Fortsättningen på det elaka halsviruset

Sagan om det elaka halsviruset fortsätter. Det håller fortfarande efter 11 dagar på i halsen, och det har även satt sig i magen och faktiskt till och med i huden som röda kliande prickar.

-3,7 kg på vågen 

Vi har haft trevligt besök här i några dagar. En av Sambons söner med flickvän har hälsat på. En dag tittade min bror in också, men han hade bråttom vidare så det blev bara en kort visit. Vi har varit på second hand butiker och hittat lite fynd, och igår var vi på museum. Det är lite skämmigt att vi bott här ett helt år och inte förrän nu har besökt muséet. Jag har varit lite anti för det har inte låtit så intressant, men man ska aldrig ha fördomar. Det var jättemysigt och fullt med roliga prylar så vi kommer definitivt att återvända dit fler gånger.

Attraktionslagens mörka baksida 6 - eller Hemligheten bakom "Hemligheten"

Jag skrev ju en serie inlägg om baksidan av attraktionslagen, nämligen Attraktionslagens mörka baksida 1-5. De inläggen läser du HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

Nu hittade jag ett blogginlägg som förklarar hur det verkligen hänger ihop. "The Secret" och attraktionslagen har fått det om bakfoten, precis som jag sagt hela tiden. Blogginlägget läser du HÄR.

Det är frågan om vad som är hönan och vad som är ägget, och "The Secret" människorna tror att hönan är ägget, när det faktiskt bara är ägget som kan vara ägget. Låter det kryptiskt? Läs blogginlägget jag länkade till!

Egen skörd guld värd

Nu ska ju inte jag ta åt mig äran för det vi odlar själva i år, för det är Sambon som tagit hand om det som väl kanske var tänkt att vara min domän men som jag inte orkat med.

Rädisorna har vi ätit upp, och nya är på väg.

Morötterna har vi också ätit upp, och nya är på väg där med.

Sallad har vi i överflöd, så det har vi tagit med som gå-bort-present någon gång.

Och igår skördade vi persiljan - jösses! Den hade man  nog kunnat mäta i kilo. Det blev 8 jättelika knippen. Nu är allt sköljt, klippt, paketerat och fryst. Vi lär kunna vräka i oss persilja hela vintern. Det kan ju förhoppningsvis leda till att man håller sig någorlunda frisk.

Jordgubbarna är på gång. Alla plantor utom en kommer att ge skörd redan i år. Det trodde jag faktiskt inte. Tio plantor har vi så det blir inga enorma mängder, men ändå.

Myntan växer och frodas - men så är mynta också något av ett ogräs och i princip omöjligt att ta död på. Oreganon ville sig inte riktigt, men vi har en till planta på gång inne som vi kan plantera ut. Och så satte vi fransk dragon, och det är väl lite si och så med den.

Vi bestämde oss för att bara odla precis så mycket som vi orkar med och börja i mycket liten skala, och det har vi gjort också. Nästa år kan vi eventuellt fylla på med lite mer - om vi känner att vi hinner och orkar med.

Tre äppelträd står här sedan länge, men de är även i år angripna av någon skadeinsekt (som jag glömt vad den heter) så det blir ingen användbar skörd tyvärr.

Om vi bara haft en jordkällare eller någon annanstans där man kunde förvara grönsaker under lite längre tid så skulle vi kunnat odla mycket mer. Men tyvärr är det för torrt i matkällaren så där skrumpnar allting ihop på nolltid. Det märkliga är att de gör det i kylen/svalen också. Där jag bodde innan kunde jag ha grönsaker liggande länge utan att de blev dåliga. Och jag har aldrig haft problem med någon matkällare heller förut. Det är något som är märkligt här. Vi får kanske ställa ut lite gröt till hustomten...

Min dumma morsa

En olycka kommer sällan ensam. Det är då sant. Som om det inte räckte med att jag är sjuk.... Nä, mobilen var tvungen att krascha också. Den har aldrig fungerat som den skulle, och när jag försökte reklamera den 14 dagar efter att jag hade köpt den så bara fick jag liksom inte reklamera. Han som stod i luckan försökte bara påstå att jag inte hade rensat cacheminnet och liknande, så där stod jag som ett fån och blev hånad både av honom men även av en kund som stod bakom mig i kön för att jag påstods inte ha gjort det jag faktiskt redan hade prövat med. Sedan orkade jag inte mer. Under de senaste månaderna har krånglet ökat och i förrgår så bara dog mobilen. Och med den så försvann hela min kontaktbok med alla telefonnummer, e-post- och vanliga adresser. Käckt! Nu har jag en lånetelefon medan de ska reparera min som ju aldrig har funkat. Egentligen borde jag fått en ny. Jag blir så trött. Orkar inte alls bråka just nu, och sådant utnyttjar butikerna skamlöst.

Halsen är som den är. Den har åtminstone slutat att bli sämre - tror jag. Men å andra sidan har den inte blivit bättre heller. Det känns som om jag står och trampar vatten, för jag kommer ingenstans liksom. Försöker med alla huskurer som finns, men inget biter tydligen på det elaka viruset. Inatt kunde jag åtminstone sova hyfsat, och sova behöver man om man ska kunna orka bli frisk. Och så behöver man få i sig näring, vilket inte alls är så lätt när man bara kan äta flytande föda. Jag försökte med puréad soppa, men saltet i buljongen brände som eld i svalget så det gick inte heller så bra. Jag kan dricka yoghurt, och igår lyckades jag äta kokta ägg. Alltid något. Vi klurar vidare på vad jag ska kunna få i mig till middag idag. Men jag har i alla fall gått ner 3 kg på en vecka. Det ser ut att kunna hålla på i minst en vecka till, så jag räknar med att 3 kg till har försvunnit innan jag är frisk igen.

Idag fyller min mamma år. Hon har fått en sak av min bror och mig som hon önskat sig, en trampmaskin. D v s en sådan där sak med cykelpedaler som man kan ha på golvet så att man kan sitta i fåtöljen och trampa medan man tittar på TV. Hon har liksom jag dålig blodcirkulation i fötterna så de svullnar, och så hjälper det att trampa. Vad kläcker hon ur sig? Inte "Tack!" eller något sådant. Nej, hon gör precis som vanligt; hon visar raka motsatsen till tacksamhet. "Jag undrar hur det ska fungera med tanke på mina knän". Ja, men det kunde hon ju ha funderat över innan hon önskade sig den. Så där gör hon jämt. "Vad ska jag med den till?" är en vanlig reaktion när hon får en present, och fast jag vet om det blir jag lika ledsen och förbannad varenda gång. Från och med nu kommer jag att kräva skriftligt på de saker hon önskar sig. Annars blir det inga presenter. Jag är trött på att bara få skit.

Och så har Sambon och jag bråkat. Det gör vi nästan aldrig, men idag uppstod en dispyt som slutade med att jag blev jätteledsen.

Livet är skit!

Bantningshjälp

Jag hade samtal från Vårdcentralen nu på morgonen och fick bekräftat att det inte är halsfluss, utan att det verkligen är ett virus. Dock ingen förkylning som sagt, utan ett mycket elakare halsvirus än så.

Om jag nu ska försöka hitta någonting positivt med mitt onda-hals-virus så är det väl i så fall att jag får en kick-start på min bantning. Jag kan inte äta någon som helst fast föda just nu. Får bara i mig flytande och det med nöd och näppe. Och inte går jag omkring och är hungrig heller. Så nu får magsäcken en chans att dra ihop sig, och suget efter något att äta lägger sig. Så bra, då börjar jag banta nu då. För det där med att gå ut och röra på sig finns inte på kartan så som jag mår nu. Och med vetskap om hur det var förra gången jag hade ett elakt halsvirus så kan det dröja länge innan jag orkar motionera. Men man kan inte få allt.

Åh, vad jag tycker illa om mig själv när jag blir så där positiv!

Största skalbaggen

Halsontet blir fortfarande värre, och högre feber har tillstött, så jag fick stoppa in ett besök på Jourläkarcentralen i förmiddags. Provet visade inte på Streptokock A som brukar vara den som ger halsfluss. Inget kan göras alltså, utan jag måste fortsätta härda ut. Och det vete sjutton hur länge. Det sega slemmet i svalget som inte går att svälja ner kväver mig på nätterna. Det liksom täpper till hela halsen så jag inte får luft. Skulle behöva en slemsug. Orken är fullständigt borta, och jag har tappat tålamodet. Nu vill jag faktiskt se lite förbättring!

Igår körde jag till affären och handlade lite smått och gott. Jag orkade inte bry mig om att öppna bakluckan utan slängde in kassarna i baksätet. När jag var hemma igen och öppnade bakdörren trodde jag att jag skulle dö av skräck! På "tröskeln" (eller vad det nu kan heta på en bil) låg en enormt stor skalbagge. Som tur var - för mig i alla fall - var den död. Men den skrämde mig ändå. Jag tog en bild på den för jag tänker att jag ska försöka ta reda på vad det är för en läskig sorts skalbagge som är så där stor, men jag har inte lyckats få in bilden i datorn så jag kan tyvärr inte visa upp den här på bloggen. Det är något knas som inte funkar som det ska med bildöverföringen. Det blir en lånad bild på en skalbagge som lite grann liknar den jag såg, men det är inte samma sort.

Hur som helst, innan jag blev sjuk var vi ute en vända till i skogen. Vi plockade lite blåbär. I år finns det bär, men det är inte speciellt gott om dem så det tog en bra stund att få ihop till varsin efterrättsskål. Och så hittade vi lite kantareller igen. Så att det räckte till varsin macka. Mmm... 

Mystiskt halsont

Jag är sjuk. Det är kanske inte så konstigt med tanke på det här "sommar"vädret som pågått hela sommaren. Jag är inte den som precis söker mig till sol och värme, men i år är vädret för uselt till och med för mig.

Inte nu inatt men förra natten vaknade jag med rejält ont i halsen. Och sedan har det bara blivit värre. Först trodde jag att det var en förkylning på gång, men ännu efter 2 dygn har jag inte fått någon snuva, så det verkar inte vara det. Lite feber har jag som går upp och ner, men ingen hög feber, utan alltså egentligen enbart rejält ont i halsen. Jag ringde till Apoteket idag och frågade om de har någon lokalbedövande vätska att gurgla men, men det finns bara på recept tyvärr. 

Och typiskt nog, bara för att jag har svårt att prata, så ringer varenda kotte idag. Jag nog aldrig fått så många telefonsamtal på en och samma gång förut. Mamma har till och med ringt två gånger (vilket i och för sig inte är helt ovanligt).

Eftersom jag inte vet vad det är som är fel så vet jag inte när det kommer att gå över heller, och det tycker jag är bland det värsta. Jag kommer att tänka på ett riktigt otäckt virus jag fick i halsen en gång för många år sedan. Jag kunde inte prata och inte ens svälja saliven; jag var så sjuk så jag trodde att jag skulle dö, men inte ens på Infektionskliniken på sjukhuset visste de vad det var för virus. Jag minns inte längre hur länge jag låg till sängs, men jag minns att när jag var på benen igen så orkade jag inte ens gå runt kvarteret. De hade varnat mig på sjukhuset för att jag skulle komma att känna mig klen i 2-3 månader efteråt, och det stämde verkligen. Jag får sannerligen inte hoppas att det är något liknande, för den gången det hände var jag ung och frisk, och ändå tog det så hårt. I mitt nuvarande tillstånd vet jag inte hur det ska gå om jag blir lika dålig.

Håkan kråkan

I lördags åkte vi drygt 26 mil och träffade min kusin, hennes man och deras dotter. De är ljuvliga alla tre, så vi hade en fantastiskt trevlig dag. Vi parkerade oss på en trevlig restaurang som hade underbart god mat, och vi hade många trevliga timmar tillsammans innan vi skulle ta oss hem i ovädret. Jag hade inte träffat någon av dem på minst 15 år. Sambon och jag lärde känna varandra för 9 år sedan så det var första gången han träffade dem, och han tyckte lika mycket om dem som jag. Och det var ömsesidigt, förstod jag på min kusin.

Hemvägen - de dryga 26 milen tillbaka - blev riktigt plågsam. Dels regnade och blåste det rejält, men det påverkade inte mig så mycket då det var Sambon som körde. Däremot plågades jag av myrkyrpningar från första stunden när jag satte mig i bilen. Jag har ju den hemska sjukdomen WED (tidigare Restless Legs Syndrome) som är tortyr när man ska försöka sitta stilla i en bil (eller ett tåg, buss, flyg osv, eller i kyrkan, på bio, på ett föredrag osv) så vi var tvungna att stanna hela tiden så att jag kunde kliva ur och röra på mig, vilket gjorde att hemresan tog väldigt lång tid.

I en stad stannade vi utanför bommarna till Biltema som hade stängt. När jag klev ur bilen såg jag att precis utanför bommarna till Biltemas parkeringsplats stod det två påsar och en pappmugg från en av de stora hamburgerkedjorna i närheten. Jag sa några fula ord om folk som inte kan slänga skräp där det ska slängas och strax därefter hörde jag hur någonting lät en bit bakom mig. Jag trodde först att det var sambon som förde oväsen, men det var det inte. Det var en kråka som, baklänges, försökte släpa med sig hela den ena påsen. Den var blöt - som allting annat den dagen - så den sprack efter en liten stund. Då bet kråkan av en bit av hamburgaren som trillat ut, tog den i näbben, vandrade ner i diket och gömde biten i en stenhög som låg där. Så tog han en bit till med sig, men den här gången gick han ner i det andra diket och gömde biten i en annan stenhög. Sedan försökte han släpa med sig den andra påsen, men den gick också sönder. Ur den föll det pommes frites som han gömde i det första diket men på ytterligare ett ställe. Allt som allt hade kråkan alltså minst tre skafferier som han gömde mat i. Det såg verkligen ut som om han hade sysslat med det där förut, så jag kan inte låta bli att undra om någon ställt dit påsarna just för att mata Håkan kråkan.

Mycket med släkten

Det är mycket med släkten just nu. Det blir besök igen av Sambons barn och barnbarn. Jag ska åka iväg och träffa en mycket kär kusin som bor utomlands men är på tillfälligt besök i Sverige. Och min mamma är sur på mig.

Ja, det blir ett trevligt men tröttande besök igen. När man lider av utmattningssyndrom är det jobbigt nog ibland att träffa människor överhuvudtaget, men att träffa småbarn - hur söta de än är - suger musten ur mig. Fast Sambon säger i och för sig detsamma, och han lider inte av utmattning längre. Är det åldern kanske?

Imorgon blir det en bilresa på drygt 25 mil för att träffa min kusin som är i Sverige några veckor. Det är över 15 år sedan jag har träffat henne; det måste ha varit ganska snart innan hon flyttade utomlands. Så det ska bli ett kärt återseende. Hennes dotter var 1 år eller möjligen 1,5 då, och nu är hon unga damen. Jag fasar för bilresan däremot. Jag lider ju av WED, det som tidigare kallades Restless Legs Syndrome och som innebär att man får absolut vedervärdiga myrkrypningar i kroppen. På mig sitter det inte bara i benen utan även i armarna och - värst av allt! - magen. Det gör att det nästan är omöjligt att sitta stilla. Sjukdomen är ren tortyr! Och tyvärr är den inte bara kronisk utan även progressiv, d v s den blir värre mer åren. De senaste två veckorna har den bråkat speciellt mycket med mig, vilket är konstigt för jag har faktiskt sovit bättre än vanligt, och då brukar den lugna sig lite. En resa på 25 mil kan alltså i princip ta hur många timmar som helst, för om krypningarna drar igång måste vi stanna hela tiden så att jag kan kliva ur bilen och röra på mig lite. Men jag hoppas på en bra dag. Förr kom krypningarna alltid på kvällar och nätter. Numera kommer det uteslutande på dagtid, vilket gör det svårt att åka någonstans, gå i kyrkan, gå på bio etc helt enkelt därför att det inte går att sitta stilla.

Mamma surar därför att jag behandlar henne som en myndig person. Det låter kanske lite motsägelsefullt, speciellt om man betänker att mamma tjatade, både när det gällde min pappa och min mormor, om att hon tänkte minsann inte sluta skälla på dem för det vore att omyndigförklara dem. Nåja, nu handlar det inte om att jag skällt på henne. Jag tillfrågade henne inte om en sak, och jag tog in på mig att organisera det åt henne, utan jag behandlar henne som en vuxen som är kapabel att göra sådant själv. Och det gillade hon inte. Hon vill bli omhändertagen, men jag tänker inte bidra till att institutionalisera henne.

Skogens guld

Jippi! Idag har vi varit ute i skogen och letat svamp. Vi hittade lite kantareller, men det har nog regnat lite för lite. Det fanns massor med pyttesmå kantareller som knappt var lönt att plocka. Lite regn så kommer de att växa fint. Det räckte i alla fall till varsin macka med smörstekta kantareller på - och det var mer än vi vågat hoppas på. Vi hade experthjälp för att kunna hitta ställena, en kompis som tycker om att plocka svamp men hon äter den inte själv. Och så fick vi en väldigt trevlig pratstund tillsammans med henne och hennes man. Jag har faktiskt inte ätit egenplockad svamp sedan jag var barn, så det var verkligen en tacksamhetsupplevelser.

Det där med regnet gäller nog faktiskt blåbären också. En del var mogna så vi åt lite. Vi väntar nog någon vecka med att ut och plocka blåbär. Lite mer regn, och sedan kommer även de att växa till sig.

Lite skogssmultron fanns också - ljuvligt goda! Det är så mycket mer smak i dem än vad det är i trädgårdsvarianten.

Men ingenting kan ju enbart vara trevligt. Vi fick telefonsamtal från en närstående också om att hon och hennes familj hade råkat ut för en trafikolycka. Hela familjen befinner sig oskadda (relativt sett åtminstone) på sjukhuset och blir uppkollade ordentligt, vilket är bra. Men de klarade sig allihop. Att bilen sedan blev skrot är inget man bryr sig om när de alla fyra klarat sig undan med väldigt lindriga skador och med blotta förskräckelsen.

Ja, och så har vi fått reda på lite mer om vår nästa granne som ska flytta in i september. Det är tydligen ett par med ett barn på två år. Åh nej, En av mina fasor är att vara granne med en småbarnsfamilj. Det kan ju bli fler barn också, om vi har otur. Bara de nu inte också är sådana att de tvungen ska spela musik på högsta volym