Det går ner - och det går upp

Vad märkligt det är med minnet. Varje gång jag sätter mig ner vid datorn för att skriva ett blogginlägg så är skallen helt tom. Och varje gång som jag befinner mig någon annanstans än hemma så kommer jag på igen vad det är jag tänkt skriva om. Den här sista gången trodde jag att jag skulle komma ihåg det. Men icke. Jag är tom i skallen nu med, så nu skriver jag om något helt annat än det jag tänkt mig.

Har suttit i två dagar nu och brottats med en stickning. Rivit upp och stickat om flera gånger. Det blir så när man har en beskrivning som är för ett helt annat garn och annan tjocklek på stickorna. Har försökt konvertera mönstret till det garn och de stickor som jag har. Hoppas nu att jag fått rätsida på det till sist - räkning är inte min starka sida - och att jag nu lugnt bara kan sticka vidare. Det återstår att se... Inte lätt heller att sticka, kan jag säga, efter att jag skar sönder ena pekfingertoppen igår. Råkade liksom skära bort en fjärdedel av fingertoppen. Som tur var satt slamsan liksom kvar på fingret så jag petade tillbaka den och bandagerade och hoppas att det läker som det ska. Men klumpigt att sticka är det med skadat finger.

Ja, jag fick ett skaparryck faktiskt. Antagligen igångsatt av mitt ruggigt dåliga mående. För efter 5-6 par örhängen, två armband och ett evigt stickande så mår jag faktiskt lite bättre nu, vilket bekräftar min teori om att skapande är bra för själen. Jag tror att man kommer närmare Gud då. Det var inte så dumt heller att gå i kyrkan ikväll. Kantorn spelade och sjöng en helt otroligt vacker sång. Texten gick rakt in i mig och jag grät och grät - också förlösande för själen.

Rasar

Idag är jag så låg så jag faller ur ramen, ramlar genom golvet, går upp i sömmarna...

 

Otack är världens lön

Jag fick mig en avhyvling per sms idag av en väninna för att jag svarade nej när hon igår kväll - också per sms - frågade om jag kunde gå ut med hennes hund idag igen. Jag gjorde det igår och det blev stressigt nog i mitt fullspäckade schema, så jag kände att jag blev tvungen att säga nej. Men visst är det konstigt att hon blir så himla arg för ett enda nej, när jag verkligen har ställt upp för henne till 100% under alla år!?

 

Lärdomar från en vandring

Jag tror jag fortsätter lite på temat vandring som jag kom in på igår. Det var något av det mest strapatsrika och utmanande jag någonsin gjort (förutom att vara mamma till två barn med neuropsykiatriska funktionshinder), men oerhört lärorikt.

 

Ganska snabbt lärde jag mig att när jag trodde att jag inte skulle orka ta ett enda steg till - det är rätt lite syre uppe på 4.000 meters höjd (i princip allt över 3.000 m är tillräckligt för att kunna ge höjdsjuka) och vi hade haft för lite tid att acklimatisera oss - så orkade jag på något mirakulöst sätt faktiskt vandra i tolv timmar till. Vi vandrade 12-13 timmar om dagen. När man tror att man verkligen inte orkar mer så har man 90% kvar att ge, och det här gäller inte bara rent fysiska utmaningar utan även mentalt/psykiskt; det har jag lärt mig av mina barn.

 

Som jag skrev igår så var ofta enda sättet att komma över floderna två plaskblöta stockar som låg tvärs över. Inga räcken att hålla sig i, bara de hala stockarna att balansera på - och det med ryggsäck på ryggen. Jag som alltid varit rädd för vatten, båtar, broar osv, ja nästan allt som har med vatten att göra, ryggade tillbaka och tänkte "Det här klarar jag bara inte". Jag sa det till ledaren också, men han bara gick över floden och lämnade mig ensam kvar på andra sidan. Jag insåg snabbt att jag inte hade något val, bestämde mig för att trotsa min rädsla och bara gå över. Jag lärde mig att om man bara bestämmer sig för att verkligen utmana sina rädslor så försvinner de på ett litet kick. Jag såg en kvinna komma över sin höjdrädsla lika fort som jag kom över min skräck för vatten.

 

Jag lärde mig genom det jag upplevde på vandringen att vi är ett med allt, med varandra, naturen, Gud, ja allt.

 

Några i gruppen hade väldigt bråttom - inga problem med höjden där inte - och skuttade som bergsgetter långt i förväg. Själv lärde jag mig att man ser mycket mer om man inte har så bråttom. Jag fick stanna ganska ofta för att hämta andan, och då fanns det tid att titta på och njuta av utsikten.

 

Jag lärde mig att gruppen är viktig. De som har lättast för att gå bör egentligen gå längst bak. På något vis blir det enklare att gå då för dem som har det jobbigast. Det fungerar sällan så i praktiken, för de som har lättast för att gå brukar alltid dra iväg i en himla fart utan att tänka på dem som har det riktigt jobbigt.

Vi såg nästan inga andra människor alls på hela vägen; civilsationen kändes långt borta. Och vilken lättnad det var! Så enkelt det var på ett sätt att bara gå och gå, i regn och kyla, och veta att man inte kunde bli störd av telefonsamtal eller annat. Jag lärde mig hur lätt det egentligen är att släppa taget, och jag lärde mig att uppskatta de små, små sakerna i tillvaron. Hotellet vi kom till efter vandringen var som sagt väldigt enkelt. Man fick gå igenom någon annans rum för att komma till vårt rum och likadant för att komma till hotellets enda toalett. Men där fanns rinnande (kallt) vatten, det var varmt och det fanns en öppen eld ute på gården där vi kunde torka alla våra blöta kläder. Och det var allt vi behövde just då - förutom hostmedicin.

Och jag lärde mig en sak till, att man faktiskt får en belöning efter en lång vandring...

 

Vandring



Jag tänker på Gerd och hennes pilgrimsvandring och tänkte att jag faktiskt kunde skriva lite om min. Så här står det om den alternativa inkaled som jag vandrade i Peru för en del år sedan:

Duration: (5 days/ 4 nights)

Level: Moderate - Difficult

Adventure Rating: This is a very adventurous and challenging hike! Not recommended for the rainy season (Dec-Feb)

Det var tur att jag inte visste om detta i förväg, för då hade jag nog inte gett mig på det. Uppe på de höjderna (ca 3.500-4.000 m ö h) som vi befann oss kan det vara jobbigt nog att gå på slätmark.

Det regnade precis hela tiden, trots att det regnperioden egentligen inte skulle börja förrän 1,5-2 månader senare. Det var så mycket vatten i en av floderna vi skulle vada igenom att man nätt och jämnt kunde ta sig igenom den. Bara lite mer vatten så hade man följt med den starka strömmen på väg nerför berget. Och på ett ställe låg det rasmassor på stigen så det fanns egentligen ingenstans att kliva. Hade rasmassorna gett efter hade man nog störtat neråt minst 100 m. På vissa ställen fanns det "broar" över floden, bestående av två stockar som låg tvärs över. Inga räcken, och stockarna var hala av allt regn. Precis allting var blött inklusive tält och sovsäckar, och det är kallt i bergen så sista dagen var tre av oss sjuka när vi klev upp på morgonen. Rejält dåliga. Men vi hade inget annat val än att fortsätta gå; det fanns ju inget annat sätt att ta sig därifrån.

Här finns en karta över hur det ser ut i området. Den led som är inritad är inte just den som jag vandrade, men man får en uppfattning om hurdan terrängen är i alla fall. Jag försöker ta reda på hur långt det var vi vandrade, men det vet jag inte ännu.

Visa Vilcabamba Trek på en större karta

 

Min kamera blev blöt och slutade fungera så jag har i princip inga egna foton från vandringen, men här är en bild av hur det kunde se ut på något ställe.

 

 

Och det kan jag säga att aldrig har jag varit gladare över ett hotellrum i hela mitt liv än när vi kom fram. Det var det absolut enklaste hotell jag någonsin bott på, men det kändes som lyx och överflöd; det var varmt och torrt.

Trött

Jag är bara så trött, så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jo, det får bli sängen fram till middagen. Sov inte så där jättebra inatt. Vaknade hela tiden och drömde konstiga drömmar. Jag och Junior hamnade i ett någon sorts fångläger och jag blev beskylld för att ha smugglat, när det i själva verket var en annan kvinna som lagt knarket i mitt bagage. Jobbigt...

Hemlängtan

Tja, vad skriver man om när hjärnan är tom? Vad ska man berätta om när minnet har glömt? Jo, nu kom jag på något.

I söndags var Vännen och jag på en keltiskinspirerad mässa i kyrkan. Underbart fin musik! Det var som om musiken ropade "Kom hem!" Det har inte hänt många gånger i mitt liv att musik har rört mig till tårar, men så var det den här gången. Musiken fyllde mig med en stark hemlängtan. Efteråt blev det mer musik på församlingshemmet. Där var det lite livligare toner och sjunga med i refrängen. Och märkligt nog kunde jag även där melodin - och nästan texten också - utan att någonin har hört låten förut. Be mig inte förklara, för jag vet inte själv.

Och så till något annat lite lustigt. Häromdagen satt jag och överförde foton från min gamla mobil till min nya. Det tog irriterande lång tid, för jag fick göra det med ett foto i taget; något annat gick inte på den gamla mobilen. Döm om min förvåning, när det sedan låg massor med fler foton i mobilen än vad som fanns på den gamla. På något mystiskt sätt hade foton från datorn också smugit sig över. Hur det gick till begriper jag inte heller, för datorn var avstängd. Ja, det är mycket man inte begriper här i världen.

 

Lappade jeans och kyrkogårdar

På begäran kommer här en bild på mina lappade jeans. Vet inte om hålet uppstått där jag suttit, eller om det är mina feta lår som har nött sönder dem, för hålet sitter nästan i grenen. Lapparna sitter mer eller mindre helt i grenen. Det ser jättekonstigt när jag har dem på mig, men det kan inte hjälpas.

 Och så några bilder som visar vad fint det kan vara på kyrkogårdar:

 

 

Lappar och krossade drömmar

Jaha, då är jag tillbaka där jag började. Måste börja lappa mina kläder. Först ut är ett par jeans som jag hade hoppats skulle klara en vinter till. Men det är redan hål på dem så det går inte. Har klippt ut och tråcklat fast ett par blåblommiga lappar och hoppas att de med den hjälpen ska klara vintern. Om de nu överhuvudtaget blir användbara efter min behandling. Det har jag ju inte sett än.

Satt i publiken på en examenshögtid med diplomutdelning på universitetet idag. Och det fick mig att börja tänka... och känna... Och jag blev så oändligt ledsen. Min dröm om att bli präst, vilket är det jag verkilgen skulle vilja just nu, har ju gått i kras. Vännen och jag hamnade i en sms-diskussion om drömmar.

"Drömma måste man, annars förtvinar man," skrev han, men jag tycker tvärtom.

"Nej, det är bättre att inte drömma än att aldrig kunna förverkliga någon av sina drömmar. Den smärtan tynar man bort av, och man skäms så förbannat över sin otillräcklighet (både inför sig själv och andra). Misslyckandet tar kål på en. Jag lägger ner mina drömmar," blev mitt svar.

Så jag satte mig och började lappa mina jeans. Det är bättre att veta att man kommer att tvingas göra det resten av livet, än att sitta och drömma om och hoppas slippa det en dag, för då blir man bara besviken.

 

Brist på ork och pengar

Igår var jag så trött att jag bara inte orkade säga någonting i samtalsgruppen. Det var prat om Gud och Jesus och inte minst upplevelser av Gud. Egentligen hade jag massor att säga, men jag hade bara inte kraften att både formulera mina tankar i ord OCH bryta mig in i samtalet, för det tjattras duktigt och det är väldigt svårt att få in ett ord på tvären. Men det sägs ju att det är nyttigt att lyssna också, så jag ägnade mig åt det. Glad att jag tog mig dit i alla fall. Jag blir så lugn när vi har våra träffar. Hoppas verkligen att det blir en fortsättning nästa termin. Den här gruppen är roligare än den andra jag är med i, för i den är det bara gamla tanter och så jag. I den här gruppen är vi mer blandade åldrar. Men igår vad jag så trött så att diakonen kommenterade, och det är första gången på alla år någon har sagt att jag har sett trött ut, så det måste ha varit extremt.

Idag, ja inte är jag direkt piggare idag, men det finns ändå saker som måste göras. Inte minst tvättstugan. Och så ny diskussion med sonen om att betala för sig hemma. Han låter fortfarande väldigt tveksam. Han försöker bli vuxen, men det är så mycket han inte fattar än. T ex hur precis allting kostar pengar. Och hur mycket det kostar. Jag har bestämt mig för att om han inte går med på att betala ett belopp månatligen så kommer jag att göra en prislista och sätta i handen på honom: Middag XX kr, hämtning med bil XXX kr osv så att han börjar förstå.

Och så en sak till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har fått ett busskort som jag kan åka gratis på under de närmaste två veckorna - ett experiment från lokaltrafikens sida - och det är ju jättebra. Det tråkiga är att det är två veckor när jag är fullbokad med möten och annat på ställen dit det inte funkar att åka buss för att då kommer jag typ inte hem igen på hela dagen. Otur i turen, eller vad ska man kalla det?