Den braiga prästen slutar :(

Jag missade morgonbönen i kyrkan imorse för att jag är sjuk. Så nu fick jag inte skälla på Gud heller. Det var sista morgonbönen som den braiga vikarierande prästen hade. Jag ringde på förmiddagen och ville boka en tid för samtal senare i veckan, men han slutar idag. Så typiskt. Så precis i linje med allt annat som händer just nu. Och det är långt mellan de riktiga braiga prästerna, så det lär dröja ett antal år innan jag träffar på en igen som jag känner att jag skulle vilja prata med.

Det blir till att ta på sig rustningen och fortsätta klara sig själv.

Det blir en lång natt - eller jag ger upp

Min kropp tog semester idag. Det blev en nästan fyra timmar lång tupplur mitt på dagen. Den visste nog vad den gjorde. Det är nästan så jag undrar om den visste vad som väntade på kvällen.

Först ringde Vännen, förtvivlad. Ett slag i ansiktet från sjukvården som försöker lägga över ansvaret på Lilla Hjärtat, fast det är de som slarvat. Det gör mig så förbannad.

Se'n fick jag veta att jag inte fått plats på en reträtt - när det äntligen ordnat sig med pojkarna de dagarna - som jag och Vännen skulle åka på tillsammans. Och jag som var så lycklig för att det ordnat sig och att jag äntligen, nästan fyra år efter min förra reträtt, skulle få komma iväg igen och få vara i tystnad. Jag är arg, ledsen och fruktansvärt besviken.

Och som om inte det räckte så tycks jag ha fått något magvirus igen. Smärtsamma kramper i tarmarna och sitter mer på toan än här vid datorn. Det blir nog inte så mycket sömn inatt.

Jag ger upp. Det blir aldrig bättre. Och jag som tänkt gå på morgonbön i kyrkan imorgon. OM jag kan komma iväg ska jag skälla på Gud.

Har ingen fast mark under fötterna alls.

Dikt

Hittade den här fina dikten någonstans. Något jag borde tänka på som alltid försöker prestera...

Ej meriter, ej förtjänster
skrev i himlen in mitt namn.
Nåd står skrivet; jag är älskad,
innesluten i Guds famn.

~ Roberth Johansson

Iskalla vindar

Jag kan inte rekommendera en lång promenad i minusgrader och isande blåst när man har migrän. Det är nog bara jag som är dum nog att göra något sådant. Men straffet blev att jag kände mig jättesjuk efteråt och däckade på soffan.

Det var nog inte så bra för min tå heller att gå så där långt. Den är väldigt svullen nu och har en stor vätskefylld blåsa vid sidan av nageln. Det får nog blir vårdcentralen imorgon. Det dunkar dovt i tån när jag sitter stilla. Men jag blev bortskämd med god middag hemma hos Vännen, så jag ska inte klaga.

Kan inte planera

Jag har helt tappat förmågan att planera. Det är så väldigt tydligt när det gäller mat t ex. När det är dags att ställa sig och börja laga middag, upptäcker jag så gott som varje dag att jag har glömt att tänka ut vad jag ska ha till middag. Glömt att handla, glömt att tina något fryst osv. Inköpen kan jag inte heller organisera, för när jag skriver inköpslistan kan jag inte komma på några maträtter utan tänker "Jag har väl nå't hemma," vilket ofta inte alls stämmer.

En helt annan sak. Jag skulle vilja be om lite hjälp. Lena säger att min Smyckesbloggen ser konstig ut när man går in där. Alla inlägg är liksom försvunna, säger hon. När jag går in där ser det ut precis som det ska. Tacksam om fler kan gå in och kolla: http://smyckesbloggen.bloggplatsen.se/ och berätta hur det ser ut för er.

Aj aj aj

Har en stortå som är röd, svullen och gör ont. Har ingen aning om vad som är fel. Önskar bara att det skulle gå över. Helst fort. Vill inte behöva gå till doktorn igen. Tycker jag springer där för jämnan, och ändå söker jag inte för allt jag skulle behöva.

Hade världens jättedisk idag som jag stod och svettades över både länge och väl. Och snart är det dags att laga middag, och då blir det ännu mer disk... Jag skulle behöva vara en evighetsmaskin.

Det enda jag mår bra av just nu är skapandet. Stickar mössor just nu. Gav min brorsdotter en i födelsedagspresent som hon blev jätteglad över. Just nu stickar jag en till mamma, och nu vill Vännen också ha en... Och jag har just hittat en beskrivning på exakt sådan torgvantar som jag letat efter länge, så snart ska jag se om jag har tillräckligt med restgarner för att sticka även sådana.

Och när jag väl satte igång att göra smycken igen så har det blivit en hel kollektion. Nu väntar jag egentligen bara på en leverans så att jag kan göra klart, och se'n behöver jag tömma minneskortet på min kamera så att jag kan plåta och lägga in på Smyckesbloggen.

Blev glad av att se Laleh på Skavlan igår. Kvinnor kan!!! Och en jättefin låt sjöng hon på slutet, "Some Die Young".

Poesi

Jag har varit fullt upptagen med att läsa Tranströmers dikter, sedan jag fick hans samlade verk i julklapp. Poesi är bra för en utbränd hjärna, för det är bara korta snuttar med text, och man behöver inte läsa mer än en dikt om dagen, ifall man inte orkar mer.

Men nu har jag upptäckt en annan av våra duktiga poeter, nämligen Bo Setterlind. I tisdags när jag var i kyrkan på morgonbön så läste prästen upp några av Bo Setterlinds dikter, och jag blev väldigt förtjust. Och sedan stötte jag på en av hans dikter i en pocketbok jag köpte häromveckan. Slog upp första sidan när jag skulle åka tåg till skolan-långt-bort igår, och där hittade jag också en av hans fantastiska dikter.

Här kommer två stycken jag tycker mycket om:

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till solnedgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra
                           sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Var rädd om livet, det skall glädja dig,
var rädd om ljuset, det skall leda dig,
var rädd om mörkret, det skall skydda dig,
var rädd om slutet, det skall rädda dig.

Sorg, saknad och stress

Igår var det gravsättning för älskade Lilla Hjärtat. Det kändes dubbelt tungt, för jag grät även för Gerds älskade Pusselbit som lämnat henne i stor saknad. Livet är så fruktansvärt svårt många gånger. Det är mycket man ska klara av att hantera.

Svårartat krångel på båda sönernas skolor, och en manipulativ lärare gör inte saken bättre. Oro för framtiden - hur ska de klara av vuxenlivet? Och hur ska det gå när min ekonomi går i kras?

Kan inte alls sova på nätterna nu. Vet inte om det kan vara panikångest eller om det är något annat som känns i bröstet och i magen och gör så att jag inte kan sova och knappt vara stilla. Har försökt tvinga mig att sitta stilla och göra smycken eller sticka för båda delarna är lite lugnande. Och du Blessing, jag börjar så smått få idéer till broderier. Nu fattas det tyger och lite mer garner och se'n brakar det nog loss.

Två möten idag och så iväg på resa för att hämta den den förlorade sonen. Är det konstigt att man är stressad? Får se om lite skapande kan få loss mig ut detta förfärliga tillstånd.

Kondoleanser

Mitt allra djupaste deltagande i din sorg, Gerd. Jag tänker på dig och din fina Pusselbit hela tiden.

Jag lånar några ord från svenska psalmboken:

Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

~ Psalm 766

Det har brustit

Igår hade jag en riktigt rutten dag. Det var så mycket som blev helt fel så jag orkar inte skriva om allt. Men kortfattat, ringt rektorn, telefonsamtal från en lärare, möte på en skola. Lång jobbig dag. Sammanbrott. Och naturligtvis avslutas en sådan dag med att Junior inte hade kunnat titta på filmen jag lånat åt honom på biblioteket medan jag var på möte, därför att DVD-spelaren slutade fungera. Den är kaputt helt enkelt. Och på kvällen panikångest så jag kunde givetvis inte sova.

Tänkte därför börja dagen idag på ett lugnare och mer positivt sätt genom att gå på morgonbön i kyrkan, men prästen hann inte säga många ord innan det brast för mig. Grät så jag nästan hulkade. Tårarna bara rann och rann. Efteråt kom prästen fram till mig, klappade mig på armen och skulle just säga något när en annan av prästerna i församlingen kom fram och började prata med honom. Så jag fick ta mig hem hulkande. Gråter, gråter, gråter.

Och imorgon, kära vänner, väntar en till riktigt jobbig dag. Det tar aldrig slut.

Livet är en lång rad jobbiga dagar. Vem är det som håller i trådarna egentligen?

Men, mina vänner, före sammanbrottet gjorde jag ett par nya smycken. Titta gärna in på Smyckesbloggen och säg vad ni tycker.