Nu blev det min tur att krascha - igen

Jaha, och så var det jag som kraschade. Det hände igår kväll. På ett sätt kan man säga att det var självpåtaget men på ett annat så var det inte det.

Så här var det nämligen. Jag tänkte - korkat nog - att jag skulle följa med Sambon på ett öppet möte på AA, alltså ett möte där även anhöriga till alkoholister är välkomna. Jag trodde att det hade gått så lång tid nu från helvetesåret 2012 att jag skulle klara av det. Jag sa inget själv på mötet, för jag verkligen avskyr den mötesformen. Jag var fullt upptagen med att försöka hantera de jobbiga känslor som uppstod inombords.

Och i bilen hem brast det. Jag har fått en riktigt rejäl flashback från 2012, då när jag fick veta att dåvarande Särbon (min nuvarande Sambo) supit ett bra tag utan att jag vetat om det. Och jag känner hur jag faller... och faller... och det finns ingenting som tar emot. "Ett vulkanutbrott" kallade min sjukgymnast det efter att jag brutit ihop på hennes brits.

Visst är det så jäkla typiskt!? Jag hade precis konstaterat att jag mådde ovanligt bra psykiskt för att vara jag. Och så hände detta. Nu har depression, harm, vrede och livsleda satt sina vassa klor i mig och har mig i ett stadigt grepp. Jag vill inte mer. Jag orkar inte försöka hantera de här känslorna en gång till. Jag vill inte. Och hade han inte varit alkoholist - eller åtminstone inte supit under den tid vi varit ett par - så hade jag aldrig behövt må dåligt av det här.

Nu får jag nog censurera mig själv, för jag känner att det är en störtflod av svordomar och andra fula ord som vill ut.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR. 

Om kraschade datorer och annan teknik

De som har följt min blogg länge har tidigare läst om min frustration över teknikens vidunder, dvs kraschade datorer. Nu i helgen var det dags igen.

Jag behövde skriva ut ett viktigt dokument som jag behövde få iväg igår. Och innan jag skulle skicka iväg det behövde jag skriva ut det för att korrekturläsa. Mina ögon orkar nämligen inte läsa speciellt länge på en datorskärm innan de börjar krångla och jag till slut inte ser någonting.  

Hur som helst, så la skrivaren av. I panik kopplade jag in min gamla skrivare i en gammal dator som jag i princip inte kan använda till någonting annat därför att den är så gammal att det inte längre går att uppdatera. Skrivaren är så gammal att den har en sådan där kontakt som man skruvar fast på datorburkens baksida. Den går alltså inte att koppla till en bärbar dator.

Jag tog ut mitt dokument på ett USB-minne och lyckades hitta ett par gamla bläckpatroner, och skrivaren hann precis skriva ut en testsida så jag såg att den fungerade. Då pajade den gamla datorn helt och hållet.

Ja, allting är sig kusligt likt med mig och datorer. Frågan är bara varför de alltid kraschar i min närhet.

Jag funderar på att skaffa en sådan här skrivare istället. Som jag minns det så höll de väldigt mycket längre än dagens maskiner.

Väder

Höstväder på hösten tycker jag inte om, för det hindrar sommaren.
Men höstväder så här på vintern gillar jag.
När det är +10 grader och solsken istället för -10 grader och snöstorm.
Så på ett sätt gillar jag i alla fall höstväder, någon gång om året.
Men nu fasar jag för vintern, den isiga, kalla,
frostigt elaka kylan som ger mig värk, ångest och depression.
Nej, kylan är ingen jag vill umgås med. Inte idag,
och inte imorgon, och inte heller någon annan heller.
Och amerikanska väderspågubbar som lovar
en lång, iskall och snörik hemskt vinter här i Sverige.
Jag röstar nej till det! Varför kan vi inte få vara med
och bestämma vårt eget väder? Det är ju vi som ska leva
med det.

Nu har jag för första gången på länge skrivit lite i mina skrivloggar, så jag lägger ut länkarna här till min svenska skrivblogg och min engelska skrivblogg för den som eventuellt vill läsa.

Trött - på resan genom livet

💤 💤  I natt tror jag faktiskt att jag sov nästan 7 timmar i sträck. Jag vet inte när det hände senast. På något vis inbillar man sig att man borde känna sig piggare efter en natts sömn, men så är det inte. Inte när man lider av utmattningssyndrom och har en sömnskuld på drygt 22 år. Då blir man faktiskt tröttare, trots att man inte trodde det var möjligt, efter en natt med hyfsad sömn. Och jag har för länge sedan slutat förvänta mig att nästa natt ska bli lika bra, för den kan bli precis raka motsatsen.

Om jag kunde skulle jag sova så många timmar som möjligt, dygnet runt. Bara kliva upp för att äta och gå på toa. Speciellt nu på vintern skulle jag vilja gå i ide och bara sova. Men det går inte. Jag får nöja mig med det jag kan sova på natten. Övrig tid får jag bara krypningar i hela kroppen nästan så fort jag lägger mig ner. Restless Legs Syndrome (eller WED som den nu kallas i Sverige) är en sjukdom som är ren tortyr. När det är som värst känner man för att lägga sig framför ett tåg eller något, bara för att få det att sluta. Förresten så är det inte bara när jag ligger som jag på krypningar; det kommer ofta om jag sätter mig bekvämt i en fåtölj för att läsa 📕  eller se på 📺 också. Eller när jag åker bil, buss eller tåg. Lite när som helst faktiskt.

Och så blomstrar ju min depression så här års. 😢  Det är svårt att hålla emot. Speciellt  när kroppen inte lyder. Min mage kan få spader precis när som helst, och då får jag smärtsamma kramper i tarmarna. Det gör nästan lika ont som att föda barn kan jag säga, så förstår ni på ett ungefär. Och så får jag springa på toa i timmar. Det går ju an när jag är hemma, men jag är alltid livrädd när jag är någon annanstans att det ska sätta igång så jag känner mig väldigt bunden till hemmet, vilket gör mig ännu mer deprimerad.

Jag var en väldigt aktiv människa en gång i tiden, hur otroligt det än låter. Tänk vad roligt jag hade under åren innan jag träffade mitt ex. Men först backar jag ända tillbaka till skolåldern. Jag tyckte att man fick läsa för lite språk i skolan, så jag läste extra engelska via UtbildningsRadion. Och finska, också på UR. Jag gick en kvällskurs i italienska, och sedan läste jag det språket på gymnasiet. Ja, och så läste jag in en årskurs franska på egen hand och gjorde en s k särskild prövning så jag fick betyg. När jag flyttat hemifrån hade jag blivit lite mer modig och gick på kvällskurser i franska och konst. Jag sjöng i kör och var med i en amatörteatergrupp. Något senare tog jag upp jazzbalett igen som jag hade dansat som barn. Jag fortsatte på konstkurs och gick en konversationskurs i italienska. Och så gick jag en kurs i bokföring. Ja, det var verkligen fullt upp. Men allt det tog slut när jag träffade min ex-man, för att han tyckte att vi skulle sitta hemma och uggla tillsammans. Och jag anpassade mig. Jag kompromissade bort mig själv. Ja, jag anpassade mig nästan till döds. Och så kom barnen, och då fanns det verkligen inget utrymme för något annat. Och jag dog långsamt inombords. Fick lite nytt liv i samband med skilsmässan men kraschade efter att jag jobbat två jobb i ett halvår för att försöka försörja mig.

Och ja... nu är det som det är... Och det verkar inte bli bättre. Jag märker till och med en kraftig försämring av bl a minnet.

Oj, vad länge sedan det var...

Nu var det extremt länge sedan jag skrev på bloggen. Vad jobbigt det är att klara sig utan dator!

Det blev så här att jag skulle försöka göra en fabriksåterställning på min minidator (även kallad bloggdator) enligt tillverkarens instruktioner. Det slutade med att datorn kraschade. Den nya alltså. Så jag gick till försäljaren, utrustad med ett kontoutdrag eftersom jag hade städat bort kvittot. Det funkade faktiskt. Hon som tog emot reklamationen var även vänlig nog att skriva ut ett nytt kvitto till mig. Det har jag nu lagt där jag har andra liknande kvitton. Jag ska aldrig mer försöka lägga den typen av papper på något "bra" ställe. Det är alltid då de försvinner.

Ganska snart efter att jag lämnat in den fick jag via SMS en länk där jag skulle kunna logga in med ett nummer och se hur långt de kommit med reparationen. Efter två-tre veckor började jag göra det, men det syntes ingenting, som om de inte ens börjat. Efter fyra veckor - eller om det var ännu mer - mailade jag till butiken och frågade. De hade sagt att det skulle ta 10-15 arbetsdagar. Då fick jag veta att den var klar och att den hade legat där ett tag. Och ingen hade skickat det där SMS:et till mig som de lovat skicka när den var klar. Då blev jag rätt sur faktiskt, jag som försmäktat utan dator i så många veckor.

Jag hämtade den i lördags och fick då veta att de bytt ut några komponenter och att det blev en garantireparation. När jag lämnade in den hotade de nämligen med att jag skulle få betala om det visade sig vara ett "handhavarfel". Bah! Den har krånglat från det att den var ny, och dessutom gjorde jag ju bara som tillverkaren av datorn instruerat mig. Så MediaMarkt tänker jag bojkotta i fortsättningen. Köper inget mer där.

Nu är jag i alla fall tillbaka på bloggen igen som ni ser.

Teknikens vidunder

Åh, vad jag tycker bra om tekniken - när den fungerar. Och lika illa tycker jag om den när den inte fungerar!

Min gamla dator sjunger på sista versen. Den tålde inte tvångsuppdateringen från Windows 7 till Windows 10 som Windows tvångsinstallerade på min dator. Det fanns inget sätt att hindra den. Och sedan Windows 10 blev installerat så funkar allting väldigt dåligt. Ibland kan det ta en timme innan jag lyckas få den att skriva ut ett papper.

Just för att jag visste att datorn var gammal och döende så köpte jag i vintras en som jag kallar mini, d v s det är i princip en platta med tillhörande tangentbord. Och helt ärligt, den har aldrig varit bra, men nu fungerar den knappt heller. Jag vet, jag borde reklamera den. Men... jag har tappat bort kvittot. Jag har letat baske mig överallt men kan bara inte hitta det. Antagligen har jag lagt det på ett "bra ställe", och då är det nästan garanterat omöjligt att hitta Jag blir så trött på tekniken och på mig själv. Hur jag ha tappat bort kvittot? Och hur kan det var att tekniken alltid är lika dålig? Eller är det jag som alltid får tag i måndagsexemplaren?

I alla fall har jag varit i kontakt med tillverkaren som dels beklagade att försäljaren har sålt en dator till mig som inte uppfyller de behov och de krav jag har på en datorn. Och nu vill de att jag ska göra en fabriksåterställning för att de ska kunna se om det är fel på hårdvaran eller mjukvaran. Jag drar mig för det, men jag vet att jag måste, så min vecka kommer väl att gå åt till det. Kul - inte!

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Kör (forts) - och migrän

Nu har det hänt igen. Andra gången på kören var det en annan person som vände sig och tittade på mig när vi sjöng. Och jag garanterar att det inte var för att jag sjöng bra. Visserligen är jag något paranoid när det gäller mitt sjungande, men jag har hört från tillräckligt många människor i mitt liv att jag inte ens sjunger medelmåttigt bra så det kan knappast ha varit för att jag sjöng så superfantastiskt bra att hon var tvungen att titta på mig.

Nåja, men nu är det så här att jag - bortsett från att det är bra för måendet i största allmänhet att sjunga - är övertygad om att det är bra för min astma att sjunga, så nu är jag nog där för att stanna trots allt. Om ingen kastar ut mig vill säga eller talar om för mig hur illa jag sjunger. För då slutar jag tvärt i kören och tar aldrig mer en ton så länge jag lever. Inte ens i min ensamhet.

Jag har världens mest underbara sjukgymnast - men hon har tyvärr världens knäppaste chef. Hur som helst, min ljuvliga sjukgymnast lyckades idag få min värkande axel att slappna av, och det är jag evigt tacksam för. Har haft migrän i två dagar i rad, antagligen utlöst av spända muskler i axlar och nacke. Igår efter körövningen blev migränen ännu värre; den blev dubbelsidig, och det är ingen hit.

Körsång

Sambon hittade att det finns en funktion på bilen som gör att dörrarna låser sig automatiskt när man kör, så nu behöver jag inte känna mig lika obehaglig till mods om någon skulle titta in genom rutan igen som jag skrev om i förra inlägget.

Förra veckan var första gången med kören. Jag har inte sjungit i kör sedan mitten på 80-talet, och för Sambon är det ännu längre sedan. Men han är åtminstone musikalisk. Det är ju inte jag. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och jag har ännu svårare numera att sjunga rent därför att astman gör mig så kraxig. Däremot tror jag att det är väldigt bra för astman att sjunga, för man är liksom piskad att andas ordentligt om det ska gå att sjunga överhuvudtaget.

Alla var snälla och välkomnande, MEN... När vi sjöng så var det en kvinna som stod bredvid mig som vände sig och tittade på mig några gånger, och jag känner sådan skam inför att sjunga så någon hör mig att jag tog för givet att hon tittade på mig för att jag sjöng så falskt. Om jag sjunger när jag är ensam hemma kan jag ofta höra när jag sjunger fel, men mitt i en kör så där så hör jag ju inte det. Så nu har jag letat reda på min gamla synth (eller vad jag nu ska kalla den) som jag köpte när barnen var små för att kunna ta ut melodier till barnvisor på. Tyvärr tyckte inte något av mina barn om att sjunga - de kanske tyckte det lät för jäkligt när jag försökte - så synthen blev knappt använd. Men nu så, nu får jag använda den för att försöka klinka min stämma på den så att jag kan träna på sångerna hemma också.

I det här läget är det i alla fall enbart jobbigt att försöka sjunga i kör.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.

Viltolycka

Det är ytterst sällan jag kör bil på landsväg i mörker, eftersom jag har svårt med det, men nu blev det så igår kväll i alla fall. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, eftersom det inte skulle hinna bli helt kolmörkt innan jag kom hem.

Det gick trots allt bra större delen av vägen hem, men ca en kilometer söder om byn blev det besvärligt. Det var fullt med bilar åt båda hållen och som tur var höll alla en ganska låg hastighet, ca 70 istället för 90. Rätt som det var så såg jag bara ett rådjur framför mig. Det had uppenbarligen blivit påkört av någon, för det stod på knäna nästan mitt på mitt körfält. På ren reflex väjde jag för rådjuret, och på ren tur var det ingen bil i den vänstra körbanan just då, för annars hade jag frontalkrockat med någon. Och den som hade kört på rådjuret hade inte stannat någonstans.

Jag ringde polisen och anmälde viltolyckan - de skulle skicka ut en jägare - och av de alla rader av bilar som åkte förbi olyckan så var det bara jag och en till som hade ringt. Har folk ingen empati med djur? Har alla för bråttom för att bry sig om? För bråttom att följa lagen och göra det man måste? Vad har hänt med det här landet egentligen?

Sedan när jag kom in i byn så fälldes järnvägsbommarna, så jag stannade bilen framför bommarna för att vänta in tåget. Det går inte att komma hem till oss någon annan väg. Jag såg att bilen bakom också stannade och att den föraren gick ur bilen och tände en cigarrett. Sedan gick han fram till min bil och tittade in på mig genom rutan. Han såg dessutom ut som en riktigt skum typ, och jag kan inte begripa varför han gjorde så, men obehagligt var det. Det finns en hel del langare här i byn och rätt många som är påtända.

Om att vänta och se

Jag har fått en jobbig tanke, en misstanke, som inte vill lämna mig. Jag är rädd, för den tanken kan vara sann. Just det, det är mer än rädsla än en tanke. Misstanke är fel ord. Det är svårt att skriva om, för jag vill inte skriva ut vad det handlar om, men ni behöver inte bli oroliga för mig. Den som eventuellt är drabbad är någon i min familj, och det är av hänsyn till hen som jag inte vill skriva precis vad det rör sig om. Dra inga förhasta slutsatser, utan var bara med mig i min rädsla en stund. Det finns inte mycket vare sig du eller jag kan göra. Vänta och se.

Att vänta och se är inte min starka sida. Jag vill alltid rusa åstad och göra någonting. Jag försöker lära mig att stilla mig, öva mitt tålamod och vänta och se.

Min svenska skrivblogg hittar du HÄR och den engelska HÄR.