Vanmakt och hopplöshet

Jag hatar varje minut av det här evighetslånga isoleringsstraffet, och på många sätt känns det värre ju längre tiden går. Vi kommer allt längre och längre ifrån varandra, och jag undrar hur vi ska kunna mötas och prata efter allt det här. Vi har en ocean mellan oss som växer och växer för varje dag som går. Mina sår blir mer och mer infekterade. Varje minut som går är en minut som vi inte får tillsammans - det går många minuter på fyra långa veckor... Och jag vet fortfarande inte om vi kommer att få möjlighet till trepartssamtal. Får vi inte det är vi nog körda, för jag begriper inte hur vi ska kunna nå varandra efter det här. Kompakt tystnad så länge. Isolering. Han får prata med både proffs och andra missbrukare. Och här sitter jag och pratar med väggen. Det är INTE bra. Det borde verkligen finnas ett omhändertagande för anhöriga.

Svårt att acceptera att det är som det är. Svårt att förlåta. Svårt att vara ensam. Svårt att inte kunna bryta tankesnurret. Svårt att vara handlingsförlamad. Svårt att vara rädd och orolig. Svårt att ha ångest. Osv.

Och inte blir det lättare av att jag kommer att bli tvungen att ta hand om hans hundar en tid heller. Då blir jag ÄNNU mer låst till hemmet och har ÄNNU mer som påminner om Vännen. Och hur jag ska kunna stoppa in det där med hundarna i mitt schema, det begriper jag inte. Stress. Mycket stress.

Jag HATAR min tillvaro. Och jag kan INTE acceptera att det är som det är. Hur ska jag kunna göra det när ingenting är som jag vill ha det?

Maktlös = vanmakt = hopplöshet

Det är nå't vackert som gått sönder.

Dag 1

Nu har jag snart genomlidit första dagen av Vännens behandling. Jag skriver "genomlidit" för det har verkligen varit plågsamt. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och vilsen utan honom, så jag vet faktiskt inte hur det här ska gå.

Jag förstår att det blir tuffa veckor för honom också, MEN han är ju omgiven av en massa proffs som fångar upp honom. Jag har blivit av med mitt stöd i livet (Vännen) OCH ska klara mig ensam och utan stöd. Helt olika situationer. Visst är det ett tufft jobb för missbrukarna, men jag vet inte hur många som tänker på att det faktiskt är väldigt tufft arbete även för de medberoende.

Jag är uppfostrad till att vara medberoende; jag har varit medberoende hela mitt liv. Nu ska jag helt plötsligt inte bara klara mig själv utan även klara av att på egen hand arbeta bort mitt medberoende. Hur lätt är det?

Jag har hållit mig sysselsatt hela dagen, men inte sjutton har jag kunnat låta bli att grubbla för det. Tankarna är hela tiden på Vännen och hur det ska gå för honom och oss. Det snurrar i huvudet så att karusellerna på Gröna Lund och Liseberg kan gå hem och lägga sig. Känslorna skenar; ena stunden har jag panik och nästa stund tar sorgen över och jag gråter ögonen ur mig. Junior är less på att se mig gråta: "Du har jag inte gjort annat än gråtit i tre dagar nu." Och jag skulle vilja säga till honom att jag nog kommer att hålla på i tre veckor - minst! - men det är bättre att hålla tyst med det, förklara att även vuxna känner sig små, ynkliga och ledsna ibland, och då behöver man faktiskt få gråta.

Jag åkte iväg till stan och gick på Al-Anon, trots att jag egentligen inte trivs där. Grät floder även där. Jag blir så attans nedstämd av att gå på de där mötena, men det kändes ändå bättre än att stanna hemma och diska. Gick nyss hem från bussen i värsta novembervädret, 12 grader och regnstorm.

Jag får gömma undan mobilen för den ligger där tyst och bara stirrar hånfullt på mig. Jag begriper inte hur jag ska klara 28 dagar till; jag har ju redan gjort mig själv tokig. Jag känner mig som en marionett i ett spel som någon annan bestämmer över, och jag undrar vad Gud sysslar med egentligen.

Det blir alltid värre

Inget är så illa att det inte kan bli värre; den saken är helt klar. Nytt dödsfall i Vännens familj. Nu räknar vi sammanlagt fem dödsfall i hans och min familj på mindre än tre år. Förutom allt annat elände som hänt och händer hela tiden. Imorgon ska Vännen in på behandling, och jag tycker fortfarande att det är fasansfullt jobbigt.

Visst, vi är ju ifrån varandra mycket eftersom vi är särbo, men vi brukar har mycket SMS- och telefonkontakt, och det blir det ju inte nu. Jag blir galen tillsammans med mina egna tankar, och inga pengar har jag att göra någonting för.

Jag beklagade mig senast hos min terapeut över min alltmer sinande ekonomi, och som med så mycket annat så kan jag omöjligt acceptera att det är så. Allting man vill göra kostar ju pengar.

"Du får fundera över vad som är näst bäst," sa hon, men jag kommer ingen vart med det.

Om jag inte har råd att ha bil kan jag inte handla. Vad är näst bäst då? Att svälta? Jag blir åtminstone smal i så fall.

Om jag inte kan köpa garn och sticka, vad är då näst bäst? Bita på naglarna?

Om datorn pajar och jag inte har råd att köpa en ny? På bibliotekets datorer får man inte sitta och maila och blogga, och i Sverige finns det ju knappast några internetcaféer, så då blir jag utan kontakt med omvärlden.

Om jag inte har råd att köpa kläder? Det går nästan aldrig att hitta något på second hand i storlek XL. Och ska jag ständigt gå klädd i samma gamla paltor blir jag djupt deprimerad. Hur jag klär mig påverkar väldigt mycket mitt mående.

Det finns mycket som inte har något näst bäst. Tyvärr.

Solbränna och panikångest

Jag har inte vant mig vid sommar och sol än, så jag brände mig igår. Inte tänkte jag på att jag skulle smörja in mig när jag skulle gå till bussen. Jag har köpt ett sommarkort, så nu får bilen stå så mycket som möjligt medan jag åker buss och tåg. Det blir billigare så.

Och så inatt: Panikångest. Rejäl panikångest. Värsta jag haft hittills. Och jag vet varför. Nu har jag träffat Vännen för sista gången innan han ska in på behandling. Han jobbar hela helgen, så vi hinner inte ses något mer. Hur ska det här gå? Jag bara gråter och gråter och gråter. "Det är väl bra att han ska in på behandlingshem," säger de flesta. Jo, visst är det bra, men det hindrar ju inte att jag är fullproppad med massor av jobbiga känslor också inför alltihop, inte bara separatione de närmaste veckorna utan också inför alkoholismen, vår relation, framtiden... Det här har rört upp så mycket jobbigt så jag vet inte hur jag ska reda ut det. Och min terapeut går förstås på semester, och därefter får jag bara träffa henne en gång i månaden under hösten. Se'n är det slut. Hur ska det gå?

"Du ska bara tänka på dig själv nu," säger folk till medberoende. Hur ska det gå till? Det är ju inte jag som har orsakat de här problemet; det är inte jag som är problemet. Jag är helt maktlös inför det som har hänt, och det som eventuellt kommer att hända. Jag står dessutom utanför alltihop, eftersom han inte vill prata med mig om det för att jag "inte förstår det här med missbruk". Hur ska jag då kunna tänka på mig själv? Det är väl klart som sjutton att känslor och tankar bara virvlar runt i en enda röra. Konstant. Och ingen vila står att finna.

Tänk om jag bygger luftslott igen och alltihop rasar en gång till...

Dans

Igår kväll satt jag och tittade på mitt absoluta favoritprogram på TV: So You Think You Can Dance. Det var audition, och där var många människor av alla de slag som var där och dansade. En del är så duktiga så man blir varm i hjärtat. Och så var det en kille som berättade att han hade autism. Han hade en otrolig glädje i sin dans, men inte var han då material till en proffsdansare inte.

Jag satt och var rädd för att juryn skulle såga honom rätt brutalt, men tvärtom så var de väldigt goa mot honom och bad honom att han aldrig skulle sluta dansa, eftersom dansen var väldigt glädjefull för honom och ett sätt att uttrycka sig. Som mamma till två barn med autism blev jag så rörd så jag grät av att de var så snälla mot honom. Tacksam för at det finns människor som förstår och är snälla mot sådana ungdomar - det är så sällsynt.

Tankar och sorg

Tankarna mal och mal och mal i huvudet. Medberoende personer ska sluta tänka på alkoholisten, sägs det, och fokusera på sig själva. Hur göra man då? Finns det någon "OFF"-knapp i hjärnan som man kan stänga av? För jag lyckas verkligen inget vidare. Jag obsessar (om man nu kan använda ett engelskt ord på svenska på det viset) och kan inget annat. Visst jag försöker hålla mig upptagen, men hur lätt är det? Det är inte mycket man kan göra som upptar hela ens tankeförmåga och stänger ute allt annat, så för det mesta snurrar tankarna parallellt med det jag göra. Och jag är helt slut. Hur ska man då orka göra de saker som kanske skulle kunna fungera som tankeutestängare? Inte vet då jag. Idag är jag bottenlöst ledsen.

Det ÄR en sorg det här fast jag inte förstod det från början. En märklig form av sorg, eftersom objektet för min sorg finns kvar. Dock inte likadan som förut. Vi har inte det vi hade och vet inte vad det kan bli av alltihop. Livet är allt bra taggigt.

Curlande och mutor

Det var med glädje jag läste ett läsarbrev i medlemstidningen Ögonblick som ges ut av Autism- och Aspergerförbundet. Där stod nämligen någonting som jag själv verkligen kände igen:

"Utan curlande och mutor hade många saker varit helt omöjliga att genomföra."

Det är precis sådant som många människor dömt ut mig för, men det är också precis exakt det som andra föräldrar till barn med autism förstår. Vilket är skönt.

Man får bestiga så många berg för och tillsammans med sådana barn, så man behöver lite "plain sailing" ibland.

Människor är runda

Jag hittade något i en bok jag just läst som jag vill dela med mig av:

"Sjukan att placera in människor i fack är förmodligen en slags försvarsreaktion, ett sätt att krympa våra medmänniskor till en lätthanterlig storlek. Shrink to fit, som jeansreklamen säger. Allt blir liksom enklare om vi målar tillvaron lite mera svartvit, om vi krymper och placerar in våra medmänniskor - vänner som ovänner - i fack och färdiga mallar. 'Hon är sån, det har hon alltid varit' eller 'han är sån och sån, för det vet man ju hur såna är...' eller 'eftersom hon är sån, så är hon säkert sån också'."

Människor är runda, inte fyrkantiga, så vi passar inte i fyrkantiga fack. Och vi vet ju så lite om varandra egentligen att vi inte har rätt att döma eller stoppa in någon i ett fack.

Stress

Är vansinnigt stressad och har en ångest som inte är av denna världen. Har inte fått det att ordna sig ordentligt med sonens skolgång inför nästa läsår. Han såg sitt betyg och klippte sönder det i småbitar, vilket jag absolut kan förstå. Det är skolans fel. Och nu mår både han och jag jättedåligt. Här måste skrivas och klagas och eventuellt anmälas till Skolverket.

Vännen är sjuk, och nu är det bara en vecka tills han ska in på behandlingshem, så nu är jag också stressad över att vi knappt hinner träffas innan han ska iväg, för sedan får vi ju inte prata i telefon och inte träffas på de första fjorton dagarna. Och sedan är det bara besökstid en liten stund på söndagarna.

Det blev något läskigt knas med datorn häromkvällen, och jag visste inte vad jag skulle göra. Någon som på något vis hackade sig in och låtsades att det var en varning från datorn och att man måste förlänga något program som jag aldrig haft. Det gick inte att klicka bort utan allting låste sig. Jag stängde av datorn med stora knappen och när jag satte på den igen körde jag en genomsökning med antivirusprogrammet. Det hittade visserligen ingenting men jag vågade inte använda datorn på ett par dagar, och det är knappt jag törs nu heller.

Och så studentmiddag i fredags hos en väninna. Öppet partytält och kallt var det som sjutton så nu har jag urinvägsbesvär också.

Och så är min bror här och hälsar på just när jag håller på att bryta ihop. Vill så klart träffa honom, men då hinner jag inte med allt jag måste göra...

Känner mig helt hispig. För mycket stress för länge. Och att det aldrig tar slut... Jag klättrar och klättrar men når aldrig toppen så nerförsbacken kommer aldrig.

Kaos

Här är förvirringen total - som vanligt. I rena frustrationen lyckades jag idag släpa fram min gamla symaskin ur klädkammaren. Efter mycket letande hittade jag även pedalen med tillhörande sladd. Tog fram en gammal överbliven tygbit och skulle se om maskinen fungerade. Men hoppsan, först blev jag tvungen att trä maskinen ju - hur gjorde man det nu igen? Och hur i hela fridens tider skulle jag få upp undertråden? Satt länge med liknande frågor och provade mig fram tills det lyckades. Och jo, maskinen fungerar fortfarande. När jag väl upptäckte det blev jag övermodig och fick för mig att jag skulle sy en tygkasse av en stuvbit, men ha ha det blev då en konstig kasse. Nåja, vitsen var ju egentligen inte kassen utan att se om maskinen fungerar.

Efter att ha suttit hela förmiddagen med läsglasögonen på - hur annars ska jag hitta det lilla lilla hålet på den lilla lilla nålen som den lilla lilla tråden ska träs igenom? Och det är knappt att det går med läsglasögon en gång; jag behöver nog snarare lupp. Hur som helst, sedan kunde jag inte hitta mina vanliga glasögon och tänkte att jag blivit som min mamma som alltid letar efter allting. Hi hi, till slut kom jag på att jag hade dem i pannan, ovanför läsglasögonen.

Jag var så inne i det jag pysslade med så jag glömde fullständigt bort att det var min vecka med barnen och att ena sonen inte inte var i skolan. Lätt gjort då han inte var här utan hemma hos sin pappa. Vid halv två kom jag på att han ännu inte hade fått någon lunch. Det hade ju inte jag heller i och för sig, men det gjorde ju mindre.

Jag är helt osannolikt förvirrad ibland.