting annat som står på diskbänken (men som inte borde stå där). Kort sagt, jag fick grädde överallt utom i grytan. Sedan välte jag ut en nästan nyöppnad burk med svarta oliver, så jag hade oliver och olivspad över hela diskbänken - också naturligtvis under tekokare och alltsammans där jag redan hade torkat.

Är det konstigt att jag numera avskyr att laga mat? Jag kan inte hålla i huvudet vad jag tänkt laga för något, klarar inte att laga någonting utan recept, och kladdar ner hela köket... :(

Frukt är godis

Frukt är skadligt. Det är ju det jag alltid har sagt. Hittade följade i en nättidning:

"En färsk studie vid brittiska King’s College London Dental Institute visar att äpple är upp till fyra gånger så skadligt för tänderna som läsk."

Läs hela artikeln på http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hellre-fettstund-an-fruktstund_6550791.svd

Inte så konstigt att jag hellre äter godis och dricker läsk än jag äter frukt.

Bön

Den här bönen hittade jag på www.svenskakyrkan.se/be, en bra bönegenerator när man själv inte vet man ska säga:

Herre, utan fötter går jag inte, ändå tar jag mig fram
Utan armar håller jag inte emot, ändå orkar jag.
Utan ögon ser jag inte, ändå förstår jag.
Varje morgon ger du mig skäl att stiga upp.
I min dag stärker du mig.
Och visdom strör du i mina ögon om kvällen innan jag somnar.
Amen.

Om det förflutna

Vad
har ledsna människor
gemensamt?
Det verkar som om
de alla har byggt en helgedom
till det förflutna
och ofta går dit
och tillber
genom att uttrycka
underliga jämranden.

Hur begynner
glädje?
Genom att sluta vara
så religiös
på
det där viset.

~ Hafez, persisk mystiker och poet

Stänger butiken

Och jag som trodde att det jobbigaste idag skulle bli besöket hos tandhygienisten. Men hon var mjuk och lätt på hand så det hände inte en enda gång att det gjorde ont eller kändes obehagligt.

Nej, det var problemen med Senior som fick mig att däcka idag - igen. Jag stänger butiken här tillfälligt, för jag orkar inte mer just nu. Ungarna kommer imorgon, och det blir en intensiv helg, inte minst p g a att ex:et bestämt över min tid - igen! Jag är helt slut. Känner mig som en sprucken ballong; det finns bara små, våta, sladdriga bitar kvar av mig. Eller som ett pussel där det bara finns några bitar kvar som inte passar ihop; de flesta bitarna är borta.

Jag finns på mailen, om det är något, tills jag orkar fundera på bloggen igen.

Det blir aldrig min tid

Igår var det en allmänt jobbig och ledsen dag som inte heller fick någon munter avslutning. Den gav mig en glimt in i framtiden om hur det kommer att vara att vara förälder till funktionshindrade unga vuxna. Inte tusan kommer det att vara ett dugg lättare än att vara förälder till funktionshindrade barn. Och det gör mig så himla ledsen. Ibland önskar jag fortfarande att jag hade kört in i en bergvägg de där allra värsta åren. Det kommer aldrig att bli någon rast och ro för mig del. Det kommer aldrig att bli min tid, mitt liv. Och jag är så trött, så trött, och det blir bara mindre och mindre kvar av min utmätta tid...