Om att aldrig känna sig snygg

När jag var 20 år fick jag en kronisk hudsjukdom som heter rosacea. Den satte sig på näsan som var mycket ilsket konstant röd, och jag fick många kommentarer t o m från helt främmande människor om att min näsa var röd. "Rudolf med röda mulen" - ja, ni kan själva tänka er. Hur kul var det att aldrig känna sig snygg under det som borde varit mina bästa år?

De senaste par åren har det sett lite bättre ut och varit lite mindre rött, och jag har varit enormt tacksam för det. Det spred sig för en del år sedan till haka och området mellan ögonbrynen, och nu är det tydligen dags igen. Jag känner igen förstadiet. Nu är det kindernas och hela pannans tur. Och baske mig om det inte kan vara det som sitter i ögonen också. Läste häromdagen att man kan bli blind om man går med obehandlad rosacea i ögonen, så jag ska till läkare imorgon för att ge om remiss till ögon- och helst en hudläkare också.

Men ska det vara så här blir jag eremit. Jag som har social fobi och tycker det är svårt många gånger att vara bland människor ändå - särskilt om jag hamnar i fokus - men blir jag permanent knallröd i hela fejset så går jag inte ut mer. För hur kul är det att aldrig känna sig snygg? Att aldrig ha känt sig snygg? Jag växte ju upp med en mamma som lät mig veta att jag inte såg bra ut. Och när jag flyttade hemifrån fick jag rosacea redan vid 20. Och nu när jag precis fått höra några gånger att jag ser väldigt ung ut för min ålder, så ska jag behöva bli knallröd i både ansikte och ögon. Nu du, Gud, nu är jag förbannad!!!!! Vad ska det här vara bra för???

Om jag ändå ska se ut som ett freak så kan jag lika gärna börja spruta eld också...